onsdag 23 februari 2011

Isadora



Isadora Duncan var väl inte så väldigt modärn egentligen. Hennes främsta inspirationskälla var ju antiken med sina löst sittande kläder som utgjorde förebild för de danskläder hon lanserade. Men - trots allt var hon före sin tid eftersom hon lät bli att bära korsett för att kunna röra sig friare, och dansade i så tunna och avslöjande kläder att det ansågs oanständigt av somliga. Hon förebådade 20-talets nya stil för kvinnor: ledigare kläder, en vurm för aktivitet och rörelse, samt ett nytt intresse för antikens estetik.
Dansmuseet har visat en utställning om henne och hennes danselever sen en tid för jul, och jag gick och såg den i söndags. Samlingen av bilder och dräkter kom från Anna Duncan, en av hennes elever/adoptivdöttrar som ingick i hennes danstrupp "Isadorables" som turnerade jorden runt under 10- och 20-talen.
Skyltarna som ackompanjerade bilderna var märkligt hafsiga och felstavade, men det gjorde inte så mycket eftersom bildmaterialet var mycket vackert.





Bortsett från alla dansbilderna fanns det också en mer otippad bildkavalkad - över de kända lesbiska kvinnor i Paris som Isadora umgicks med, hade som mecenater, och ibland också hade förhållanden med. Det var ett internationellt sällskap där jag kände igen ganska många men inte alla.
Det gjordes en film om henne 1968, Isadora, som jag sett och tyckte var lite småtråkig. Vilket är märkligt med tanke på hur filmiskt tacksamt hennes dramatiska liv faktiskt var.
Det slutade med en riktig antiklimax 1927 när hennes halsduk fastnade i ett rullande bilhjul så att hennes nacke knäcktes.

söndag 13 februari 2011

Sovjetisk slapstick.



När jag pluggade filmvetenskap var rysk montage-film från 20-talet förstås en av de viktigaste milstolparna på kursen, och vi fick se massor av klipp från sådana filmer. Förutom Eisenstein, Dovsjenko och Pudovkin förekom även den något mindre kända Lev Kulesjov. Han är den regissör som anses ha uppfunnit hela montage-begreppet, nämligen effekten som uppstår då man kombinerar ett antal bilder som tagna var för sig inte ger något särskilt intryck, men som i kombination får en speciell mening, ungefär som i en rebus. Visa en bild på ett ansikte och sen en bild på en rykande tallrik och sen ansiktet igen och vi kommer att uppfatta ansiktsuttrycket som hungrigt. Det är teorin. Den fick namnet "Kulesjov-effekten".
En av de Kulesjov-filmer som nämndes på föreläsningarna var knas-komedin Mr Wests förunderliga äventyr i bolsjevikernas land från 1924. Troligen fick vi också se klipp från den, men jag minns inte säkert.

Den trodde jag ju inte att jag skulle få se. Jag har överhuvudtaget sett ganska lite rysk stumfilm med undantag för Eisenstein.
Men i tisdags visades den på Cinemateket som del av serien med Vilda Västern-inspirerade filmer från öststaterna.



Den handlar om den amerikanske kapitalisten Mr West som bestämmer sig för att resa till Sovjetunionen för att få se med egna ögon hur det är. Han blir varnad av sina vänner, och av en parodisk tidningsartikel, för det farliga Ryssland, fullt av skogstokiga bolsjeviker med buskiga mustascher, rullande ögon och kniven mellan tänderna. Han reser i alla fall. För säkerhets skull tar han med sig Jeddy, en skjutgalen cowboy som nog ska kunna försvara honom om det behövs.





På plats i Moskva blir hans väska stulen av ett gäng bestående av bl a en avdankad snobb, en självutnämnd "grevinna" och en enögd småskurk som inser att väskans ägare är en godtrogen utlänning som de hoppas kunna klämma några dollar ur. Han blir därför lurad att ta logi hos dem och sedan kidnappad. Som tur är blir han räddad av en hyvens sovjetmedborgare som visar honom att Sovjetunionen nog är ett rättskaffens land ändå.



Det är i allra högsta grad en knas-film. Kulesjov var övertygad om att film måste hanteras på ett annat sätt än teater - det gick inte att kopiera verkligheten på Stanislavskij-vis. Filmen skulle bryta med teaterns realism.
Det är tydligt att han sett en del amerikanska slapstick-komedier; det är en ganska uppenbar influens. Men Kulesjov går ett steg längre. Alla snubbelnummer och liknande fysiska gags har något balettartat över sig, stiliserat. Som om det var Meyerholds robotskådisar som snubblade på ett konstruktivistiskt sätt. Dom många slagsmålen i filmen är inte bara komiska utan totalt fnoskiga i sin överdrift. Och sen har vi Aleksandra Chochlova som grevinnan. Nåt liknande har man aldrig sett. En lång, pinnsmal kvinna med ett brett, nästan skrämmande skratt fullt av tänder. Hon ser stiliserad ut av naturen. Såna kan man inte hitta i Hollywood.



Hollywood, ja. Förutom slapstick kan det tänkas att Kulesjov även sett en del westernfilm och andra spännande filmer, vilket gett upphov till Jeddy, den skjutgalna kobojsaren, samt en fin biljakt genom ett snöigt Moskva med skenande kamera.



Bilden av amerikaner är nästan lika buskisaktig som de amerikanska tidningsbilderna av bolsjeviker i filmen. Mr West är en fånig man med mjäkigt leende, tv-brillor och strumpor med stjärnbaneret på, och Jeddy ser ut som om han rymt från en maskerad och skjuter förstås på allt som rör sig.

Men märkligast av allt är tanken på vad detta faktiskt är: en ironisk kommunistisk propagandafilm som driver med bilden av Sovjetunionen i utlandet och samtidigt driver med utlandet på samma sätt. Med hjälp av avantgarde-buskis och folk som drattar på ändan, på ett fancy sätt.

tisdag 8 februari 2011

Violette Nozière



Violette Nozière hette en 18-årig flicka i Paris som år 1933 försökte förgifta sina föräldrar till döds. Fadern dog medan modern överlevde. Fallet upprörde hela Frankrike. Brottet var av sådan art att inget annat straff än döden kunde komma ifråga. Emellertid hade ingen kvinna avrättats i Frankrike sedan 1887. Den avrättningen hade varit så traumatisk för alla inblandade att dödsdomar mot kvinnor sedan dess endast utdömdes på papperet, och Violette Nozières dom blev därför omvandlad till livstids fängelse.

På grundval av den historien gjorde Claude Chabrol filmen Violette Nozière 1978 som jag nyligen såg om. I filmen är Violette ett par år yngre och spelas av en ung Isabelle Huppert. Violette är en mystisk, lite sluten tonåring som lever ett dubbelliv. Ett liv tillsammans med sina småborgerliga föräldrar i en trång lägenhet, ett liv som hon hatar, och ett annat där hon träffar unga män på hotellrum, stjäl pengar, och drömmer om ett glamoröst liv och om Kalifornien som är långt borta.





Chabrol försöker inte hitta några enkla förklaringar till det som Violette gör, han beskriver bara hennes liv tillsammans med sina välmenande men enkelspåriga föräldrar och hur hon verkar göra vad som helst som faller henne in, lite som en amoralisk sömngångare.



Precis som jag mindes den var det en väldigt suggestiv film, med en melankoliskt vacker bild av Paris i början av 30-talet, med små danslokaler och barer. Samtidigt råder en tryckande, lätt obehaglig stämning över allt. Det på alla sätt trånga livet i den lilla lägenheten med föräldrar som gnatar och undrar vad grannarna ska tycka, och dess kontrast: det ljusskygga livet på billiga hotellrum, prostitution, könssjukdomar och småstölder. På barerna pratar folk om Hitler.



Huppert är mycket ung men har redan den magnetiska, hemlighetsfulla utstrålning som hon haft genom hela sin karriär, och sin karaktäristiskt mörka röst. Ingen kan som hon spela människor med en "uttryckslös" yta, personer som inte avslöjar en millimeter av det som rör sig där innanför, men ändå antyda att det finns något. Man vet bara inte vad.



Utanför fängelset står en melodramatisk gatusångare och sjunger skillingtryck, fresh from the print, om den känslokalla tonåringens mordiska liv. Det är då man förstår vilket förfärande intryck hon gjorde på Frankrike 1933.