söndag 28 juni 2009

Charlie



Läste just det som kallats den första lesbiska romanen i Sverige, Charlie av Margareta Suber från 1932.

Det är en tunn kortroman, ca 100 sidor. Alla sitter på en fashionabel badort nånstans vid Östersjön, inte klart var. Det kan vara norra Tyskland eller Baltikum. Badgästerna kommer från olika länder. Miljön är mondän och kosmopolitisk.

Charlie är en ung flicka som är pojkaktig och kör sportbil. Hon blir förälskad i en ung änka som befinner sig på badorten med sina två små barn.

Det är det hela. Det är som sagt en kort roman, och inte så mycket händer på ytan. Språket i boken är rätt enkelt, inte så konstnärligt, men det är en fin skildring av badortsliv ca 1930. Folk dåsar på stranden, spelar tennis, spelar grammofonskivor och kör sportbil. Charlie slänger coola uttryck på engelska omkring sig.

- Tre spader.
- Four diamonds.
- Well, let us go on - four spades.
- Ca y est - moi je passe.
- Jetzt geht's los.
- Stopp litet, jag dubblar!
- Excusez-moi mademoiselle, men det är omöjligt att spela med grammofonen på. Tillåter ni?

söndag 21 juni 2009

En mycket liten subkultur





Dags för lite musik.

I slutet av 60-talet existerade en jätteliten musikalisk subkultur i Storbritannien. Vi kan i brist på bättre kalla den charleston-pop.

Det verkar som om den endast innehöll två band: The New Vaudeville Band och The Temperance Seven. De ägnade sig båda åt att återuppliva 20- och 30-talens populärmusik av storbandskaraktär och sjöng den på det där släpiga, nonchalanta sättet man tycker sig känna igen framför allt från brittisk musik av den typen.

För ett par år sedan hade jag turen att snubbla över en vinylskiva med The New Vaudeville Band på Hötorgets loppmarknad. Jag hade aldrig hört talas om dom, utan köpte skivan på grundval av omslaget. På det sättet kom jag i kontakt med den här flugiga musikgenren.





New Vaudeville Band blandade lite mer med vanlig pop-musik, medan Temperance Seven höll sig till jazzen.





Man kan väl säga att Beatles halkade in på det här området enstaka gånger med låtar som When I'm Sixty-Four, Maxwell's Silver Hammer och Honey Pie också.

Hur som helst - det är musik som gjord att spelas i juni i samband med picknick och intag av champagne.

lördag 13 juni 2009

Ryska baletten revolutionerar modet



Två veckor senare och värmeböljan är ett vagt minnesfragment i bakhuvudet. Var den överhuvudtaget där? Jag kanske bara hade en hallis?

Nåväl. När det är dåligt väder går man på museum, och Dansmuseets utställning med Ryska balettens kostymer har just öppnat. Den håller på till januari, men det är bättre att passa på i början istället för att trängas med en miljon människor den sista helgen. Och så finns det ju inga Cinematek-filmer som hindrar en.

Jag har bara sett kostymerna på bild förut. Och dom gör sig verkligen IRL. Fantastiska, super-exotiska kreationer i starka färger och radikala mönster.


Jag har inte tänkt på det förut, men det vi menar med balett är en 1900-talskonstruktion. Ryska baletten revolutionerade ju balett, som hela 1800-talet hade varit nåt slags lättsmält paus-underhållning på operan, ett punsch-rusigt tillfälle att kolla in lite flickben i tutu. Manliga dansare lyste därför med sin frånvaro. Och så kom Sergej Diagilev och hans stjärndansare och koreograf Vaslav Nijinskij och ändrade detta. Samt Michail Fokin, Vera Fokina, Tamara Karsavina och dom andra. Samt, inte att förglömma, Igor Stravinskij. Våroffer gjorde total-skandal, och därmed succé, med sin atonala musik och stiliserade, primitiva dansstil. Vad var detta!? Nijinskij bättrade på skandalen i En fauns eftermiddag, när han dansade i åtsmitande, blåmålade trikåer som gjorde att han såg närmast naken ut, och under balettens klimax (så passande) tycktes göra något med sig själv på scenen som man än idag helst gör i enrum... Chockerande.




Och det var alltså inte bara koreografiskt, musikaliskt och, ähum, ämnesmässigt som ryssarna gjorde revolution, utan även klädmässigt. Man förstår att kläddesigners som Paul Poiret gick i spin. Ut med korsetter och mjäkiga pastellfärger - in med starka färger i tygsjok, guld- och silver-dekor och stiliserade mönster. Många av baletterna hämtade inspiration från ryska folksagor, antiken och indiska legender, och orientalism blev the shit i London och Paris. Alla skulle ha draperade tunikor och ligga på kuddhögar i hemmet.





Man kan se på utställningen hur modet utvecklar sig. Under 10-talet - orientaliska orgier och post-jugend-estetik. När 20-talet kommer blir det mer raka linjer och sparsmakat, à la konstruktivism och futurism. Precis som med teaterkostymer beror väl de stora mönstren till viss del på att de ska synas tydligt även från bakersta raden, men det var ju också en del av Ryska balettens innovation; nu är balett ett allkonstverk där dans, musik, dekor och kostymer är en helhet.







På små monitorer kan man se utdrag ur uppsättningar av de olika baletterna, och dansarna lyckas verkligen frammana en primitiv energi med sin hoppande, vaggande, gestikulerande, helt icke-realistiska dansstil. Fantastiskt! Man blir också rätt imponerad av att det faktiskt går att dansa i dom ibland väldigt komplicerade kostymerna.



Mina favorit-dräkter är dels några som kommer från en balett som utspelar sig på havets botten! Dom är monterade bakom ett nät för att ge illusionen av att man ser dom genom vatten, och dom går överhuvudtaget inte att beskriva.
Och dels en dräkt från en sen 20-talsbalett, en mörkgrön kroppstrumpa i form av en stjärnbild!
Ännu en sak man aldrig sett förr.