onsdag 30 januari 2013

Beggars of Life och Prix de beauté



I höstas såg jag för första gången en av Louise Brooks amerikanska filmer, Beggars of Life. Dom filmer hon är känd för är ju dom europeiska, Pandoras ask och En förlorads dagbok framför allt. Men dom får man många tillfällen att se; dom amerikanska inte lika ofta.


Beggars of Life var helt klart en enklare film än dom nämnda men samtidigt ovanlig. Det börjar med att en hobo kommer förbi ett ensligt beläget hus där det sitter en gubbe vid bordet. Han går in och tänker väl fråga om mat eller liknande när han upptäcker att gubben faktiskt är död. Skjuten. Strax därpå kommer Louise Brooks nerför trappan. I pojkkläder. Hon förklarar vad som just hänt - hon är föräldralös, jobbade hos gubben som hushållerska, gubben hade på sistone börjat bli närgången och vid ett sådant tillfälle försvarade hon sig och sköt honom med hans eget gevär. Hon är fr o m nu på flykt undan lagen och tänker ge sig iväg i mer praktiska kläder. Hon och hobon ger sig av tillsammans, och resten av filmen är i stort sett en roadmovie per godsvagn där hon försöker klara sig bland en massa råbarkade andra hobos, hennes nya kompis låtsas att hon är hans lillebror, och lagens långa arm kryper närmare med en efterlysning i näven.
En massa Hollywood-sentimentalitet men samtidigt - hur många stumfilmer om hobos har man sett?





Nu i januari såg jag den franska filmen Prix de beauté. En annan sorts film på många sätt men med vissa beröringspunkter.
Den handlar om en maskinskriverska i Paris som i hemlighet anmäler sig till en skönhetstävling eftersom hennes fästman som är sättare inte tycker om sådana. Naturligtvis vinner hon och får åka till Spanien för att tävla om Miss Europa-titeln. Naturligtvis vinner hon den också. Hennes rosenrasande fästman kommer efter med tåget och förklarar att om hon inte struntar i vinsten och omedelbart följer med honom hem lämnar han henne. Lite utpressning baserat på lika delar svartsjuka och känsla av äganderätt. Hon gör som han säger men kan inte glömma allt hon varit med om och alla erbjudanden om ett nytt liv hon fått genom vinsten. Till slut kan hon inte hejda sig. Under en fantastisk scen på ett nöjesfält ser man hur hon tittar sig omkring och blir fysiskt äcklad av allt hon ser omkring sig, och det gör ont i hjärtat av att se hur hon försöker trycka ner alla sina drömmar på sin fästmans begäran. Även om dom bygger på en skönhetstävling. Ett erbjudande om provfilmning för den nya ljudfilmen är the point of no return - hon lämnar sin fästman, motvilligt, för att ta chansen. Det leder till en vansinnig hämndaktion och ett oerhört grymt slut som Hollywood nog skulle ha skyggat för.

Alldeles bortsett från det är det den enda stumfilm jag sett, förutom neo-stumfilmen The Artist, som handlar om ljudfilm.

torsdag 24 januari 2013

Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner?


Hej igen. Efter ett långt uppehåll.


Nu är ju januari förstås snart slut men jag måste ändå tipsa om årets stumfilmskalender med dess tema: flygplan.

Och därefter om en film jag såg i, eh, november: The Great Waldo Pepper från 1975. Hade aldrig hört talas om den.

Trailern gav uppfattningen att det rörde sig om en skojig buskis-komedi typ Those Magnificent Men In Their Flying Machines. Tvärtom.

I själva verket var det en bitterljuv, melankolisk film om det där skiftet i tiden - det mellan flygning som våghalsig (no rules) äventyrssport och flygning som vardagstransport, någonstans i övergången 20-30-tal.


De första flygarna var uppfinnare och upptäckare, sen blev de dödsföraktande hjältar under det första världskriget, och sedan...tja, sedan började man inse att flygningen hade potential att faktiskt bli något fullt normalt och vardagligt.

Detta kan vara svårt att vänja sig vid när det första och andra skedet varit ens hela liv.
Robert Redford är Waldo Pepper, en idealistisk (halv)mytoman som kanske har utfört fantastiska bragder i kriget, och som nu hankar sig fram som uppvisningflygare på en krympande marknad. Han har en svensk sidekick som också är i flygcirkus- branschen. Tills det inte går längre.
Plötsligt dyker den där mytiske tyske flygaren upp som Waldo berättat vilda historier om, och som visar sig vara i samma belägenhet som sin gamle fiende.


För samtliga visar sig Hollywoods stunt-business vara sista chansen. Annars väntar tråkliv med minnen från fornstora dar, eller helt enkelt att flyga ihjäl sig.

Två (!) svenska flygare medverkade i filmen, som sidekicken förstås, samt det tyska flygarässet.