lördag 30 juni 2007

Crome Yellow

Läste nyligen ut Crome Yellow av Aldous Huxley.
Jag har tidigare bara läst hans mest kända roman Brave New World som ju kom ut 1932 (tror jag) men som trots allt handlar om framtiden.

Detta är däremot samtida. Crome Yellow kom 1921 och är en milt satirisk skildring av hur några mer eller mindre konstnärliga människor sammanstrålar på ett lantgods (var får dom alla sina lantgods ifrån?) för att slappa lite på sommarsemestern. Huvudpersonen är en aspirerande författare som inte riktigt slagit igenom, tvivlar på sin förmåga, och är kär i en flicka som också finns med i kretsen.

Gott så. Romanen är tillräckligt underhållande som skildring av de intellektuella kretsar där alla citerar filosofer, författare och de senaste rönen om sexualpsykologi, men samtidigt har samma problem som alltid med personlig ångest över tillkortakommanden när det gäller både konstnärlighet och kärlek. Allt beskrivet med självironisk svärta.

Men, detta fungerar också som en initierad nyckelroman om den s k Bloomsbury-gruppen, med inofficiella porträtt av diverse existenser som rörde sig i denna informella grupp när det begav sig. Tyvärr är mina kunskaper om gruppen inte så stora att jag urskiljer särskilt många. Den enda jag med viss säkerhet känner igen är Lady Ottoline Morrell, konstmecenat och upplåtare av spelplan, nämligen godset Garsington som agerar förebild för det gods som i romanen kallas Crome (vad den Göteborgs-vitsiga titeln syftar på är inte helt klart.)

Vare sig man känner igen personerna eller inte är det en väldigt underhållande roman som avmätt dissekerar engelskt intellektuellt societetsliv på ett sätt som förmodligen går att spåra tillbaka till Jane Austen (även om jag själv aldrig lyckas hålla mig vaken genom hennes romaner).

Det återstår att ta reda på mer om Bloomsbury-gruppen för att kunna identifiera fler av människorna som driver runt i romanen.

söndag 17 juni 2007

Sigrid & Isaac


Såg Sigrid & Isaac när den gick på TV nyss. Jag förstod att den skulle gå på TV förr eller senare, så jag struntade i att se den på bio.
Den var riktigt bra. Det där med drama-dokumentärer där skådespelare gör personernas röster kan bli riktigt jobbigt, pinsamt och teatraaaaaliskt på fel sätt, men här fungerade det för det mesta. Philip Zandén (Isaac) är alltid bra i såna här sammanhang tycker jag; jag har hört honom förut i radioteater.
Filmen påminde mig än en gång om olikheterna mellan Isaac Grünewalds och Sigrid Hjerténs konst, trots att de som alla Matisse-elever verkar så lika på ytan. Grünewalds måleri är väldigt finlemmat och dekorativt, medan Hjertén är mer radikal i tillämpningen av form och färg. Men jag gillar båda, även om jag nog gillar Hjertén lite mer.
Förutom alla målningar var filmen full av modärnistiska tidsbilder från Stockholm och Paris på 10-talet, 20-talet och 30-talet, både stillbilder och filmsnuttar. Den finaste, som återkommer gång på gång i filmen, är en filmsekvens från sent 10-tal (skulle jag tro) där Isaac och Sigrid dansar vad jag tror är twostep. Det är den enda dans jag skulle vilja lära mig. Den är så cool.

söndag 3 juni 2007

Moderna blir modärnt


Läste i SvD 1 juni att Moderna museet ska ägna sommaren åt att visa konst från den moderna epoken. Hm, det trodde jag var vad dom gjorde jämt... Nåja, det är ju bra. Då får man kanske tillfälle att se modärnistiska mästerverk som man inte sett förut. Dessutom ska dom tydligen visa Dardel-konst, bl a Den döende dandyn, som jag personligen tycker borde hänga framme jämt. I sakral position, som den 'dandyismens pietá' eller 'altartavla för inverterade' som den "skälldes" för när den var ny.
" - Det händer ofta att folk frågar oss: Varför visar ni aldrig Den döende dandyn?" säger typ curatorn i artikeln.
Tacka fan för det. Men nu är det dags.
För att fira visar jag den här.