söndag 31 januari 2010

Kanada 1933 i en snökula



Såg om en film härom dan som jag såg för några år sen på Stockholms Filmfestival. En film av favoritregissören Guy Maddin, som jag skrivit om tidigare.



Han har ju alltid omfamnat stumfilmsestetiken och även den i tidiga ljudfilmer med taskigt ljud.
I The Saddest Music in the World placerar han också handlingen i ljudfilmens första tid, Winnipeg 1933 för att vara exakt. Händelsevis är Winnipeg Maddins hemstad.
Man känner igen tiden i kläderna och art déco-aktiga interiörer, men det är Maddins alldeles egna version av det tidiga 30-talet man får se.



Det är depression och Lady Port-Huntley, ägare till ett stort bryggeri, anordnar en tävling om vilket land i världen som kan framföra den sorgligaste musiken. Vinnarna blir belönade i "depression-era dollars". Folk kommer från hela världen för att spela det sorgligaste dom kan. De ställs mot varandra i dueller, Lady P-H fäller omdömet, och slutspelet rycker närmare. Tävlingen får speciellt stor betydelse för en dysfunktionell familj där fadern och den ene sonen varit rivaler om Lady P-H:s gunst. Fadern, som är läkare, har under sin alkade period råkat amputera fel ben på Lady P-H efter en bilolycka. Som kompensation har han konstruerat ett par benproteser i glas fyllda med öl.



Den ene sonen har kommit hem från New York som amerikaniserad affärsman och träffar en mystisk kvinna som tappat minnet och som tar levnadsråd av den binnikemask som hon har i magen.



Den andre sonen har bosatt sig i Serbien och kommer tillbaka för att spela Serbiens sorgliga bidrag på cello. Han är speciellt lämpad efter att hans son dött och hans fru har försvunnit. Han förvarar nu sin sons hjärta i en burk med sina egna tårar.



Ja, ni hör, och det är bara hälften. Allt är som vanligt i Guy Maddin-land. Winnipeg 1933 är ett sagoland i svartvitt och technicolor-färg med suddiga kanter. Snö, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar spelar en fortsatt stor roll. Lady Port-Huntley spelas av Isabella Rossellini i en platina-peruk med tiara. Hockeyspelare sjunger stämsång, folk åker rutschkana ner i öltunnor och begravningståg skrider fram på skridsko.
Det är som att befinna sig inne i en av dom där snökulorna med små landskap.



Maddins filmer brukar inte gå på vanliga biografer. Sedan denna har han hunnit göra fler filmer där han omskapar staden Winnipeg på sitt sätt. Det är väl dags att skaffa dom på dvd kanske. Jag återkommer när jag gjort det.
Se The Saddest Music in the World tills dess.

måndag 25 januari 2010

Boardwalk Empire



Jaaa! En en ny TV-serie att se fram emot. USA på 20-talet! Spritförbud! Nattklubbar! Gangsters och dåliga kvinnor! Steve Buscemi!

Nu kan man bara hoppas att den dyker upp på en TV-kanal nära mig...

onsdag 13 januari 2010

Gaystumfilm


Den kom till slut, i mellandagarna. Det är bra - då behöver jag inte gräla på Amazon.

Filmen jag skickat efter är ingen vanlig stumfilm direkt, snarare rätt unik.
Det är förmodligen den första filmen som gjorts om homosexualitet.
Den gjordes naturligtvis i Tyskland - naturligtvis eftersom det i Tyskland fanns en livaktig rörelse för homosexuellas rättigheter redan vid sekelskiftet. De verkade först och främst förstås för att den lagparagraf som kriminaliserade homosexualitet skulle avskaffas.
Det satt långt inne. 20-talet blev ett slags frihetsperiod när det gick att leva som homosexuell åtminstone i Berlin, men sen kom Hitler, snaran drogs åt och homosexuella fördes till koncentrationslägren. Konstigt nog levde en ganska repressiv lagstiftning kvar efter kriget, och homosexualitet avkriminaliserades inte i Västtyskland förrän 1969.

Men tillbaka till filmen, Anders als die Anderen, eller Different from the others som den heter på engelska, från 1919. Att den är från 1919 är ingen slump. När Tyskland mer eller mindre kollapsade efter första världskrigets slut kollapsade också, bland mycket annat, filmcensuren. Plötsligt var det anything goes i filmbranschen, och folk satte igång som tosingar med att göra filmer om allt som man inte kunnat göra film om förut: d v s i rätt hög grad knark och snusk. Jag antar att man hade en aning om att det skulle gå hem i stugorna, men ofta höll man sig med en seriös fernissa (upplysa befolkningen och allt sånt). Så det blev filmer om prostitution, opiatmissbruk, könssjukdomar etc etc samt i ett enstaka fall homosexualitet. Redan efter ett år upprättades filmcensuren igen. Regissören till Anders als die Anderen var Richard Oswald, något av en specialist på upplysningsfilmer av sådant slag.



Filmen handlar om en stor violinist som tar sig an en ung beundrande man som vill bli hans elev. Efter ett tag uppstår varma känslor mellan de båda. Det blir problem när en individ som ev tidigare varit erotiskt involverad med musikern börjar öva utpressning mot honom av ekonomiska skäl. Violinisten får ekonomiska problem, kan inte förklara sin belägenhet för någon, vill inte involvera sin pojkvän, och känner till slut sån vanmakt att han tar sitt liv. Filmen formar sig så till en apell för avskaffande av den lagparagraf som ger utpressare carte blanche och driver oskyldiga människor till självmord.



En av det viktigaste förkämparna för homo-rättigheter var läkaren och sexualforskaren Dr Magnus Hirschfeld som drev institut för sexualvetenskap. Han spelar sig själv i filmen, i en scen när violinisten uppsöker honom för råd.



Huvudrollen spelas av Conrad Veidt som också medverkade i flera andra av Oswalds filmer. Det är svårt att inte tycka att det var en modig sak att göra med tanke på tidsandan, lagstiftningen, och hans egen växande stjärnstatus. Han var ju dessutom själv bisexuell och sympatiserade nog starkt med filmens intention, att öka förståelsen och toleransen för icke-straighta.



Filmen förbjöds av nazisterna som försökte förstöra alla existerande ex av den. Länge trodde man att de hade lyckats, men så hittades ett delvis slaktat negativ på nån bisarr plats, jag tror det var i ett gruvhål i Ryssland. Såna ställen där man vanligen hittar försvunna stumfilmer. Rätt mycket av den ursprungliga filmen saknades och har inte hittats än i alla fall. Man kan ju hoppas. Ca 45 min är kvar. I restaureringen har man ersatt så mycket som möjligt av blanksen med kvarvarande stillbilder. Detta gör förstås att filmen framstår som lite rumphuggen idag.



Men det gör inte så mycket. Det är ändå otroligt fascinerande att faktiskt kunna se en så totalt unik film. Inte bara förekommer bilder från en gay-bal och Hirschfeld himself spelande sig själv. Framför allt är skildringen av musikern och hans älskade så väldigt ömsint och helt utan sensationslystnad eller avståndstagande.



Det skulle dröja årtionden och årtionden innan filmpubliken fick se något liknande igen.

Och just det - den går att se på Youtube!