lördag 31 oktober 2009

Halloween-special: Caligari-jubileum och riktiga zombies



It's that time of the year igen, och då måste jag förstås påminna om att världens bästa film, Dr Caligaris kabinett, fyller 90 i år. Sneda vinklar, målade svartvita skuggor och icke-diskret smink har aldrig sett bättre ut. Dessutom den stilige Conrad Veidt som världens första emo, sömngångaren Cesare. Se och förundras!

Men, den tipsade jag ju om redan för två år sen. Så jag tar tillfället att propagera för en annan hyfsat modärn rysare också.

Som motvikt till allt larvigt zombie-slafs som är så i ropet för tillfället tänker jag rekommendera White Zombie av Victor Halperin från 1932. Den handlar nämligen om riktiga original-zombies, såna som har med voodoo-religionen att göra. Och dom är naturligtvis både coolare och mer skrämmande än hasande trashögar som mumlar "brains, brains...".



Handlingen är rätt enkel. Ett nygift par åker på smekmånad till en liten karibisk ö (bad idea!!). En rik man som de träffar erbjuder dem att bo på hans plantage under deras vistelse där. Problemet är att den rike mannen blir lite förtjust i den unga frun. Och eftersom han har försänkningar i den lokala voodoo-svängen på ön, bestämmer han sig för att tillsammans med den lokala zombie-mästaren ta död på henne och återuppväcka henne som zombie, i hans våld!



Stämningen i filmen är märkligt drömlik, det känns som om stumfilmens dimmor liksom ligger kvar över den trots att det är en talfilm. Alla människor rör sig som om dom vore zombies, eller bara lite drogade.



Den demoniske zombie-mästaren spelas av Bela Lugosi.
'Nuff said.

torsdag 29 oktober 2009

Berlin nu igen



Hela oktober har varit en veritabel Berlin-orgie. Snart känns det som om jag äter, dricker, röker, sover samt skiter Berlin ca 1928. Det brukar bli så i oktober, men i år är det extremt.



Nu har jag läst den andra delen av Jason Lutes grafiska roman Berlin med undertiteln City of Smoke. Och jag blir alltmer imponerad.
Jag uppfattade hans tecknings- och berättarstil som något crude men nysaklig i den första boken.
I själva verket är den ju filmisk, med snabba "klipp" mellan halvbild och närbild, mellan olika vinklar, eller interiör och exteriör. Samtidigt som den också antyder vad som händer utanför bild med hjälp av t ex en närbild på en persons reaktion. Det som händer får man fylla i själv.



Jag insåg också att jag inte pallar att läsa den i svensk översättning, detta efter att ha läst bok 2 i original. Den engelska originaltexten är helt enkelt så mycket bättre, ett faktum jag borde ha tagit för givet från början - så är det ju med vanliga romaner.
Dessutom är originalalbumen mycket snyggare än de svenska, som är mindre till formatet:

Så är det ju också alltid. Så jag sprang helt enkelt ut och köpte om det första albumet i engelskspråkig version.



Nu är det 1929-30 i handlingen, det drar ihop sig till val, och nazisterna märks allt tydligare på gatorna. Konstnären Marthe stiftar bekantskap med stadens dekadenta high life, och en amerikansk jazz-orkester hankar sig fram på diverse nöjeshak. Precis som i den första boken är detta bara några av alla personer vars liv man får följa.

Det kommer en tredje avslutande del.
Jag tror jag vet vad den kommer att sluta med...

fredag 23 oktober 2009

Och på tal om det...



Nu har jag äntligen klämt hela Berlin Alexanderplatz.

Det var ett styvt jobb, och man måste säga att Fassbinder gjorde ett också. Det är en nästan ofilmbar bok, full av stream of consciousness och dessutom skriven på talspråk.



Mycket av det går helt enkelt inte att omsätta i bilder, men serien är ändå fylld med märklig voice over-poesi och små textskyltar i frakturstil som ger associationer till stumfilm.



Det var en tung resa - Franz Biberkopfs väg genom de sämre lottades tillvaro på denna plats, i denna tid, är ingen picknick. De 14 avsnitten lullar tungt framåt, och man känner igen sig om man sett många Fassbinder-filmer som jag gjort. Dialogen har den där eftertänksamma, lite stiliserade tonen med plötsliga, hysteriska skrattanfall som mer är ett tecken på ångest och desperation än glädje.



I det sista tvåtimmarsavsnittet skippar Fasse den tidigare realistiska bilden av Berlin 1928 när han ska skildra Franz golgata-vandring på mentalsjukhuset och fläskar på med slakthusscener, sadomasochism, transvestitänglar och korsfästelse, med en blandning av opera, Kraftwerk och Horst Wessel-sången på ljudbandet.

Det liknar inte mycket jag sett. Jag är glad att jag både läst boken, och orkat se hela den fantastiska, blytunga serien.

tisdag 20 oktober 2009

Konstsilkesflickan



För ett tag sen tipsade bloggkollegan Rävjägarn om en bok, Konstsilkesflickan av Irmgard Keun. Jag hade aldrig hört talas om henne tidigare, men boken lät hyfsat intressant och framför allt modärnistisk.
Jag hade väl väntat mig nåt slags Vicki Baum-aktig underhållningsroman av tidstypiskt snitt.
Det var det inte.

Keun var, har jag förstått, ett tag tillsammans med Alfred Döblin, och blev av honom inspirerad att själv börja skriva, efter att ha varit skådespelerska. Hon var politiskt radikal, och nämndes i samma andetag som samtida tyska författare som Kurt Tucholsky och Hans Fallada. När nazismen kom började hon flacka runt i exil i Europa tillsammans med Joseph Roth. Hon kom tillbaka till Tyskland 1940 efter en tid i USA och gick under jorden till krigsslutet. Hennes böcker höll på att glömmas bort, men hon fick ett kort erkännande strax innan sin död 1982.

Konstsilkesflickan kom ut 1932 när Keun var 22, och utspelar sig samma tid.
Doris är en flicka som spelar teater i en namnlös mindre stad. Hon vill något annat, och satsar på att charma sig fram via mer eller mindre förmögna män som kan tänka sig att "underhålla" henne. Efter ett gräl på teatern stjäl hon en dyr päls och sticker till Berlin. Där fortsätter hon som tidigare. Men livet i storstaden är hårdare, och hon går från knapphet till lyx och till knapphet igen, allt i händerna på diverse män. Hon ser det inte själv som prostitution, och är noga med att göra skillnad mellan sig själv och de flickor hon ser på gatan i neonljuset. Men i grund och botten är det förstås det.
Runt omkring henne snurrar Berlin omkring henne, det Berlin som snart ska slukas av nazismen. Det märks bara i flyktiga detaljer, som hon själv inte fäster sig vid.

Man blir inte förvånad över att det var Döblin som triggade henne att börja skriva.
För det här är ju också Berlin Alexanderplatz - från det andra hållet. Alla de flickor som snavar kring Franz och Reinhold i Döblins bok skulle kunna vara Doris. Hennes roman är samma historia berättad från deras synvinkel. Samma ömkliga människor som klamrar sig fast vid varandra, samma beroende, samma karusell-liknande intryck av storstadens misär, och ibland glamour. Allt berättat med en väldigt ung, men inte naiv, flickas ord - på ytan är de lättsinniga och flyktiga, men under ytan märks en melankolisk acceptans av vad livet går ut på och kräver av henne.

Medan jag läste fick jag en stark känsla av att jag skulle kunna läsa boken en gång till så fort jag var klar. Det är mycket ovanligt.

Den var naturligtvis omöjlig att få tag på i handeln. Nu måste jag leta på antikvariaten och loppmarknaderna. Jag måste äga den.

söndag 11 oktober 2009

Dora Maar fotar Cthulhu

Jag såg i tidningen att idag var sista dagen för att se en liten utställning med Dora Maars foton på ett galleri i Gamla Stan, så jag skyndade mig dit med andan i halsen.
Dom hade egentligen hunnit stänga, men när dom såg mig trycka näsan mot skyltfönstret var dom vänliga nog att släppa in mig och låta mig titta en stund.



Och vilka bilder!
Dora Maar är larvigt nog mest känd som Pablo Picassos flickvän på 30-talet. Det är hon som är Gråtande kvinna bland annat. Helt oförtjänt, eftersom hon var en briljant fotograf och surrealist.
Man Ray fotade henne förstås:



Men själv fotade hon Père Ubu! Tydligen bestod varelsen helt eller delvis av ett bältdjur. Jag tycker det ser ut som Cthulhu - det närmaste man kommer en fysisk avbildning av gamle HP:s skräckgud. Både fascinerande och äcklig på samma gång:



Hennes bilder är fulla av tunnlar och gångar, och en obestämbar otäck atmosfär. Härligt.







måndag 5 oktober 2009

Triangeldrama i Tyskland



Nu på torsdag på Cinemateket väljer stumfilmspianisten Matti Bye en av sina favoriter att spela till igen och den ska jag definitivt gå och se: Flesh and the Devil från 1926 med Greta Garbo, John Gilbert och Lars Hansson.

Jag har den faktiskt inspelad på band från TV, men jag har aldrig sett den på storduk med levande pianist, så jag ska gå ändå.



Kärleksaffären IRL mellan Garbo och Gilbert är ju välkänd, och fungerade väl som naturlig reklam för filmen, där de spelar ett kärlekspar i Tyskland. Ett mycket skojigt bongo-bongo-Tyskland av Hollywood-typ fullt av stiffa uniformer, monoklar och Götterdämmerung-eder.

Filmen är framför allt känd för de intima scener med erotiskt skimmer där Garbos och Gilberts ansikten endast upplyses av en tändstickslåga.



Det som slog mig när jag såg den var vad den inte är känd för: hur otroligt gay den är.

Officiellt handlar den om två vänner, Gilbert och Hansson, vars dödspolartillvaro grumlas när dom blir kära i, och rivaler om, samma kvinna, Garbo.

Blaha blaha, säger jag.
För alla som inte är blinda, döva och kanske lite sena i utvecklingen är det uppenbart att detta snarare är en kärlekshistoria mellan Gilbert och Hansson.



Garbo är bara ett tillfälligt störningsmoment, vilket filmens slut visar med tydlighet (jag säger inget så har jag inget sagt). Det finns små inslag av mystisk, Dödens ö-aktig romantik som känns väldigt tysk och Ludwig II av Bayersk, och därmed förstås ökar på känslan för feeling i homoerotisk anda.

Dueller i snölandskap höjer naturligtvis också Guy Maddin-halten för oss som tycker om sånt.



Konstigt att ingen, vad jag vet, uppmärksammat detta faktum. Men kanske är det bara en tidsfråga innan man gör det, och börjar betrakta den som en pionjärfilm i historien.