måndag 28 september 2009

Privatdetektiver i det modärna London



Jag plockade upp Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear för en spottstyver på en serieloppis och tänkte att den måste jag läsa. Jag läser inte deckare i nån högre grad, men en om en kvinnlig privatdeckare i London 1929 måste man ju prova.

Den verkar väl sådär nu sen jag läst större delen. Det är inget stilistiskt mästerverk och det hade jag ju inte riktigt väntat mig heller - det är sällan deckare. En ganska stor del av boken upptas av Maisies tillbakablickar på kriget och upplevelserna där som sjuksköterska, vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Både handlingen och språket bär på en del klichéer, men att bli förvånad över sådant i deckare är ungefär som att bli förvånad över att det blir mörkt på natten.

Istället finns det anledning att påminna om den främsta modärna brittiska detektiven: Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers deckare från mellankrigstiden. Den första från 1923 och den sista från 1938 om jag inte minns fel.

Hennes deckare ligger verkligen på ett högre litterärt plan än vad man väntar sig i den genren. Dom är förstås ohjälpligt brittiska - det får man stå ut med.
Wimsey är en flugig aristokrat som då och då löser små kriminalfall som ren omväxling från det vanliga livet: dricka sherry, spela bridge, samla ovärderliga inkunabler und so weiter. Som en av de rikare männen i Storbritannien behöver han ju inte arbeta. Han kan i sina bästa stunder beskrivas som vimsig. Han har en butler och sidekick som en gång var hans underlydande i det Stora Kriget och sedan dess är hans trogne vapendragare. Wimsey var officer där, och drabbas vid ett minnesvärt tillfälle av post-traumatisk stress, eller granatchock som man kallade det då.
Någonstans i mitten av bokserien träffar han författaren Harriet Vane som han räddar när hon blivit oskyldigt anklagad för mord. Långsamt utvecklar sig deras relation till en romans, genom typ fyra böcker.

Rätt stor del av hans tillvaro går förstås ut på att sitta på en mer eller mindre möglig herrgård ute på engelska landsbygden, och det är som alltid rätt trist. Men, då och då händer det ju att han och hans medhjälpare har ärenden till den stora staden London och då blir det genast lite skojigare, och mer modärnt.

Skulle jag rekommendera någon av böckerna framför de andra är det Murder must advertise från 1933. Det som är bra med den är att handlingen vecklar ut sig i tre plan samtidigt, samt att den nästan helt tilldrar sig i London. Ett av planen är Wimseys vanliga värld. Den andra är en reklambyrå - Sayers hade arbetat som copywriter, och det märks att hon kan den världen. Den tredje är Londons dunkla halvvärld av depraverat societetsliv och narkotikahandel, vilket borgar för intressanta tidsbilder.

Wimsey är förstås ingen modärnist som den engelske aristokrat han är - han är i grunden konservativ och föredrar vintage-rödvin och Bach framför skojigare nöjen. Men i Murder must advertise kommer han tillräckligt nära den modärna världen för att man ska kunna ha roligt som läsare.

När jag var typ 13 gick den senaste tv-serieversionen av böckerna på TV. Jag var lite för liten då, så jag hoppas att jag får chans att se den igen nån gång. Jag får väl hoppas på TV9 som brukar köra gamla anglosaxiska deckarserier då och då.

Här är den modärnistiska vinjetten till serien som jag fortfarande minns:

lördag 19 september 2009

Tardis värld och Jeunets universum

Jag började nyss se om En långvarig förlovning av Jean-Pierre Jeunet, filmen hen gjorde efter megahiten Amélie från Montmartre.

Jag har gillat alla hans filmer, både Delikatessen och De förlorade barnens stad som hen gjorde tillsammans med Marc Caro, och de senare, Alien Resurrection, Amélie, och den här.

Dom första utspelar sig i Jeunets speciella universum, en obestämbar värld av blandat 30-50-tal där allt är brunrött i olika nyanser. Alien-filmen förstås i framtiden i rymden.
Men fr o m Amélie blir det lite annorlunda när Jeunets universum flyttar ut i verkligheten och bildar en märklig fusion. Det är ju nutidens Paris, i stort sett, men Jeunet blandar in små stumfilmer i filmen, bokstavligen bultande hjärtan och tavlor som kan prata.
Detta nya förhållningssätt återvänder hen till i En långvarig förlovning. Med en ännu märkligare syntes som resultat, för detta är en mörkare film.



I filmens början är det 1917, i en lerig fransk skyttegrav, och sju män förs iväg för att avrättas. Metoden är att kasta ut dom i ingenmansland och låta dom klara sig så länge dom kan.
Klipp till 1920. En av männen har en fästmö som vägrar tro att hennes fästman verkligen är död. Hen försöker ta reda på hans verkliga öde genom att söka upp personer som känt de andra sex, och försöka spåra honom genom dem. Samtidigt verkar en annan betydligt hänsynslösare kvinna också söka sanningen om vad som hände de sju männen.



Jeunet väjer inte för de fruktansvärda aspekterna av första världskrigets skyttegravar. Samtidigt finns samma underfundiga humor, drastiska klippning, och filmer i filmen som i Amélie. Fästmöns erotiska fantasier beskrivs t ex i form av en stumfilmssnutt i Feuillades-stil - en fin tidstypisk markör. Ett stort galleri av udda karaktärer vindlar genom historien med sina snabba kast mellan dåtid (kriget) och nutid (1920). En plirande privatdetektiv och den mystiska kvinnliga hämnaren med sina många förklädnader är bara två av dom.

Och det är här jag kommer att tänka på en av mina favoritserier som utspelar sig nästan exakt samma tid: Adèles extraordinära äventyr av Jaqcues Tardi.



Det är en lång album-serie om Adèle Blanc-Sec, en deckarförfattare i Paris under 10-talet. Serien börjar 1911 och fortsätter sedan framåt i tiden. Alla delar finns inte översatta till svenska, den sista som är det utspelar sig 1919.



Adèle ger sig ofta ut i staden för att söka inspiration till sina böcker på plats, så att säga, gärna förklädd för att smälta in i diverse skumma miljöer. På det sättet blir hen involverad i dunkla konspirationer och brott som försiggår strax under världsstadens yta. Det är internationella brottssyndikat, galna hednasekter i katakomberna, och vetenskapsmän som utför tvivelaktiga experiment galore. Allt är totalt surrealistiskt, och samtidigt på något sätt helt kongenialt med den osäkra tid som handlingen är satt i: en värld av snabba förändringar och stundande världskrig.



Även serien innehåller ett stort persongalleri av mer eller mindre bisarra typer. Adèle har en sidekick: nån sorts slackerkille som helst halvligger hemma i sin boudoir iklädd rökrock och fez och endast motvilligt hjälper Adèle med hennes utforskningar, när det är absolut nödvändigt.



Jag har kommit att uppfatta den här typen av världar som specifikt franska företeelser - jag vet inte varför. Kanske är det nåt i vattnet.

Hur som helst, om man nån gång skulle komma på tanken att försöka filma den här fantastiska serien så är det bara Jeunet som kan göra det. Det är jag säker på.

lördag 5 september 2009

Stumfilmshösten börjar på Cinemateket

Jajemen, det är dags igen!

Matti Bye, Cinematekets eminenta huspianist, har fått välja sina egna favvo-filmer.
På tisdag den 8:e börjas det med ett litet program kortfilmer. Två av dessa har jag sett förut: Entr'acte av René Clair och La coquille et le clergyman av Germaine Dulac.



Entr'acte är en fin liten surrealistisk knasfilm gjord för att fungera som mellanakt till en av Svenska balettens föreställningar. Rolf de Maré, Svenska balettens konstnärliga ledare och finansiär, samt Jean Börlin, hans koreograf, premiärdansare och pojkvän, förekommer båda i "handlingen". Om jag inte minns fel kan man också få se Marcel Duchamp och Man Ray sitta och spela schack på ett hustak. Det är det minst konstiga som händer i filmen. Parisisk avantgarde-kultur med prima flugig 1924 års zeitgeist.





Dulac var den enda kvinnliga regissören i den verkligt nya vågen under det franska 20-talet - den s k impressionistiska filmrörelsen. Jag kommer inte ihåg mycket från filmen annat än en stor havsvåg och en katolsk präst i långsam, meditativ slow motion - vatten och slow motion var två inslag som ständigt återkom i impressionist-filmarnas alster.
Man får sällan tillfälle att se deras filmer, så det gäller att passa på. Dulac är den enda av dem jag sett flera filmer av. Man kan ju hoppas på en retrospektiv för t ex Marcel L'Herbier eller Jean Epstein vad det lider.