onsdag 25 januari 2012

Försummade kvinnor i Alperna



En lucka i min stumfilms-utbildning är fortfarande dom s k alpfilmerna.
Men tills jag får tillfälle att se nån av dom så har jag i alla fall sett Erich von Stroheims första film som regissör, Blind Husbands från 1919.

Den är ett ok Hollywood-substitut. Mer alprelaterad parafernalia ser man sällan i en stumfilm.
Ett gift amerikanskt par kommer till Alperna på semester. Dom har varit gifta ett tag och den trevlige men lite tråkige äkta mannen har hunnit glömma det här med att man ska hålla den romantiska lågan glödande.
De tar in på ett pensionat fullproppat med hjorthorn, ölkrus och dirndl-klänningar. Mannen planerar sin trivsamma bergsbestigning och frun är uttråkad.





Enter von Stroheim i exotisk uniform och fäktningsärr med monokeln i högsta hugg som dashing och ond österrikisk löjtnant och sjuhäradsbetäckare. Han ser genast att här häckar en utländsk kvinna svältfödd på romantik och exotism, och utnyttjar situationen när hennes man är distraherad.





Stroheim hade ju sen första världskriget en väl inarbetad renommé som ond, dekadent centraleuropé i amerikansk film och var inte sen att utnyttja den i sin första egna film. Hans europeiska omoral får förstås sitt straff på slutet (fattas bara annat, i Hollywood!). Å andra sidan fungerade förstås bilden av det exotiska Centraleuropa som en romantisk magnet för den amerikanska filmpubliken. Alla fick vad dom ville ha: äktenskaplig moral - men först lite kittlande, romantisk nästan-otrohet i skuggan av de hisnande alperna.

Flickan med hattasken - en sovjetisk komedi om statsobligationer



Jag har fortfarande inte sett så många ryska stumfilmer.
Mest Eisenstein förstås. Men undan för undan betar jag av dom.



I Sovjetunionen kunde man tydligen bli beordrad att göra film om vad som helst. Boris Barnet, som spelade kobojsaren i sin kollega Kulesjovs slapstick-komedi Mr West o s v, fick i uppdrag att göra en trevlig film om statsobligationer 1927.
Han gjorde Flickan med hattasken - en söt romantisk komedi med mycket slapstick, om statsobligationer. Fast bara lite statsobligationer så inte folk skulle bli uttråkade.



Den handlar om en flicka som bor en bit utanför Moskva och försörjer sig och sin far som modist. Hon åker regelbundet till stan för att sälja sina hattar till en butik. Resorna till och från stan följs med intresse av biljettförsäljaren på stationen som är djupt förälskad i henne, och lite nördig. Dock mycket stilig i sin uniform. Filmen börjar med en lång scen där han följer efter henne som en hund på väg till tåget och gör några publikfriande vurpor i snön på vägen. Snö är manna från himlen för slapstickmakare. Det snöiga landskapet i filmen, både i och utanför stan, är för övrigt mycket vackert filmat, och var en tröst att titta på under skämt-"vintern" som rådde tills nyligen.



På tåget stöter hon av en slump på en typiskt goofy student, snäll men slirig, som trampar ner med ena foten i hennes hattask. Efter en utskällning försvinner de åt varsitt håll. Men på romkom-manér kommer de två naturligtvis att stöta på varandra igen och igen inne i stan, och bli mindre och mindre irriterade på varandra för varje gång.

Det är en enkel men samtidigt vild handling som också involverar butiken som hon arbetar åt, det koleriska paret som äger den, en lägenhet uthyrd på falskkontrakt, och, förstås, ett obligationslotteri.



Den tydliga sovjetiska propagandan är närmast noll, men man kan skönja den i subtila antydningar. Det koleriska paret som äger hattbutiken har kristallkrona, äkta mattor och porslinsstatyetter i sin våning. Så beskrivs dom också som två giriga, patetiska gnällspikar. Representanter för l'ancien régime, helt enkelt. Den goofy studenten däremot, han är en hyvens grabb, lite slirig som sagt men utan tillgjorda manér. Han pluggar men använder också sina böcker att sova på om det kniper, och bär hederliga bonnakläder. Ett återkommande komiskt inslag är hur han kaxigt slänger av sig sina stora vantar som då gör en u-sväng och kommer tillbaka igen eftersom dom sitter fast i ärmarna à la bebisvantar. Hans slirighet är av den där superryska Karlsson på taket-typen som kan bli lite påfrestande i längden.



Man kan summera: romkom-statsobligationer 1-0. Myndigheterna fick väl så mycket som behövdes av det senare. Men flugig slapstick var också sovjetiskt.

lördag 14 januari 2012

Greed is good

Den rubriken kunde jag ju inte missunna er.

Jag har alltså äntligen sett Greed (eller det som är kvar av den), Erich von Stroheims magnum opus från 1924, av vilken typ nio tiondelar hamnade på klipprumsgolvet mot von Stroheims uttryckliga vilja. Han lyckades aldrig riktigt bli kompatibel med idén om "kommersiell långfilmslängd". Dom som hann se hans egenklippta 10(!)-timmarsversion lär ha varit saliga. Men den klipptes undan för undan ner till dryga 2 timmar. Och det är vad som finns kvar idag.

Om 10-timmarsversionen skulle ha framstått som bättre idag är ju svårt att säga. En så lång film är svår att tänka sig överhuvudtaget.
Men det som är kvar är faktiskt fantastiskt. Man förstår att von Stroheim verkligen gjorde något helt nytt i Hollywood. Han ville inte göra samma glamorösa typ av film med samma glamorösa människor i glamorösa miljöer som Hollywood gjorde i sömnen och spottade ur sig. Han ville göra en film om riktiga människor utan smink i verkliga miljöer som inte var uppstädade och tillrättalagda för att det inte skulle bli för jobbigt. Han ville filmatisera en roman han hade läst, McTeage av Frank Norris som handlade om lägre medelklassliv i San Francisco vid sekelskiftet.



Filmen castades med okända skådespelare för att undvika stjärnfixering och spelades in på plats i San Francisco och Death Valley istället för i studio, något som var unheard of på den tiden.
Det finns egentligen inga riktigt sympatiska personer i filmen, något som fortfarande anses ligga en film i fatet om man följer nutida filmkritik.
Huvudpersonen, McTeage, är i grunden en godmodig man, men dum, och tenderar att följa sina sämre instinkter och vad man säger åt honom. Hans fästmö är först en aningslös familjeflicka och blir sedan en sjukligt snål neurotiker.



Hennes f d fästman, som bor i samma hus, är en förslagen och oljig beg bilhandlartyp, och hennes familj är ett gäng sjabbiga supersmåborgare. När hon och McTeage gifter sig, i hemmet, drar ett begravningståg samtidigt förbi utanför fönstret, som ett olycksbådande omen. Bröllopsmiddagen är en av de mest osmickrande och motbjudande middagsskildringar jag sett på film, med folk som trycker in käk i ansiktet som om det inte fanns nån morgondag. Smörgåsbordsscenen i Pensionat Paradiset är värdig i jämförelse.



Alla övermannas till slut av sin girighet, på olika sätt, och det slutar 100-procentigt illa. Filmen, och boken också kanske, ger en mycket mörk bild av mänskliga strävanden.



Det finns en bitterljuv scen i början av filmen, så mycket mer bitterljuv när man sett slutet, där den klumpige McTeage och hans lika klumpiga fästmö sitter på en smutsig vall nere vid havet och han spelar Närmare Gud till dig för henne på concertina innan regnet kommer (musikvalet framgår av textskylten innan).

Och här kommer musiken in. Visningen på Cinemateket ackompanjerades av Matti Bye och hans band med underbar nyskriven musik, melankolisk med banjo och drag av ålderdomlig americana, och när McTeage klämmer igång Närmare Gud till dig så gör även bandet det, i perfekt synk med concertinan.



Jag är glad att jag fått se det som är kvar av den här filmen, som även i sin stympade version helt klart är en milstolpe i världens filmhistoria.
Möjligheterna att se den är mycket få, den finns obegripligt nog inte utgiven på dvd, men gå till den här sidan och klicka på "vote now!" i högerspalten så kanske detta kan bli verklighet:
http://www.tcm.com/tcmdb/title/892/Greed/

Och för dom som bor i Stockholm: Tisdagar är von Stroheim-dagar på Cinemateket i januari. Missa inte.