söndag 3 november 2013

Hej då

Denna blogg är nu nerlagd.

Tack alla som läst!

fredag 12 april 2013

Anita & Marion


As kvinnliga komikerpar go är dom inte så många. Men i slutet av 20-talet gjordes ett par med Anita Garvin och Marion Byron. Dom gjordes av Hal Roach Studios som också gjorde t ex Helan&Halvan-filmerna. Jag fick tillfälle att se tre stycken på Cinemateket.

Anita var lång och gänglig med ständigt sarkastisk uppsyn. Marion tre äpplen hög med pliriga, runda ögon och en liten högkullig tokhatt. 


Den första, Feed'em and Weep, var ganska simpel. Kort, rikligt med slapstick av typen samma personer rusar genom oväntad öppen dörr och landar med fejan i en sopptallrik. För tredje gången. Det var å andra sidan ganska roligt att få se Max Davidson igen, den judiske stumfilmskomikern som jag sett ett par fantastiska kortfilmskomedier med. Han är lite orättvist bortglömd. Här är han den koleriske restaurangägaren som av nödfall anlitar Anita och Marion som amatöriska servitriser till sin järnvägsrestaurang i tjottahejti när ett vagnslass affärsmän i byxbranschen (!) anländer för en jättesnabb lunch på väg till konferensen.


Den andra, Going Ga-ga, var bättre. Anita och Marion får ett kidnappat barn på halsen, eftersökt av Max Davidsons mindre brighta detektiv. Dom lyckas göra sig av med ungen genom att knuffa in honom i en skock barnhemsbarn på väg tillbaka till barnhemmet med sin sköterska. Bara för att strax läsa i tidningen om hur det kidnappade barnet är värt en fet upphittarsumma. Då försöker dom stjäla tillbaka honom. Och här börjar det skojiga. Dom förklär sig i mindre övertygande gubbkläder inkl mustascher och talibanskägg och bryter sig in på barnhemmet. Där blir dom nästan avslöjade av personalen och klarar sig genom att gömma sig under sängarna och, i Marions fall, krypa ner i sängen och leka bebis. När dom fått med sig ungen ut måste dom ta sig förbi detektiven. Det gör dom genom att föreställa promenerande, konverserande gubbar. Den ena gubben är 3 meter lång, misstänkt svajig, med ett bebishuvud klätt i talibanskägg. En lågt placerad markis förstör den förklädnaden. Till slut kommer barnet tillrätta, Anita och Marion får en helt icke-förtjänad belöning, och Marion spenderar den på närmaste lönnkrog och blir bortförd på fyllan i en polisrazzia.


Den sista, A Pair of Tights, är närmast minimalistisk. Den handlar inte, som man kan tro, om trikåer, utan om att Anita och Marion inte har några pengar och därför låter en snubbe och hans chef bjuda ut dom för att kanske bli bjudna på ett mål mat. Det är dom som är snåljåparna. Hela filmen utspelar sig utanför en s k ice-cream parlor (glasskiosk täcker inte det riktigt) där Marion om och om igen misslyckas med att ta sig mellan dörren och bilen med fyra glasstrutar. Inblandade är en hund, en ohyfsad pojke och hans arga farsa, samt en polis som försöker hindra tomgångskörning framför dörren och blir påkörd fram och bak en miljon gånger. Glasstrutar flyger som projektiler genom luften och allt slutar med ett tramsigt jätteslagsmål framför dörren till glasspalatset som är bland det fånigaste jag någonsin sett på film. Den där typen av humor där något blir roligt genom upprepning intill surrealistisk utmattning.

Serien verkar inte ha fått någon fortsättning men det var roligt att se två kvinnor uppföra sig som buskis-idioter utan att en enda komisk växel nånsin dras på att dom är just kvinnor.

fredag 8 mars 2013

Valborgsmässoafton


Ett tag sen jag såg den här nu. 

Ett stycke smygfascistisk barn-till-varje-pris-propaganda typisk för sin tid (1935). Lars Hanson är gift med en ond (ond!) kvinna av den där hemska typen som inte vill ha barn. Därför är äktenskapet naturligtvis på fallrepet. Samtidigt är hans unga sekreterare (Ingrid Bergman i början av karriären) hemligt förälskad i chefen. Hon vill naturligtvis inget hellre än att gifta sig, sätta bo och föda barn. Hon är en helt och hållet ärbar kvinna. Chefen är inte helt ointresserad. Intriger följer när onda frugan trots allt blir med barn och under makens bortovaro uppsöker skum läkare som utför aborter. Naturligtvis uppstår medicinska komplikationer och maken får reda på alltihop. Raffel i den undre världen leder till att abortören blir mördad och maken får skulden. Han känner att han måste avstå från den ärbara kvinnan som han förälskat sig i och uppsöker, som man gör, den där tillflyktsorten i öknen dit män kommer för att glömma, och bära lustig mössa. Under tiden börjar sekreterarens fader (Victor Sjöström i en av sina få 30-talsroller) betvivla sin ärbara dotters ärbarhet efter att, i egenskap av chefredaktör, ha sett bilder på dottern på Hasselbacken dinerande med gift man (Hanson). 

Utan att säga för mycket kan jag avslöja att den onda, onda kvinnan får sitt straff och att barn kommer att födas.
Det känns extra viktigt att påminna om filmer som den här just på Internationella kvinnodagen...





onsdag 30 januari 2013

Beggars of Life och Prix de beauté



I höstas såg jag för första gången en av Louise Brooks amerikanska filmer, Beggars of Life. Dom filmer hon är känd för är ju dom europeiska, Pandoras ask och En förlorads dagbok framför allt. Men dom får man många tillfällen att se; dom amerikanska inte lika ofta.


Beggars of Life var helt klart en enklare film än dom nämnda men samtidigt ovanlig. Det börjar med att en hobo kommer förbi ett ensligt beläget hus där det sitter en gubbe vid bordet. Han går in och tänker väl fråga om mat eller liknande när han upptäcker att gubben faktiskt är död. Skjuten. Strax därpå kommer Louise Brooks nerför trappan. I pojkkläder. Hon förklarar vad som just hänt - hon är föräldralös, jobbade hos gubben som hushållerska, gubben hade på sistone börjat bli närgången och vid ett sådant tillfälle försvarade hon sig och sköt honom med hans eget gevär. Hon är fr o m nu på flykt undan lagen och tänker ge sig iväg i mer praktiska kläder. Hon och hobon ger sig av tillsammans, och resten av filmen är i stort sett en roadmovie per godsvagn där hon försöker klara sig bland en massa råbarkade andra hobos, hennes nya kompis låtsas att hon är hans lillebror, och lagens långa arm kryper närmare med en efterlysning i näven.
En massa Hollywood-sentimentalitet men samtidigt - hur många stumfilmer om hobos har man sett?





Nu i januari såg jag den franska filmen Prix de beauté. En annan sorts film på många sätt men med vissa beröringspunkter.
Den handlar om en maskinskriverska i Paris som i hemlighet anmäler sig till en skönhetstävling eftersom hennes fästman som är sättare inte tycker om sådana. Naturligtvis vinner hon och får åka till Spanien för att tävla om Miss Europa-titeln. Naturligtvis vinner hon den också. Hennes rosenrasande fästman kommer efter med tåget och förklarar att om hon inte struntar i vinsten och omedelbart följer med honom hem lämnar han henne. Lite utpressning baserat på lika delar svartsjuka och känsla av äganderätt. Hon gör som han säger men kan inte glömma allt hon varit med om och alla erbjudanden om ett nytt liv hon fått genom vinsten. Till slut kan hon inte hejda sig. Under en fantastisk scen på ett nöjesfält ser man hur hon tittar sig omkring och blir fysiskt äcklad av allt hon ser omkring sig, och det gör ont i hjärtat av att se hur hon försöker trycka ner alla sina drömmar på sin fästmans begäran. Även om dom bygger på en skönhetstävling. Ett erbjudande om provfilmning för den nya ljudfilmen är the point of no return - hon lämnar sin fästman, motvilligt, för att ta chansen. Det leder till en vansinnig hämndaktion och ett oerhört grymt slut som Hollywood nog skulle ha skyggat för.

Alldeles bortsett från det är det den enda stumfilm jag sett, förutom neo-stumfilmen The Artist, som handlar om ljudfilm.

torsdag 24 januari 2013

Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner?


Hej igen. Efter ett långt uppehåll.


Nu är ju januari förstås snart slut men jag måste ändå tipsa om årets stumfilmskalender med dess tema: flygplan.

Och därefter om en film jag såg i, eh, november: The Great Waldo Pepper från 1975. Hade aldrig hört talas om den.

Trailern gav uppfattningen att det rörde sig om en skojig buskis-komedi typ Those Magnificent Men In Their Flying Machines. Tvärtom.

I själva verket var det en bitterljuv, melankolisk film om det där skiftet i tiden - det mellan flygning som våghalsig (no rules) äventyrssport och flygning som vardagstransport, någonstans i övergången 20-30-tal.


De första flygarna var uppfinnare och upptäckare, sen blev de dödsföraktande hjältar under det första världskriget, och sedan...tja, sedan började man inse att flygningen hade potential att faktiskt bli något fullt normalt och vardagligt.

Detta kan vara svårt att vänja sig vid när det första och andra skedet varit ens hela liv.
Robert Redford är Waldo Pepper, en idealistisk (halv)mytoman som kanske har utfört fantastiska bragder i kriget, och som nu hankar sig fram som uppvisningflygare på en krympande marknad. Han har en svensk sidekick som också är i flygcirkus- branschen. Tills det inte går längre.
Plötsligt dyker den där mytiske tyske flygaren upp som Waldo berättat vilda historier om, och som visar sig vara i samma belägenhet som sin gamle fiende.


För samtliga visar sig Hollywoods stunt-business vara sista chansen. Annars väntar tråkliv med minnen från fornstora dar, eller helt enkelt att flyga ihjäl sig.

Två (!) svenska flygare medverkade i filmen, som sidekicken förstås, samt det tyska flygarässet.