måndag 31 december 2007

Gott nytt år!


Jodå, det blev en utflykt till Graven på Menlösa barns dag med delar av Ekman-sällskapet. Vi satte ut gravljus och en bukett från Sällskapet.
När vi ändå var i krokarna passade vi på att besöka Mauritz Stillers grav på den judiska sektionen. Där har jag aldrig varit förut.
Ännu en modärnistisk legendar.
Sedan fikade vi på City-konditoriet, eller Fenix-palatset som jag föredrar att kalla det.

Dagen före nyårsafton blev också en högkulturell dag.
Först besökte jag äntligen Otto G Carlsund-utställningen på Liljevalchs.
Den blå Bugattin var blank och skinande som en spegel. Den gigantiska väggmålningen "Rapid" som varit tänkt för Stockholmsutställningen 1930 men inte blivit av prydde nu väggarna i den första salen. Den var fantastisk. En del abstrakta målningar kommer nog bättre till sin rätt i monumental-format på väggar i stället för inom glas och ram. En del av dom vanliga målningarna var vackra och roliga. Andra var tråkigare. Abstrakt konst blir fortare enformig i stora mängder. Det var dock intressant att se hur kraftiga intryck han faktiskt hade tagit av målare som Piet Mondrian, och av Fernand Léger, som var hans lärare.

Efter detta gick jag direkt till Folkoperan för att se operan om Zarah Leander.
Jag är inte van att gå på opera, men musiken beskrevs i en radio-recension som "en expressionistisk spark i solar plexus" och eftersom jag välkomnar sådana så måste jag gå. Dessutom var den ju om Zarah.
Den var bra. Ganska många av sångarna artikulerade så pass tydligt att man faktiskt kunde höra vad dom sjöng, vilket underlättade, och musiken var fin. Den där sparken kanske var att ta i, dock. En plus för programbladet som utformats för att så mycket som möjligt likna en gammal Veckojournalen från mitten av 30-talet, med bibehållet typsnitt i loggan samt formuleringar som "å sidan 4...". Mer sånt.

Och nu är det snart dags att fylla champagne-skålarna (det modärnistiska glas-valet) och skåla för att även 2008 må bli modärnt och trivsamt.

Gott Nytt År!

söndag 23 december 2007

Julavslutning



Bevistade ett passande modärnistiskt julbord på Någonstans i Sverige, Stampens stofil-klubb. Vi trängdes vid disken för att groffa S.O.S samt öl och snaps, till vilket krävdes drinkbiljett. Bedårande. Beata Harryson med gäster underhöll oss från scenen med bl a Zarah Leander-klassiker, och sjöng fantastiskt som vanligt.

Några dagar senare hade valda delar av Ekman-sällskapet (hemsida kommer) ett snabbt julmöte på Kafferepet vid Klara kyrka, smidde planer inför det kommande året, och utbytte nördiga klipp och bilder.
Förmodligen kommer vi att bevista Graven den 28:e, Menlösa barns dag. Rapport följer.

GOD JUL!

torsdag 6 december 2007

Kass Herzog-film



Just nu går Werner Herzogs filmer på Cinemateket i Stockholm, och jag har varit och sett några eftersom han är en av mina favorit-regissörer.
I samma veva fick jag låna hans så vitt jag vet enda modärnistiska film, Invincible från 2001, som visades på Stockholms filmfestival för några år sen.
Den var ordentligt kass.
Jag blev inte förvånad eftersom jag fått den beskriven som sådan av flera källor. Trots det tyckte jag att jag borde sen den av ren plikt mot mitt modärnistiska nörd-o-rama.

Motivet för filmen är ju ganska bra - den handlar om Erik Jan Hanussen, skrupelfri "ockult" trolleri-gubbe och svindlare i Berlin under tidigt 30-tal. Tyvärr har Herzog valt att väva ihop den verkliga historien om hans magi-imperium med en fånig skröna om hur en ovanligt stark ung man från en östpolsk shtetl blir värvad till Hanussens varieté-show där han uppträder som Starke Arvid inför blaserade rikingar och SA-sluskar. På slutet blir han dessutom av avgörande betydelse för Hanussens fall.

Cirkus-mannen spelas av en väldigt stark finländare utan några direkta skådespelarkunskaper, däremot med en påfallande finsk brytning. Alla spelar på engelska, vilket leder till det gamla vanliga euro-problemet: inte en enda replik låter bekväm, och nästan samtliga är brutna på olika sätt. Dessutom verkar rätt många av skådespelarna vara totala amatörer. Sådana har Herzog arbetat med förut, men här fungerar det inte.
Storyn är larvig och sentimental, manuset kasst, skådisarna habila i bästa fall och musiken av konventionellt Hollywood-snitt. Om man inte visste det skulle man inte gissa att det var en Herzog-film. Hans filmer brukade utmärkas av ett utpräglat bildsinne, hypnotisk stämning, och musik från en annan dimension. Den här är stendöd.
Av allt att döma var Fitzcarraldo hans sista stora spelfilm.

I en mindre roll dyker Udo Kier upp. Alltid ett säkert tecken på en bra film...

Nåja, Istvan Szabo lär också ha gjort en film om Hanussen. Hoppas jag får tillfälle att se den nån gång.

fredag 16 november 2007

Ännu en Joseph Roth-roman

Läste nyligen den andra kortromanen av Joseph Roth i samma volym som den jag läste i våras, Spindelnätet.

Den här, Zipper och hans far, var också bra. Den förstnämnda var mer modärnistisk i stilen - febrig och expressionistisk. Den senare var det nog mer till ämnet.

Författarens alter ego, utan namn, berättar om sin vän Arnold Zipper och hans far. Historien börjar strax före första världskriget. Zippers far är ett sorts tragikomisk småborgare som lever i ett olyckligt äktenskap. Han är pålitligt och osjälvständigt patriotisk när kriget kommer, och det är självklart att Arnold och hans bror, liksom berättaren går ut i kriget. Kriget leder enbart till förnedring och moralisk kollaps, i familjen liksom i samhället i stort. Arnolds bror hämtar sig aldrig från sina upplevelser utan blir sinnessjuk, hamnar på institution, och dör i slaganfall. Arnolds far blir en bruten man som lever vidare med hjälp av sina livslögner.
Faderns hjälplöshet går liksom i arv till sonen, och eskalerar genom 20-talet. Arnold faller handlöst för en skådespelerska, som helt tydligt betraktar honom enbart som ett karriär-hjälpmedel och ett slags betjänt på väg mot toppen inom filmbranschen i Berlin. Han kämpar inte emot, utan finner sig i detta.
Beskrivningen av filmbranschens demi-monde känns rätt tidstypisk (och modärnistisk). Arnolds fru, antytt bisexuell, lever avskilt från honom i en lyxlägenhet omgiven av exotiska djur, grammofoner som spelar jazz dagarna i enda, och väninnor som är morfinister. Hon bedrar honom närmast självklart med alla som kan hjälpa henne framåt.
När hennes karriär dalar efter en ridolycka börjar Arnold försörja dem som spelare i Monte-Carlo, och slutar som fiolspelande clown på ett café.

fredag 2 november 2007

Halloween-special


Kan man fira Halloween på ett modärnistiskt sätt? Svaret är ja.

Trots att Halloween huvudsakligen hyllar gravstenar, sorgkläder, spöken, dimma och annat omodärnt, finns det naturligtvis också modärn skräck.
Lösningen är: tysk expressionism.

Expressionismen inom konsten uppkom i det tyska språkområdet strax före 1910. Konstnärerna började måla "primitiva" målningar med stora färgsjok i skarpa, onaturliga färger (gröna ansikten, röd himmel etc). Motiven kunde vara stillsamma och vardagliga, men också ångestfyllda och skräckinjagande bilder av mänsklig ångest, våldsbrott och lidande. Detta blev än vanligare när första världskriget kom. En parallell expressionistisk rörelse uppkom inom litteraturen, framför allt inom poesin. Expressionistiska dikter kunde bestå av färgskimrande symbolismer, eller av korthuggna fragment fulla med våldsamma utrop och förvirring.
Sist kom expressionismen till filmen, när den var på utdöende i de andra konstarterna.

Några få expressionistiska filmexperiment gjordes i början på 20-talet, av vilka den enda välkända är Dr Caligaris kabinett. Här ser man hur mycket expressionismen bråddes på den gamla tyska skräckgotiken från 1800-talet, d v s samma källa som goth-kulturen i slutändan bygger på.
En typisk skräckhistoria med galna vetenskapsmän, mordiska sömngångare och flickor i vita nattlinnen i nöd, fast med expressionismens sneda vinklar, målade slagskuggor och stiliserade smink. Conrad Veidt i en av huvudrollerna blev efter den här filmen en av de största stumfilmsstjärnorna i Tyskland, ofta i liknande roller som demonisk skurk eller plågad anti-hjälte.

Man kan ana vilket intryck filmen måste ha gjort på sin samtida publik, och en del scener och bilder har fortfarande en kuslig effekt, trots alla år som gått.
Min favoritfilm om jag måste välja.

Se och rys. Happy Halloween!

söndag 28 oktober 2007

Josephine Baker och Janet Klein

Två sångerskor från olika tider men med modärnistisk connection.

Josephine Baker: född i St Louis 1906, död i Paris 1975. Började som vaudeville-dansös hemma i USA, kom till Paris 1925 och gjorde succé, senare även som sångerska.

Hon var rätt i tiden - för avantgardet i Paris på 20-talet var Afrika the shit och Baker fick representera alla exotiska drömmar om den vilda kontinenten med ohämmade svarta människor. Hon tryckte på rätt knappar med banankjol och primitiva grimascher, och blev samtidigt en excentrisk stilikon som pomaderade håret med äggvita och promenerade på Champs-Élysées med en leopard i koppel. Trots allt föredrog hon Frankrike framför USA eftersom hon där mötte större respekt som svart. Samtidigt blev hon ibland kritiserad av svarta landsmän för att hon inte sjöng "svart" utan med tidstypisk schlagerröst.
Hon avled natten efter ett triumfartat jubileumsframträdande på Bobino, och Paris sörjde henne som en av sina egna.
Det fläckvis intressanta P1-programmet Stil handlade i fredags om henne. Programmet går att lyssna på i en månad på nätet.

Jag har nyligen köpt en skiva med Janet Klein and her Parlor Boys. En sångerska med kompband som har som mission att återuppväcka 10-, 20- och 30-talens populärmusik så genuint som möjligt. Mycket charmigt. De har en fin hemsida (se länklistan) där man kan lyssna på deras musik också.

söndag 21 oktober 2007

Berlin - stad av sten



Har läst en seriebok som omväxling. En s k grafisk roman. Berlin - City of Stones av Jason Lutes, översatt till svenska. Endast del 1 finns på svenska än, men det kommer fler delar.

Historien börjar på hösten 1928 när en ung kvinna som är på väg till Berlin för att börja på konstskola och en ung vänsterjournalist möts av en slump på tåget in mot staden. De går åt var sitt håll när de är framme, men möts igen några månader senare, börjar umgås, och blir mer än vänner. Runt omkring dem håller samhället långsamt på att förändras, men än så länge är det förhållandevis lugnt.
Förutom de två huvudpersonerna finns ett stort persongalleri vid sidan om, både människor i deras närhet och andra, utan koppling till dem. De olika personernas liv vindlar sig framåt, ibland påverkade av varandra, ibland påverkade av samhällsomvandlingen. Kärleksaffärer blomstrar och svalnar, man diskuterar konstens framtid eller journalistikens möjligheter, äktenskap går i kras för att kvinnan backar kommunisterna och mannen dom där andra som slåss med kommunisterna på gatorna...
Själva stilen i serien känns väldigt rak och praktisk, faktiskt väldigt kongenial med den tid och plats den skildrar - Neue Sachlichkeit i serieform. Samtidigt förekommer hopp bakåt i tiden till händelser i en enskild persons liv vid tiden för krigsslutet 1918 som förklarar en del av det som händer i kontemporär tid. Människors tankar fångas flera gånger i ett sorts melankoliska "snapshots"; fyra personer på spårvagnen får varsin tankebubbla som avslöjar brottstycken av deras tankar just i detta ögonblick. Förälskade drömmerier sida vid sida med lakoniska funderingar över middagsmaten, och ett mycket litet barn som helt enkelt tänker: "Potta, potta!". Genialt.

Detta första album hade både styrkor och svagheter, och jag är försiktigt positiv. Men jag ser fram emot att få läsa nästa album för att få se hur det går för människorna man lärt känna, nu när det mörknar över vägen i den tyska huvudstaden.

tisdag 16 oktober 2007

Tutta med TOFS



Det blev en trivsam afton i torsdags på Filmstaden i Råsunda då Ekman-sällskapet bl a firade Tutta Rolfs 100-årsdag tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet.

Tutta Rolfs 100-årsdag har kommit lite i bakgrunden till Zarah Leanders, men Tutta är också värd att fira.

Det gjorde vi genom att titta på mästerverket Sara lär sig folkvett i Filmstadens lilla stofilsalong med den något osannolika kombinationen champagne och popcorn i knät. Även punsch förekom. Det blev naturligtvis allsång till filmens främsta musikinslag, Nu ska vi opp, opp, opp, opp mot den gryende kärlekens topp (flitigt utnyttjad som pausmusik på TV när jag var barn). Tekniken (hackande dvd-kopia) pressade vårt tålamod till bristningsgränsen, men vad gör man inte för Tutta och Håkan Westergren när dom super ner sig och demolerar ett vardagsrum iförda aftonklädsel?

TOFSarna var uppklädda i matchande mörka kostymer och flugor med ordet TOFS diskret tryckt (broderat?) på sidan. Vår Ekman-medlem Clara underhöll med tidstypiska sånger kompade på piano efter filmen. Ulf Kjellström, författare till böcker om Thor Modéen, Åke Söderblom och Sture Lagerwall, underhöll med lärda anekdoter om tidens svenska nöjeskultur vid ofrivilliga pauser i programmet.

Nästa år ska vi fira Tuttas 101-årsdag.

tisdag 9 oktober 2007

Gangsterparodi på SR Minnen


Måste tipsa om en retro-serie som just börjat gå igen på radiokanalen SR Minnen.

Det är en flugig serie i hur många delar som helst om den fruktade Chicago-gangstern Dickie Dick Dickens, spelad med myndig röst av Martin Ljung. Man får även stifta bekantskap med balettflickan Effie Marconie (Lena Söderblom), gangsterbossen Jim Cooper (Beppe Wolgers), Mummie Tobo-Dutch (Sif Ruud) och andra hel- och halvfigurer ur Chicagos beryktade 20-tal.
Varje avsnitt börjar med en bit struttig jazz för att man ska komma i stämning. Handlingen är vindlande, hetsig, och något surrealistisk. Två berättare hjälper till att föra den framåt: Lasse O'Månsson och Leif "Smoke Rings" Anderson!

Serien sändes första gången 1966 och bygger på en liknande tysk serie.
Enda smolken i cocktailglaset är SR Minnens sändningstider: 10.00 på fredag morgon, 21.00 fredag kväll. Tyvärr kan programmen på kanalen inte höras på nätet i efterhand.

Men om ni är lediga 10.00 en fredag eller inte har nåt för er fredag kväll (fet chans) - slå er ner framför kristallmottagaren med en fulgrogg i en kaffekopp och bli ett med Chicagos undre värld.

lördag 6 oktober 2007

Rudy - I'm Just A Vagabond Lover

Bing - Just One More Chance/I Surrender Dear

torsdag 4 oktober 2007

Lite modärn musik

Köpte en rea-skiva, The Earliest Bing Crosby Vol.1 (tack Naxos Nostalgia). Skivan tog upp hans tidigaste inspelningar, 1926-1930. Bra ljudkvalité har dom fixat också.
En favorit på skivan är That's My Weakness Now som Ernst Rolf skrev en ännu fånigare text till: Det har jag pippi på.

Spelade också in en skiva till min vän Clara med modärn musik som jag hittat. Den blev riktigt bra, funderar på att göra en dublett till mig själv.
En av artisterna på skivan är schlagersångaren Rudy Vallée med Me Minus You, en av många fåniga matematiklåtar genom tiderna.

För ett smakprov på dessa artister - se ovan. (Tyvärr inte nämnda sånger.)

lördag 29 september 2007

Otto G Carlsund på Liljevalchs



En ny modärnistisk utställning börjar i dagarna på Liljevalchs konsthall.

Otto G Carlsund är en rätt så bortglömd svensk målare som var ett med sin tid.
Han var, på tidstypiskt maner, besatt av den nya tidens energi, teknik och framtidsoptimism. Han inspirerades av kubismen, och framför allt av Fernand Léger som var hans lärare. Motiven bestod ofta av geometriska mönster i starka färger. När han inte målade fräste han omkring i en Bugatti, "världens vackraste racerbil", inne-bilen i Paris, med kompisen Gunnar Ekelöf. Passande nog innehåller utställningen därför en äkta Bugatti, och en rekonstruktion av den målning som Carlsund målade direkt på väggen för Stockholmsutställningen 1930.

Utställningen håller på t o m 6 januari 2008.
Återkommer med rapport.

fredag 21 september 2007

New Orleans revisited




Var på Hootchy Kootchy Club i lördags.
Temat var Welcome to Storyville. En nästan kuslig tajming med tanke på resan i somras. Naturligtvis blev jag gråtfärdig av nostalgi och skulle dit. (Lågoddsare med tanke på att jag hur som helst varit på alla Hootchy Kootchy hittills. Kompletism kräver sin rätt.)

Det var som vanligt. D v s en blandning av transvestiter, gother, strippor, rockabilly-killar och lesbiska flickor med lösmustasch. Men den här gången hade man dessutom toppat med voodoo-drottningar och ett jazzband i foajén. Ett stort antal Storyville-flickor svassade också omkring.
En viss ombyggnad hade skett, med lättillgängligare toaletter på en balkong ovanför foajén från vilken man kunde blicka ner i trängseln, och titta på jazzbandet ur fågelperspektiv.

En dansös på stora scenen företedde vissa likheter med Josephine Baker i klädsel och framtoning. Ovanligt mycket dansbar jazz spelades också i rummet till vänster. På det hela taget mycket lyckat.

Jag blev fotograferad 3 ggr, vilket kan betyda att min klädsel var lyckad. Rosa klänning av tidigt 20-talssnitt, bebissockor, lackskor, hårband och en karnevalsmask med plym och pärldraperi. Det gick utmärkt att både dricka öl och röka genom draperiet. Jag hade också på mig mina mardi gras-pärlor köpta i N O (liksom masken) och en gris gris-påse jag gjort själv av trasor och lapsang-te.
Den enda flugan i smörjoljan var att jag inte kom på att låta fotografera min outfit förrän jag kom hem, när den exotiska inramningen var ett minne blott.

Note to self: kom ihåg det nästa gång.

torsdag 13 september 2007

Göstas grav och September Songs



I söndags hade Ekman-sällskapet sin första sammankomst för hösten. Det var med anledning av Hasses födelsedag den 10:e som vi begav oss till Norra begravningsplatsen i Solna för att besöka hans grav. Det innebar också att jag för första gången fick se Göstas grav, som det ju ursprungligen är. Han ligger där liksom hans båda söner och hans hustru.

Jag hade förstås sett gravmonumentet av Carl Milles förut på bild. I verkligheten såg det något mindre ut än jag föreställt mig utifrån bilderna.

Ernst Rolfs grav såg vi också på vägen. Den var mycket tråkigare, en stor fyrkantig sten med texten: "Ernst Rolf Sångaren". Jag ska gå tillbaka någon annan gång och leta reda på Mauritz Stillers grav. Kanske någon annan modärnistisk grav också när man håller på.

Sen for vi in till stan för att gå på kafé. Vi ville naturligtvis välja ett passande kafé, och försökte först med Citykonditoriet. Det var stängt för renovering. Sen försökte vi med Vetekatten. Det var söndagsstängt. Redan i våras konstaterade vi att söndagar är en no go-dag när det gäller kaféer, trots att det är då folk har tid att gå på kafé. Amatörmässigt. Vi resignerade och slog oss ner på samma menlösa kafé på Drottninggatan där vi satt i våras, av samma anledning.

Efter mötet gick jag på Cinemateket och såg September Songs. En musikfilm som jag inte sett sen den hade premiär för drygt tio år sen. Filmen är av intresse för modärnister eftersom den handlar om Kurt Weills musik. Olika artister, både kända och mindre kända, framför olika Weill-sånger i en väldigt tysk fabrikslokal eller liknande där små mini-videor spelas upp på flera scener. Man får höra både välkända sånger från Tolvskillingsoperan, och lite mindre kända verk från den sena amerikanska tiden. För modärnister är den tidiga delen förstås viktigast, och den har den bästa musiken tycker jag. Stark öppning där Nick Cave sjunger Mack the Knife. Rätt självklar låt för Cave när man tänker efter.

Nästa chans att se filmen i Stockholm är den 24:e september.

torsdag 6 september 2007

Den lille mannen med dom stora ögonen



Now, who might that be?
En stump visslad Grieg kanske ger en ledtråd.

Just det, Peter Lorre.

Han har länge varit en av mina mest älskade favoriter, och nu har jag äntligen läst ut en tegelstens-biografi om honom, The Lost One. A Life of Peter Lorre av Stephen D Youngkin. Påbörjade den hösten 2005(!) men fastnade nån gång i slutet på 40-talet.

Det är en matig och seriös biografi, den första stora på engelska tror jag. De väldigt långa kapitlen utan delkapitel försvårade dock läsningen lite.
För en modärnist är förstås de tidiga kapitlen om 20- och 30-talen av störst intresse. En stor del av 20-talet hankar han sig fram på teatrar i olika tysk-språkiga städer, får efter ett tag större roller på teatern hemma i Wien, och söker sig slutligen, 1928, till Berlin där allting ju händer. Han gör succé, blir teaterstjärna och Berthold Brechts favoritskådespelare, inte minst p g a sitt säregna utseende. Man kan inte undgå att lägga märke till honom, så att säga. Demon-regissören Fritz Lang uppmärksammar honom, och ger honom huvudrollen(?) i sin första talfilm, M.
Därmed är hans öde beseglat.




Han blir filmstjärna, precis som han blivit teaterstjärna tidigare, men märker redan nu att regissörerna inte kan glömma hans roll som barnamördare i M. En viss diktator kommer så till makten och Lorre, som är jude, flyr till Frankrike tillsammans med många andra. Här går han arbetslös tills Alfred Hitchcock räddar honom till Storbritannien där han får rollen som gangsterledaren i Mannen som visste för mycket. Detta leder i sin tur till Hollywood, filmstjärneliv och livslång type-casting som mystisk europeisk skurk.



Peter Lorre hade tur som lyckades undkomma Hitler, och få en ganska lång och bitvis lyckad karriär. Samtidigt är det uppenbart att han hela sitt liv var frustrerad över att så sällan få visa vad han kunde utöver att vara exotisk och skurkig. Ett öde som ofta drabbat européer i Hollywood, men kanske särskilt honom. Hans privatliv var dessutom något stormigt, och han var tidvis narkoman.

Jag drömmer ibland om vad man kunde ha fått se honom göra och vara på film om han hade undkommit type-castingen.
Jag drömmer också om att med en tidsmaskin bli förflyttad till Berlin 1928, plötsligt förstå tyska, och få se hans melankoliska lilla ansikte däruppe på scenen. Fortfarande ung, med hela livet framför sig.

söndag 2 september 2007

Karl Gerhard gör film




Var och såg Äktenskapsleken på Cinemateket med sambon i fredags.

Den var t o m ännu bättre än jag minns den från TV. Med svenska 30-talsmått mätt är det en ganska queer film faktiskt. Det kanske får skrivas på Karl Gerhards konto. Vem vet, om han hade skrivit fler filmmanus kanske svensk 30-talsfilm varit lite bättre.

Dagen efter blev naturligtvis fylld av modärnistisk musik. Till att börja med skivan där Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard-låtar, Ett bedårande barn av sin tid. Det är en fantastisk skiva; Magnus Ugglas gaaapiga sätt att sjunga är kongenialt med Karl Gerhards elaka texter.
Se här.

Sen, efter lite blandad Ernst Rolf, blev det The Temperance Seven, ett engelskt band som ansträngde sig för att låta som om det var senast 1929. Dom var väldigt engelska, och en del av en mycket liten modärnistisk subkultur som existerade i tre år eller nåt sånt i slutet på 60-talet.
Dom gjorde proto-videor också.

söndag 26 augusti 2007

Kära släkten



Min fellow styrelsemedlem i Ekman-sällskapet Jennifer hade godheten att låna ut sin inspelning av Kära släkten från 1933. Jag har sett den förut, men tidigare varit nonchalant med att spela in svensk 30-talsfilm. "Dom går ju alltid på TV", har jag tänkt. Det var förr i tiden det. Så fr o m nu spelar jag in viktigare såna. Man vet nämligen aldrig när och om man får tillfälle att se dom igen.

Kära släkten är en typisk svensk 30-talsfilm, men samtidigt lite underlig.
Handlingen är mer osannolik än vanligt: två av tre döttrar till rik grosshandlare har lyckats bli gifta med baron resp. konsul. Den tredje har nåt sorts fnurra med sin fästman som är vid flottan, och dejtar en mystisk greve med tangorabatt och Dracula-hår (hm, undra om han har rent mjöl i påsen...) mellandottern med baronen, som är en slösig slabbedabb, vill ha mer pengar av pappa, och när hon inte får det blåser hon farsgubben på 10 000 med hjälp av fejk-säkerhet, och hon och baronen öppnar en lättsinnig nattklubb för pengarna. För att avvärja skandal köper pappa baronens bortslumpade gods och ger det tillbaks till ungdomarna. Greven visar sig pola med två (vad var det jag sa?) och blir avsnoppad, dottern och fästmannen blir sams igen och allt blir frid och fröjd. Typ. Åtminstone har jag uppfattat handlingen så.

Tutta Rolf är sitt vanliga charmiga jag som mellandottern med baronen. Gösta Ekman som skånsk baron och godsägare, komplett med monokel och skoRRning, är en otippad uppenbarelse, för att inte tala om honom brytande arm med Thor Modéen (konsuln).
Det dricks punsch (hinkvis), röks cigarr, åks skidor i Åre, och den skandalösa nattklubben (oh la la) har snygga modärnistiska målningar på väggarna. Tutta Rolf sjunger på nattklubben förstås. Den svenska 30-talsfilmen är verkligen rörande i sin beskedlighet.

En mindre bihandling förekommer där Edvin Adolphsson spelar en skum affärsman som jag tror är menad som en antisemitisk karikatyr, även om det inte är uttalat. Också ett tidstypiskt inslag i svensk 30-talsfilm. Tyvärr.,

fredag 17 augusti 2007

Zarah Leander på Cinemateket



Som bekant (?) är det i år 100 år sen Zarah Leanders födelse. Cinemateket kör därför välförtjänt några Zarah-rullar nu i augusti.

Hennes mest kända filmkarriär var förstås i Nazityskland under 30- och 40-talen. Men innan dess hann hon ha en miniatyr-filmkarriär i Sverige också, intressant för oss modärnister. Två av hennes få svenska filmer körs, Falska millionären från 1931 (i Stockholm 23 & 29 aug)och Äktenskapsleken från 1935 (i Stockholm 27 & 31 aug). Jag har naturligtvis sett båda på TV.

Ska man bara se en Zarah-rulle av dessa två ska man nog se den senare. Falska millionären, en tafflig tidig ljudfilm, parar ihop henne med hela 30-talssveriges favorit-komiker Fridolf Rhudin. En bakslug värmlänning med underbett och buskis-fniss som lätt känns lite osannolik i samma rum som Zarahs (förvisso även hon värmlänning) over the top-vamp med världens djupaste urringning. Underhållande på sitt sätt, antar jag.
Äktenskapsleken däremot är outstanding. Manus av Karl Gerhard (bara en sån sak) och ett par fantastiska sånger förstås. Zarah spelar en världsvan skulptris som gift sig och skilt sig tre-fyra ggr vilket grundat hennes advokats (spelad av Karl Gerhard!) privata förmögenhet. Nu kommer hennes senaste äktenskap i gungning när hon deltar i kampen om första priset i en skulpturtävling mot sin egen man som också är skulptör.
Skit i handlingen förresten. Lyssna på dialogen, häpna över meta-slutet (meta-slut?! i en svensk 30-talsfilm?!)och se Zarah och Karl Gerhard släntra omkring på party i en hipp funkis-lägenhet och bitcha blaserat med varann.

Bättre än så blev inte den svenska 30-talsfilmen. Men det är alltid något.

onsdag 8 augusti 2007

Picknick i det gröna


Ekman-sällskapet och TOFS hade tur med vädret på vår gemensamma picknick i lördags. Med tanke på att datumet bestämdes i juni, och att den här sommaren gjort en utlandsresa alldeles nödvändig, var det rent osannolikt.

Men solen sken över Galärparken, klimatet var pilsnerfilmsmässigt, och vi satt där från 2-3 på eftermiddagen tills de sista motvilligt släpade sig därifrån vid 7-tiden. Jag var en av dom. Vi åt sill-gubbröra, drack lätt-grogg och åt kakor, och min fellow styrelsemedlem Clara spelade schlager på sin resegrammofon (se ovan) tills hon fick vev-arm. Det är det inte många som får nu för tiden. Synd.

torsdag 2 augusti 2007

Ormens ägg



Bengt Ekerot har hämtat Mephisto på Fårö.

The end of an era.

Vad har detta att göra med modärnism undrar man kanske.
Jo, Bergman gjorde ju faktiskt en äkta modärnistisk film: Ormens ägg 1977.
Den brukar inte omtalas som något av Bergmans större mästerverk. Det kan jag förstå. Vid sidan av hans övriga alster framstår den som opersonlig. Den är en amerikansk-tysk samproduktion, på engelska, med David Carradine i en bärande roll. Kritiken verkar ha varit sval.
Men det är en utmärkt modärnistisk film.

Det är Tyskland 1923 igen. Tokinflation, ett samhälle i fritt fall. Folk försörjer sig med fiffel och prostitution. Som en radda Otto Dix-målningar omsatta i film. Det känns som om man har sett några sådana filmer förut.
David Carradine, arbetslös cirkusartist, och Liv Ullmann, hans brors änka, bor hos och utför lite småjobb åt vetenskapsmannen Dr Vergerus. Först senare får de reda på vad doktorns experiment går ut på. Den förfärande sanningen förebådar det som komma skall 10 år senare.

Det är egentligen bara en scen i filmen som är igenkännbar som en Bergman-scen, ett allvarligt samtal inne i en kyrka. Sen är det raskt tillbaka till Otto Dix igen.

Som sagt, inget av Bergmans mästerverk, men en sevärd film för modärnister med dragning till Tyskland som behöver omväxling från Cabaret.

När Bergman var klar passade Fassbinder på att sno scenografin till sin stundande inspelning av Berlin Alexanderplatz, omtalad i tidigare inlägg. Praktiskt.

måndag 30 juli 2007

Do You Know What It Means To Miss New Orleans?



Ja, nu gör jag det.

En förtjusande semestervecka i The Big Easy är över. Man behöver knappast påpeka vilket modärnistiskt resmål det är. Vi lyssnade på gammal jazz på Preservation Hall, en legendarisk jazz-helgedom som jag inte ens visste att den fortfarande fanns och var i bruk.

Vi hade inte hittat dit om det inte var för Voodoo Charlie, mannen på Voodoo-museet, som tipsade oss om det när han tog en paus i sin timslånga utläggning om skillnaderna mellan haitisk och louisiansk voodoo och voodoons betydelse för jazzen. Jelly Roll Morton var egentligen en zombie, och Louis Armstrong brukade i sin späda ungdom kränga pulveriserat tegel till dom vidskepliga flickorna i Storyville (mot förbannelser på förstutrappen) för att kunna hänga kvar senare på kvällen och lyssna på jazz. Bl a.

Jag längtar tillbaka till värmen, fukten, de franska kvarteren och dom sleazy slush-puppie-drinkarna. Voodoo-kyrkan och skumrasket på Preservation Hall.

De bildspel från New Orleans jag hittade var för hackiga så håll till godo med denna aparta hyllning: Tokyo Okawari Boys.

onsdag 18 juli 2007

Bessie Smith


Har fått tag på en skiva med Bessie Smith, bluesens drottning (hur jag fått tag på den säger jag inte, det är en hemlis).

Inspelningarna låter förvånansvärt bra med tanke på att de är från 1923-1924. Jag har inte så mycket erfarenhet av gammal blues sen tidigare, jag lyssnar mest på jazz, men jag tycker det är väldigt snyggt. Som en melankolisk matta i bakgrunden - det tar ett tag tills låtarna lösgör sig från varann.

På det här film-klippet eller vad det är sjunger hon Saint Louis Blues.

torsdag 12 juli 2007

Moderna blir modärnt 2


Har nu sett utställningen med modärnistisk svensk konst på Moderna museet (se tidigare inlägg). Den innehöll en hel del som jag inte sett förut, och en hel del jag inte hade något emot att se igen. En hel vägg med Nils Dardel t ex. Det märkligaste var ett par bronsskulpturer av Ellen von Roosval som var klart influerade av indiska Shiva-statyetter o likn, och som såg helt bisarr-obscena ut.
Däremot var de tio temana uppenbart snömos av typen: "hey, vi måste ha några teman också - varför inte 'Under fruktträdet?' Där kan vi säkert klämma in nåt." Dom hade lika gärna kunnat visa konstverken rakt upp och ned.

Hur som helst sevärd - går ner 9 september.

(Kolla in den flugiga reklamfilmen för utställningen också!)

lördag 30 juni 2007

Crome Yellow

Läste nyligen ut Crome Yellow av Aldous Huxley.
Jag har tidigare bara läst hans mest kända roman Brave New World som ju kom ut 1932 (tror jag) men som trots allt handlar om framtiden.

Detta är däremot samtida. Crome Yellow kom 1921 och är en milt satirisk skildring av hur några mer eller mindre konstnärliga människor sammanstrålar på ett lantgods (var får dom alla sina lantgods ifrån?) för att slappa lite på sommarsemestern. Huvudpersonen är en aspirerande författare som inte riktigt slagit igenom, tvivlar på sin förmåga, och är kär i en flicka som också finns med i kretsen.

Gott så. Romanen är tillräckligt underhållande som skildring av de intellektuella kretsar där alla citerar filosofer, författare och de senaste rönen om sexualpsykologi, men samtidigt har samma problem som alltid med personlig ångest över tillkortakommanden när det gäller både konstnärlighet och kärlek. Allt beskrivet med självironisk svärta.

Men, detta fungerar också som en initierad nyckelroman om den s k Bloomsbury-gruppen, med inofficiella porträtt av diverse existenser som rörde sig i denna informella grupp när det begav sig. Tyvärr är mina kunskaper om gruppen inte så stora att jag urskiljer särskilt många. Den enda jag med viss säkerhet känner igen är Lady Ottoline Morrell, konstmecenat och upplåtare av spelplan, nämligen godset Garsington som agerar förebild för det gods som i romanen kallas Crome (vad den Göteborgs-vitsiga titeln syftar på är inte helt klart.)

Vare sig man känner igen personerna eller inte är det en väldigt underhållande roman som avmätt dissekerar engelskt intellektuellt societetsliv på ett sätt som förmodligen går att spåra tillbaka till Jane Austen (även om jag själv aldrig lyckas hålla mig vaken genom hennes romaner).

Det återstår att ta reda på mer om Bloomsbury-gruppen för att kunna identifiera fler av människorna som driver runt i romanen.

söndag 17 juni 2007

Sigrid & Isaac


Såg Sigrid & Isaac när den gick på TV nyss. Jag förstod att den skulle gå på TV förr eller senare, så jag struntade i att se den på bio.
Den var riktigt bra. Det där med drama-dokumentärer där skådespelare gör personernas röster kan bli riktigt jobbigt, pinsamt och teatraaaaaliskt på fel sätt, men här fungerade det för det mesta. Philip Zandén (Isaac) är alltid bra i såna här sammanhang tycker jag; jag har hört honom förut i radioteater.
Filmen påminde mig än en gång om olikheterna mellan Isaac Grünewalds och Sigrid Hjerténs konst, trots att de som alla Matisse-elever verkar så lika på ytan. Grünewalds måleri är väldigt finlemmat och dekorativt, medan Hjertén är mer radikal i tillämpningen av form och färg. Men jag gillar båda, även om jag nog gillar Hjertén lite mer.
Förutom alla målningar var filmen full av modärnistiska tidsbilder från Stockholm och Paris på 10-talet, 20-talet och 30-talet, både stillbilder och filmsnuttar. Den finaste, som återkommer gång på gång i filmen, är en filmsekvens från sent 10-tal (skulle jag tro) där Isaac och Sigrid dansar vad jag tror är twostep. Det är den enda dans jag skulle vilja lära mig. Den är så cool.

söndag 3 juni 2007

Moderna blir modärnt


Läste i SvD 1 juni att Moderna museet ska ägna sommaren åt att visa konst från den moderna epoken. Hm, det trodde jag var vad dom gjorde jämt... Nåja, det är ju bra. Då får man kanske tillfälle att se modärnistiska mästerverk som man inte sett förut. Dessutom ska dom tydligen visa Dardel-konst, bl a Den döende dandyn, som jag personligen tycker borde hänga framme jämt. I sakral position, som den 'dandyismens pietá' eller 'altartavla för inverterade' som den "skälldes" för när den var ny.
" - Det händer ofta att folk frågar oss: Varför visar ni aldrig Den döende dandyn?" säger typ curatorn i artikeln.
Tacka fan för det. Men nu är det dags.
För att fira visar jag den här.

söndag 27 maj 2007

Ännu en bok om Ivor Novello



Ja, nu har jag läst en riktig biografi till skillnad från den svårartat akademiska (men bra) essäsamlingen tidigare.
Jag valde den senast utkomna med recensionslovord från tidningar typ The Independent på omslaget, det borde borga för nån sorts kvalité. Ivor Novello - Portrait of a star av Paul Webb.

Det var mycket riktigt en lyckligare upplevelse än den puckade biografin om Conrad Veidt jag tyvärr läste i vår (se tidigare inlägg). Välskriven, lättläst på ett bra sätt, med den där beundransvärda engelska strävan efter att faktiskt underhålla läsaren utan att bli flamsig.
Hans karriär var ganska märklig. Under första världskriget blir han stjärna över en natt som kompositör till den sång som enar hela nationen i melankolisk sammanhållning och längtan efter 'the boys' som, om man har riktig tur, kommer hem igen. Hans mor hade helst sett honom som klassisk kompositör eller dirigent, men i alla fall. På 20-talet blir han, liksom på ett bananskal, filmstjärna i Storbritannien (med sin osannolika skönhet som draghjälp), skriver mondäna salongspjäser som han också deltar i som skådespelare, samt medverkar som sådan i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser. På 30-talet och fram till sin död 1951 skriver han musikaler som han också medverkar i. Tydligen är det främst sångerna från dessa som folk kommer ihåg honom för i dagens Storbritannien; hans filmstjärnekarriär verkar i stort sett bortglömd bortsett från The Lodger p g a Hitchcock.

Boken är förstås full av anekdoter. Den roligaste är den om hans misslyckade tid i flygvapnet under första världskriget. Efter ett antal häpnadsväckande haverier tar hans överordnade ett snack med honom och förklarar att han i princip är ett större hot mot de allierade än Luftwaffe. Av nån anledning kommer jag att tänka på Peter Sellers i The Party här.
Den märkligaste är den om hans korta tid som propaganda-artist i Stockholm 1918! Det låter helt bisarrt, men tydligen var det så här: Kriget drog ut på tiden och kom ingen vart. I Storbritannien tänkte man, hm, Sverige är inte med i kriget, men dom skulle kunna bli indragna när som helst. Om dom blir det kommer dom med absolut säkerhet att gå med på Tysklands sida eftersom deras kultur är mycket tyskinfluerad, även populärkulturen. Om vi skickar en artist som representerar den engelska patriotiska hållningen kanske vi lyckas balansera slagsidan och ge svenskarna lite perspektiv på saken. Ergo: vi skickar dit Ivor Novello. Sen tog kriget som tur var slut samma år, och hans musikaliska tokuppdrag inskränkte sig därför till några månader. I Stockholm hann han dock uppmärksamma tecknaren Einar Nermans arbete för diverse kabaréer, vilket ledde till att han fick äran att dekorera väggarna på den nattklubb i London som Novello drev ett tag i mitten på 20-talet! På 30-talet lärde han känna Garbo, och charmade henne genom att försöka tala svenska med henne, baserat på det lilla som han lyckades snappa under månaderna i Stockholm 1918.

Det är helt klart fantasieggande att försöka tänka sig hur han upplevde Stockholm: Vad såg han? Vad gjorde han? Gick han till Fenixpalatset? Förhoppningsvis.

söndag 20 maj 2007

Rundvandring i Ekmans fotspår




Ekman-sällskapet har haft sitt andra möte. Den här gången för att premiär-testa en rundvandring i centrala Stockholm i spåren efter Gösta & Hasse Ekman, deras liv och verk.
Vädret kunde ha varit bättre, det var inte så varmt som det borde vara i maj, det var mulet och blåsigt. Det gjorde inte så mycket. Det var roligt att få se en del av dom miljöer som jag läst om många gånger men haft en oklar uppfattning om var de låg. T ex Feiths konditori, omsjunget i Evert Taubes förvånansvärt modärnistiska Stockholmsmelodi, som visade sig ha legat på Strandvägen.
Gösta sägs spöka i sin gamla loge på Vasateatern. Vi måste ta oss in där och se om det stämmer.
Efter mötet värmde vi oss på café och gjorde upp planer. Vi måste ha picknick i sommar, gärna tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet, då vi ska äta sill, dricka snaps, prata i näsan, och spela resegrammofon. Vi måste fixa en fin logga till vår förening. Vi har redan fått en stödmedlem som sprang på oss på ett kusligt sätt utan för Oscarsteatern. Nästa möte blir den 9 september, och vi ska besöka Graven på Norra begravningsplatsen.

Och så ett tips: hemsidan Thatfoxhuntingman vars upphovsman ofta uppmärksammar modärnistiska prylar. Ett av dom senaste inslagen är en liten bildkavalkad över den käre Gösta. Värt att kolla upp.

onsdag 16 maj 2007

Nightwood av Djuna Barnes




Jag visste inte mycket om den här boken när jag bestämde mig för att läsa den. Jag hade sett bilder på Djuna Barnes, visste att hon hade bott i Paris på 20-talet (didn't they all?) och hade en vag uppfattning om att romanen var nåt slags minor classic med typiska tidsbilder.

Det var inte riktigt fallet.

I själva verket är detta en orättvist bortglömd total-experimentell skröna som utsätter läsaren för oanad ansträngning.
På sätt och vis stämmer det att boken ger en del tidsbilder. Det handlar, om man kan tala om handling, om Robin Vote, en femme fatale som går fram som en slåttermaskin i sin bohemiska vänkrets, och förför, utmattar och förgör de flesta hon kommer i kontakt med. En förbryllad äkta man och försmådda älskarinnor kantar hennes väg. Då och då nämns autentiska platser som Paris, Berlin och Wien, och tjugotalets årtal svischar förbi.

Men detta säger ingenting egentligen, för bokens verkliga huvudperson är dess stil, som inte liknar något jag tidigare läst. Språket vindlar och böljar fram i poetiska associations-sjok som man ibland måste läsa två gånger, långsamt, för att ta till sig. Trots detta känns det sällan sökt eller krystat utan märkligt självklart. Man kommer på sig själv med att tänka: "varför har ingen formulerat det så förut?!" Samtidigt som man förstår varför ingen gjort det.
Jag läste några kapitel av Joyce Odysseus när jag pluggade litteraturvetenskap. Det är hittills det enda jag läst som kommer i närheten av den här bokens komplicerade stil.

På baksidan av det exemplar jag lånade citeras Dylan Thomas:
"One of the three great prose books ever written by a woman."
Han kunde ha slutat efter 'written'.

Jag kanske återkommer till Barnes liv och verk i en senare post.

onsdag 9 maj 2007

Tillbaka till framtiden på Fenix-palatset


Det svunna Fenix-palatset har jag berättat om i en tidigare post. I dess forna lokaler är nu City-konditoriet och City-kyrkan inrymda.

Det verkar dock som att Fenix-palatset kommer att återuppstå för en kväll, och bli sitt modärnistiska jag igen. Närmare bestämt på lördag 12 maj.
Det är Swedish Swing Society som ordnar danskväll i 30-talsanda, Saturday Night Swing Ball, där Canal Street Syncopators spelar och smoking eller swing-svid anbefalles på gästerna.
Entré 120 spänn, eller 100 om man är medlem i Swedish Swing Society. Platserna är begränsade.

Jag kan förmodligen inte gå dit själv p g a tidigare planer, men hoppas att andra som sett ljuset hittar dit.
Eller hittar dit och ser ljuset.

torsdag 3 maj 2007

Spindelnätet av Joseph Roth


Läste just ut kortromanen Spindelnätet av den österikisk-judiske författaren Joseph Roth. Jag tror inte att boken finns översatt till svenska. Jag läste den på engelska under titeln The Spider's Web, eftersom jag försummat att lära mig det tyska språket.
Det var Roths första roman, och den publicerades som följetong i en österrikisk tidning 1923.

Det är en märklig och kuslig bok. En ung man som kommer tillbaka från kriget känner sig alltmer desillusionerad när han inte längre bär uniform, har en nobel uppgift och folk som ser upp till honom, utan reduceras till den harmlösa nolla han var innan. Lösningen på detta blir att börja arbeta för frikårerna och den hemliga polisen. Mannens inkonsekventa antisemitism kopplar naturligt ihop sig med hans spirande konspirationsteorier och personliga hämndlystnad. Snart avrättar han politiska motståndare i skogen (trots att han gillar dem som personer) och stiger i graderna inom sin hemliga högerextrema organisation.
Kort sagt, Roth beskriver här nazismens utveckling samtidigt som den äger rum. Undrar hur han kunde vara så klarsynt så tidigt och nästan övernaturligt förutseende.

Det är det ena. Det andra är bokens språk. Jag tror att jag nån gång hört Roths stil beskrivas som expressionistisk. Det är en svajig term, kan betyda lite vad som helst. Större delen av boken skulle jag säga skildrar huvudpersonen och hans omvärld på ett ganska psykologisk-realistiskt sätt. Men så bryts realismen och ett slags febrig, kaotisk helvetesvärld väller över läsaren som en ångvält:

"His gloating eyes drank in the blood of Europe, his half-dead ears seemed to hear the clash of weapons, the sharp crack of shots, the howling of the mighty, the last groans of the dying, and the overwhelming silence of the dead."
"Greybeards were trampled underfoot in the streets, women hawked their sick bodies, beggars brandished their infirmities, the rich flaunted their wealth, painted young men made their living on the streets, the seedy silhouettes of workers shuffled to work like corpses long buried but sentenced to drag on and on the curse of their earthly working day."
"And Benjamin lived among distorted faces, twisted limbs, hunched backs, backs which had been flogged, clenched fists, smoking pistols, violated mothers, stranded beggars, drunken patriots, foaming beer mugs, clinking spurs, workers who had been fired on, bleeding corpses, desecrated graves, the mass graves of the murdered, exploded safes, iron clubs, trailing sabres, tinkling medals, generals on parade, and the gleam of helmets."

(övers. John Hoare)

Roth dog i exil i Paris 1939. Hans mest kända roman anses vara Radetzky-marschen från 1932.

torsdag 26 april 2007

Första avsnittet


Drullade hem sent en natt i helgen och såg det första avsnittet av Berlin Alexanderplatz med lite för många öl innanför skjortan. Det var kanske dumt. Förmodligen spädde fyllan på den ångestridna och liksom immiga atmosfären som omger huvudpersonen Franz Biberkopf när han lämnar fängelset för att klara sig bäst han kan. Man förstår varför han tvekade. I fängelset var tillvaron i alla fall förhållandevis trygg. Icke så utanför. Det känns som om det är ständig natt när han stöter på diverse människor som är lika desperata, men inte alltid lika hjälplösa, som han själv. Handlingen avbryts då och då av vita skyltar med lakoniska textmeddelanden i frakturstil, som dels påminner om stumfilmen förstås, och dels troligen ska fungera som nåt slags brechtianskt inslag.

Jag funderar på att fortsätta se serien först i höst, men jag får se hur jag gör. I så fall ska jag försöka hålla mig hyfsat nykter för att inte missa för många detaljer.
Fortsättning följer...

onsdag 18 april 2007

Evelyn Waugh-film


Har sett film nu igen.
Fick tillfälle att se Stephen Frys regidebut Bright Young Things som bygger på Evelyn Waughs roman Vile Bodies från 1930. Filmen från 2003 har inte visats på svenska biografer.

Jag har som vanligt inte läst boken, men av allt att döma har manusförfattaren skjutit fram handlingen något i tiden och lagt till en epilog som utspelar sig under kriget, när huvudpersonerna träffas igen. Ett par har problem med att skaka fram pengar för framtida giftermål, men i stor utsträckning handlar filmen om deras vänners och diverse hangarounds vilda festande i brist på bättre hobbies. Bisarra jättemaskerader med t ex inferno-tema (porr-belysning och djävulssvid) avlöser varandra i jätte-mansions där blasé 30-talsbrats driver omkring i jakt på jazzmusik, sprit och kokain medan paparazzis hukar bakom blomkrukorna. Huvudpersonen försörjer sig ett tag som skvaller-krönikör på en tidning, något som han av förklarliga själv måste hålla hemligt för så många som möjligt.
En av bratsen är en förutsägbart underhållande topp-fjolla (tänk en light-version av Anthony Blanche i Brideshead revisited som förmodligen sover i sminket när han inte lallar omkring i oversized pipkrage. Här blir det liksom särskilt uppenbart att det är Evelyn Waugh som skrivit båda romanerna. Jag ska inte säga hur det slutar förstås, men man kan tala om eftertankens kranka blekhet.

Vad tyckte jag? Tja, jag ska erkänna att jag såg filmen utan English for the hearing-impaired och därför förmodligen missade en del mindre plot points. Den var naturligtvis underhållande men kändes samtidigt ganska lättviktig. Ibland fick jag en känsla av att den inte handlade om nåt särskilt (kan bero på nyss nämnda avsaknad av hjälp-text). Stephen Fry verkar dock hysa intresse för den modärnistiska epoken eftersom han ständigt dyker upp i sådana sammanhang: han hade mindre roller i filmer som Cold Comfort Farm och Gosford Park, och icke att förglömma var han ju ständigt Jeeves i Jeeves & Wooster-serien. Det bådar gott för framtiden. Han kanske kommer tillbaka med något nytt modärnistiskt alster.

söndag 15 april 2007

Kris av Karin Boye


Har läst en tung bok igen (se tidigare post). Den här gången Kris av Karin Boye.
Jag har aldrig förstått kulten av Karin Boye som poet. Jag tycker att hennes dikter, åtminstone dom jag läst, är fadda och platta. Hon börjar ofta bra, men lyckas förstöra det på slutet med en formulering som sabbar rytmen och den poetiska stämningen. Som exempel kan man ta en av de mer kända dikterna som börjar: "Ja visst gör det ont när knoppar brister..." Den sista versen lyder:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.


Den sista raden bryter rytmen, och introducerar det osannolikt opoetiska ordet 'tillit'.
Av dom Boye-dikter jag läst är det alltför många som slutar på samma sätt.

Därför var jag svagt avvaktande när jag hittade romanen Kris för 10 kr på Myrorna, men slog till av nyfikenhet.
Och den var så bra!
Kanske var Boye en dålig poet, men att döma av denna var hon en fantastisk roman-författare.
Huvudpersonen i boken går igenom en personlig kris, då hon förlorar sin gudstro och bejakar sina känslor inför en kvinnlig skolkamrat.
Romanen är intrikat uppbyggd som en blandning mellan hennes dagliga liv med sina realistiskt beskrivna kval, och insprängda dialoger mellan tänkta personer som utifrån sina respektive filosofiska positioner diskuterar hennes 'fall' som en studie i mänsklig 'kemi' om man så vill.
Baksidestexten på pocket-versionen (utgiven på Delfinserien 2000) beskriver den som "Karin Boyes formmässigt mest avancerade roman".
Kan så vara. Jag vet bara att den beskrev livet på ett sätt som jag helt och hållet tog till mig utan att någonsin ha gått igenom någon religiös kris som huvudpersonen. Detta mycket på grund av språket. Jag tycker det är mycket svårt att förklara varför litteratur rör en på det sätt som den ibland kan göra. Jag kan bara rekommendera boken starkt.
Beskrivningen av huvudpersonens förälskelse är ganska vag, svårt att säga om detta berodde på upplevelsen i sig eller på att det skulle ha varit alltför vågat för den tiden att beskriva en persons känslor för någon av sitt eget kön helt matter-of-factly (romanen kom 1934).
Hur som helst har den upprättat min uppfattning om Karin Boye som författare.

fredag 13 april 2007

Majakovskij-kväll på Forum


Den märkliga kulturkällaren Forum på Sigtunagatan har jag inte känt till förut. Nu fick jag tillfälle att besöka den eftersom det arrangerats en tema-kväll om Vladimir Majakovskij i synnerhet och futurismen lite mer i allmänhet, med anledning av en ny Majakovskij-biografi av Bengt Jangfeldt. Fokus låg på den ryska delen av futurismen - den mer kända italienska grenen är naturligtvis lika intressant men mer känslig med tanke på dess kopplingar till fascismen.
Källaren kändes underground rent påtagligt p g a bristen på luft och hettan som snart steg med människomassorna i de trånga lokalerna. Det gjorde inte så mycket - det var en bra föreställning med eminenta skådespelare som gav liv åt ett antal av Majakovskijs dikter och några av hans samtida ryska kollegors. Dessutom fick man tillfälle att lyssna på tidstypisk musik av Edgar Varèse och A V Mossolov (det stånkande stycket Järnverket) samt en närmast övernaturlig sprak-inspelning av Luigi Russolos berömda bullermusik, som lät som en småstadsorkester halvöverröstad av ett sågverk.
Kvällen recenserades mycket träffsäkert av Hanna Höglund i Expressen.

Som avslutning måste jag nog dela med mig av min favorit-Majakovskij-dikt. Here it goes:

Snobbens blus

Ett par svarta byxor ska jag sy mig
av sammeten i min röst.
En gul blus av tre alnar solnedgång.
Som en snobb och Don Juan ska jag glida förstrött
längs världens Nevskij, detta vräkiga stråk.

Låt jorden, den försoffade kärringen, gapa:
"Du våldtar den grönskande våren!"
Jag flinar fräckt åt solen och kastar tillbaka:
"Jag älskar att stå här på asfalten och skorra på r:en!"

Himlen är blå och fri är sikten,
och min älskarinna jorden har dukat upp till festligheter.
Därför ger jag er dessa glada kasperdocksdikter,
spetsiga och nödvändiga som tandpetare!

Ni kvinnor som älskar mitt kött, men även
du flicka som ser på mig som på en broder,
ös era leenden över mig, poeten -
på min snobbiga blus ska jag sy fast dom som blommor!

1914

(övers. Gunnar Harding, Bengt Jangfeldt)

onsdag 11 april 2007

Gösta Ekman-sällskapets andra möte


Mitt första möte. Mycket lyckat. Medlemmarna tittade på en dokumentärfilm inspelad från TV ca 1987, som blivit tillgänglig genom en medlems väns försorg. Förutom det lustiga i antik tv-hallåa-nostalgi var det naturligtvis fantastiskt att få ta del av en dokumentär som man definitivt var för liten och obildad för att uppmärksamma när det begav sig. Tillräckligt många som kom ihåg 30-talet och som kände Gösta Ekman personligen levde fortfarande och kunde berätta.
Efter filmen summerade vi våra intryck, planerade in kommande möten och drog upp strategi för verksamheten. Vi ska förstås poola våra respektive resurser (stash av videofilmer, böcker, minnesbroschyrer, klipp, whatever som täcker ämnet). Födelsedagar ska firas, en Östermalms-baserad vandring ska startas, och eventuellt en liten Ernst Rolf-revy med vattenbalett. Det sista var ju lite utanför ämnet, men vi blev lite upphetsade.

söndag 8 april 2007

Akademisk Ivor Novello-bok



Tillbaka till Ivor Novello. Har just läst färdigt en bok om honom. På Filmhusets bibliotek finns ungefär fem böcker. Jag drog ut en på måfå och lånade. Det visade sig vara inte en biografi utan en väldigt akademisk studie utgiven av British Film Institute, Ivor Novello, Screen Idol av Michael Williams. Redan på första sidan hittade jag ordet 'diskurs' två gånger. Då vet man vad klockan är slagen. Men jag bestämde mig för att läsa vidare ändå.
Det kanske är på sin plats med en kort beskrivning av Novello. Han är nämligen inte så känd här i landet, utan en ganska intern-brittisk företeelse. Walesisk kompositör, dramatiker och skådespelare. Blev först känd under första världskriget för en schlager, Keep The Home Fires Burning, som tydligen blev nåt slags förstavärldskrigs-motsvarighet till We'll Meet Again i Storbritannien, en sång som alla nynnade och kände samhörighet genom. På 20-talet gjorde han sig även ett namn som skådespelare, på teater och film i England, och på film även något lite i Frankrike och USA. Han skrev dessutom pjäser, och framträdde i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser om det mondäna livet i Londons komplicerade högrestånds-kretsar.
I många år hade jag läst om honom men hade ingen aning om hur han såg ut, eftersom jag bara hade sett honom i form av Einar Nermans karikatyr. (Nerman arbetade ju som tecknare i London på 20-talet, och dekorerade bl a väggarna på Novellos nattklubb med sina karikatyrer.) Senare såg jag honom på bild, och slogs av hans anmärkningsvärda skönhet, som var av typiskt 20-talssnitt. Naturligtvis hade den en påtaglig betydelse för hans stora fan-base i Storbritannien under stumfilmseran. I januari visade man ju Hitchcocks stumfilmer på Cinemateket, och jag fick då tillfälle att se dom två filmer han medverkade i, The Lodger och Downhill.

För att återgå till boken så handlade den om hur Novellos filmstjärne-persona, samt även privata person, på olika sätt förkroppsligade tidstypiska problem som i hög grad hade med första världskrigets nationaltrauma att göra. Som hörs är det väldigt akademiskt alltihop, men faktiskt intressant, och inte så fruktansvärt svårläst som jag i början hade befarat. Dock ska jag nog ge mig på en mer traditionell biografi nästa gång, jag är inte färdig med Novello än. Kalla mig ytlig.

fredag 6 april 2007

Andlös Stiller-afton


Vad är väl en bal på slottet...mot en nyligen utgrävd stumfilm. Det var en ovanligt stor publik jämfört med andra stumfilmsvisningar på Cinemateket som samlar dom närmast sörjande, vi som fattat grejen. Stämningen var högtidlig, för att inte säga upphetsad, vilket underströks av att det delades ut gratis rödtjut i foajén som på en vernissage. På sätt och vis var det ju det.
Det var mycket riktigt en melodramatisk film, full av den tidiga stumfilmens storslagna gester och pandasmink. De enda av skådespelarna jag kände igen på rak arm var Karin Molander, alltid med i Stillers filmer, och Ernst Eklund som såg ovanligt ung ut.
Matti Bye, pianisten, överträffade sig själv den här gången, och använde inte bara piano utan också ett par märkliga stränginstrument med spröd och mystisk ton.
Längst ner vid duken satt den legendariske Gösta Werner, snart 100, som någon påpekade sannolikt den ende i lokalen som faktiskt levde när filmen hade premiär 1915. Han har skrivit en biografi om Stiller som jag ska läsa vid tillfälle.
Tillfällen som det här ger mig hopp. Vem vet vad som kommer att hittas i ett gammalt hönshus i Spanien nästa gång?

söndag 1 april 2007

Stiller-stumfilm tillbaka från de döda!


Dra ett djupt andetag - ännu en stumfilm har återuppstått, så här i påsktider och allt. Det är Mauritz Stillers film Madame de Thèbes från 1915, anmäld försvunnen, som plötsligt har återfunnits, någorlunda välbehållen, i Frankrike. Som filmarkivets chef säger är det som att hitta ett manus av Strindberg som alla visste fanns men ingen har läst.
Storyn är av allt att döma rafflande, med bortadopterade barn som söker sitt ursprung, mystiska spådamer, bl a.
Tisdag 3 april har filmen nypremiär på Cinemateket. Filmen (det som är kvar av den?) är bara 50 min så det finns tid för en mystisk hyllnings-cocktail efteråt.

Mer 10-tal: Idag (1 april) skriver den retro-intresserade Martin Stugart i sin Stockholms-spalt i DN om det berömda Fenixpalatset som öppnade 1917 på Adolf Fredriks kyrkogata 10. Där satte Ernst Rolf upp sin första revy, och där debuterade Karl Gerhard med sina kuplettsånger. "Publiken på Fenix var till stora delar ett kallhamrat gangsterpack med mer pengar än skrupler." (Stugart)
Om man vill snappa dom modärnistiska vibbarna och känna historiens vingslag ska man bege sig till pingstkyrkans Citykonditori på Adolf Fredriks. Där låg det!

lördag 31 mars 2007

Hör 20-talet på radion


Bättre sent än aldrig. Det har redan gått typ 7 avsnitt av den fantastiska radio-serien Svenska nöjen (P1 fredagar 11.03) men serien verkar ånga på, så jag lobbar för den.
Den liknar inte mycket jag hört på radion tidigare. Stefan Wermelin och Staffan Schöier ger en sorts kaleidoskopisk bild av blandad svensk populärkultur (framför allt musik och revy) mellan ca 1900 och 1940, med tonvikt på den tidigare delen av tidsperioden. Varje avsnitt har ett vagt tema, t ex första världskriget, talangjakter, göteborgska revykungar eller boxning, som dom håller sig till när dom känner för det. Annars gör dom många detours, och följer ett slags stream-of-consciousness-princip när dom vilt strösslar radioreferat, sprakiga 78-varvslåtar och förhistoriska revyvitsar om vart annat. Det känns som att ta ett stärkande bad i en annan värld som tycks märkligt bekant. Man glömmer nutiden fullständigt för en halvtimme.

Det är inte för sent att lyssna på den senaste månadens sändningar på nätet.

torsdag 29 mars 2007

Gösta Ekman-sällskapet


Har fått reda på att jag förärats medlemskap i det nya hemliga Gösta Ekman-sällskapet.
Publicerar därför denna publikfriande bild på Gösta.
Slit den med hälsan.

söndag 25 mars 2007

Fransk förstavärldskrigsroman

Har just läst ut Grå själar av Philippe Claudel. En mycket poetisk och sorglig roman om ett barnamord i en fransk småstad 1917. Skildringen av personlig sorg och förlust är definitivt det allt överskuggande temat i boken. Men man får också en ganska god bild av hur livet tedde sig i Frankrike under denna senare del av kriget då förtvivlan och känslan av meningslöshet växte. Den förråande inverkan som krigssituationen naturligtvis har på det dagliga mänskliga livet i gemen blandar sig med huvudpersonens och andra enskilda personers privata lidanden på ett oundvikligt sätt.
Om inte tyngden och allvaret i min beskrivning av boken känns alltför betryckande så rekommenderar jag den. Den är outsägligt sorglig ibland men mycket vackert skriven.

fredag 23 mars 2007

Somerset Maugham-film

En ny film har dykt upp på biograferna som bygger på The Painted Veil av W. Somerset Maugham. På svenska har den naturligtvis fått en tramsig titel: Kärlekens slöja.
Har inte läst nåt av Maugham. Det borde man förstås. The Razor's Edge framför allt skulle jag tro. Så många kanoniska 20-talsromaner - så lite tid, liksom.
Filmen har, om jag inte minns fel, fått så där recensioner. Den förefaller vara en typisk Heritage-film utan några onödigt innovativa grepp. En film man hyr, med andra ord. Melankoliska västerlänningar i Kina på 20-talet kan ju inte bli helt fel. Frågan är om Edward Norton talar brittisk engelska, och hur det i så fall låter.
Återkommer när jag faktiskt sett filmen. Eller läst nåt av Maugham.

fredag 16 mars 2007

Conrad Veidt-biografi


Har precis läst ut en biografi om Conrad Veidt som jag lyckats hitta på Filmhusets bibliotek. Det är den enda dom har, och den enda jag hittills hört talas om. Märkligt med tanke på hans legend-status. Jag hade väntat mig att det skulle finnas åtminstone en stor välresearchad på tyska. Det kanske det gör, men jag har i så fall inte lyckats hitta den ännu. Finns det inte är det hög tid att den skrivs. För den här var inge vidare. Författaren, Jerry C Allen, kan inte skriva. Jag tror inte han har nån direkt erfarenhet av att skriva facklitteratur överhuvudtaget. Han hoppar vilt mellan filmhistorik och privatlivets anekdoter utan att inse att texten bör läggas upp någorlunda strukturellt när det gäller ämnen och teman. Hans attityd till sitt biografi-offer påminner om den som en 14-årig fanzine-redaktör (av det naivare slaget) skulle kunna ha.
Bortsett från det (om det går) är det förstås en intressant bok. Det finns en hel del spännande inslag både i Veidts professionella och personliga historia som jag gärna skulle läsa mer om, helst inte skrivet av en chimpans. Sen blir man ju förstås gråtfärdig av tanken på hur många av hans filmer som sannorlikt är för evigt borta, men så är det ju alltid med stumfilm.

torsdag 15 mars 2007

Brideshead revisited bästa TV-serien



Nån sorts 97-personerspanel på Expressens kultursida har röstat fram Brideshead revisited som bästa TV-serie någonsin. För all del. Jag brukar nöja mig med att se de tre-fyra första avsnitten som förmedlar lite tidsbilder från, som jag antar, mindre genomsnittligt nöjesliv i Oxford på det tidiga 20-talet. Därefter blir serien mest en lektion i hur religion fuckar upp folks liv. Dessutom partar ju Charles och Sebastian, och serien följer huvudsakligen Charles livsbana. Trots att den borde ha följt Sebastian istället. Jag menar, vad är egentligen coolast: sitta på en unken gammal herrgård på engelska landsbygden och spela bridge eller vara alkad och bo i Nordafrika med en tysk? Jag bara frågar.
Det mest modärnistiska avsnittet är förmodligen det tredje där dom går till den där svartklubben eller vad det är, träffar dom två spöklika hororna, och alltihop slutar i ett grönsaksstånd och fyllecell.
Annars finns det faktiskt enstaka modärnistiska inslag även senare i serien, framför allt ett väldigt modärnistiskt party nån gång i mitten av 20-talet i ett gigantiskt London-hus där folk myllrar omkring som i den där hyttscenen i Galakväll på Operan. Jazzband spelar, folk klär av sig nakna och bråkar, och på en säng ligger Charles trött/uttråkad/packad och kallpratar med den enastående Anthony Blanche som dagen till ära tagit på nagellack. Bredvid dom på sängen ligger ett par och hånglar.

Zarah Leander på Stampen


En ny fantastisk klubb som heter Någonstans i Sverige har relativt nyligen startat på Stampen i Stockholm som hänger sig åt en hel del mellankrigstids-schlager och liknande musik. Jag lyckades ta mig dit den första gången i februari, och det var mycket trivsamt. Stampens källare är som gjord för sånt här: murrig och ölig, långt under jord med en liten scen framför en backdrop med Hans Arnold-motiv. En samling artister framförde schlagers med Söder-tema bl a. I pauserna spelade en skruttig ljudanläggning
gammal spräck-jazz som publiken dansade charleston till efter förmåga.
Onsdag 21 mars är det dags att fira Zarah Leanders 100-årsdag, och jag kommer inte att utebli, trots att mitt jävla jobb kräver hundraprocentig skärpthet morgonen därpå.
Stora Nygatan 5, Gamla Stan
20-24
50 buck i inträde.
Be there or be square!

Berlin Alexanderplatz på TV

Äntligen får man tillfälle att se Fassbinders legendariska TV-version av Döblins klassiska roman på svensk TV. Sistgången var väl typ 1981...
Har tyvärr inte läst boken vilket man borde göra. Nu kom TV-serien före. Tills vidare spelar jag in den med tanke på SVT:s fantasieggande sätt att visa den: 5 timmar varje lördagnatt. Enligt uppgift kommer den bäst till sin rätt i långfilmsformat så det är väl i sig inget att bråka om. Däremot är det elakt att visa den på ett sånt sätt att man i princip behöver long play-funktion på videon för att kunna spela in den - såvida man inte helt saknar socialt liv på lördagnätterna, och har för vana att vända på dygnet... ja,ja, jag är glad att få se den överhuvudtaget.