tisdag 27 april 2010

Tokyo zeitgeist



Jo just det - det här är sista veckan att se utställningen Tokyo Stories på Kulturhuset med tre olika japanska fotografers bilder av Tokyo från olika tider. Den tidigaste fotografen, Hiroshi Hamaya, representeras med foton han tog på 30-talet, när Tokyo var en fascinerande blandning av gammalt och nytt - geishor och nattklubbar, rikshadragare och blanka bilar, spåmän och revydansöser. Väldigt fint, med stark tidskänsla.

söndag 25 april 2010

Svensk-engelskt raffel



Jag såg en engelsk stumfilm på Cinemateket som inte var gjord av Hitchcock. Bara det är ovanligt. Dessutom var det en svensk-engelsk samproduktion vilket nog är ännu ovanligare. Samproduktioner under stumfilmstiden brukade vara med Tyskland och Frankrike.
A Cottage on Dartmoor, eller Fången n:r 53 på svenska, var Anthony Asquiths sista stumfilm från 1929. SF samproducerade och bidrog med Axel Lindblom som fotograf och Uno Henning i huvud/titelrollen.

Det är en historia om hur en frisör råkar skada en man under rakningen. Han blir anklagad för att ha försökt döda honom eftersom rakkunden börjat uppvakta en flicka på salongen som frisören är kär i.
Han döms till fängelse, och lyckas efter ett par år rymma. Under hans fängelsetid har flickan och rakkunden gift sig och fått barn, och flyttat till en stuga på Dartmoor-heden, naturligtvis i grannskapet till det fängelse som frisören just rymt från. Nu är han på väg mot denna stuga. Vad ska hända?



Jag blev mycket överraskad av hur bildmässigt filmen var uppbyggd. Mycket få, ganska korta textskyltar, men fantastiska bildkompositioner. Många närbilder, både på ansikten och föremål. Diagonala skuggor. Ofta bilder som helt utan ord för handlingen framåt. Blomman som flickan fått av frisören och bär på jackslaget är en sådan:



I en anspänd scen på frisersalongen striglar den svartsjuke frisören sin rakkniv. Runt omkring står kollegorna och fnissar, tisslar och tasslar om det som gör honom galen: att hans ständige rakkund uppvaktar hans flicka. Scenen är komponerad så att strigeln med rakkniven som svischar fram och tillbaka löper snett tvärs över bilden och liksom av en händelse 'skär av' halsarna på de sladdrande kollegorna i bakgrunden! Vilken perfekt beskrivning av hans känslor!



Ett annat intressant inslag är när alla tre i triangeldramat går på bio, flickan och mannen för att svärma, frisören för att spionera. På bion visas en fartfylld Harold Lloyd-komedi, och man får alltså se en stumfilm i stumfilmen. Det är rätt ovanligt. En hästliknande statist med runda glasögon i biopubliken är regissören Asquith själv - Hitchcock-style.



Och apropå Hitchcock - när handlingen tar vid några år senare ute på Dartmoor blir det Hitchcock-spännande på riktigt. När frisören dyker upp i stugan är han en skugga av sitt forna jag, blek, avtärd och trasig. Flickan är ensam hemma med barnet, poliserna letar efter rymlingen, och den äkta mannen är på väg hem. Vad kommer frisören att göra? Kommer flickan att avslöja eller skydda honom? Det blir ganska pirrigt.
Slutscenerna får en att undra om inte flickan faktiskt älskade den olycklige frisören trots allt. Melodramatiskt, men faktiskt gripande.



Tydligen är de två versionerna av filmen, den engelska och den svenska, ganska olika. Den engelska gjordes delvis om till talfilm. Dessutom är de klippta på helt olika sätt. Det skulle vara cool att se den engelska någon gång för att kunna jämföra.

söndag 11 april 2010

Påsk och synd

Påskhelgen inleddes med stumfilmen Polis Paulus' påskasmäll från 1925 som var lika bra som sin titel.



Det är den första svenska film som det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen medverkat i. Jag har inte sett en enda av deras filmer förut, och hade ingen uppfattning om dem.
De visade sig vara riktigt skojiga. Jag gillade särskilt den knubbige lille Släpvagnens besvärade ansiktsuttryck som var väldigt subtila och därför så roliga. Det är han som är polisen Paulus på en liten svensk skidsportort med ett pensionat dit det kommer bl a en ung flicka som ska hälsa på nån sorts onkel (Vilhelm Bryde i ondskefull monokel) och den lokala tangocharmören på pensionatet som hon kanske har chans på. Samtidigt pågår skorskalig spritsmuggling i en stuga i närheten full med ruffiga skurkar. Den långe och magre drasuten Fyrtornet är det lokala fyllot som oftast sitter i buren, men som tillfälligt släpps ut för att hjälpa till i köket(!) på pensionatet när en stor påskmaskerad ska hållas där. Han och polisen är gamla rivaler om kvinnan som blivit polisens hustru, och man får se hur uppvaktningen gick till på den tiden de alla tre var unga och ev vackra i en liten film i filmen med skrattretande orealistiskt smink och Fyrtornets ormande akrobatkroppsspråk. Pensionatsvärdinnan som spelas av legendaren Stina Berg har också ett gott och överårigt öga till tangocharmören.

Handlingen är en sån vindlande buskis/slapstick-pannkaka att man inte behöver säga så mycket mer om den. Man kan glädjas åt pensionatets bisarra träinredning i nåt sorts fornnordisk medeltidsstil, och finkläderna och kostymerna som bärs på maskeraden. Den är en riktig partyrökare i bästa 20-talsstil - det är ett faktum att 20-talet hade dom bästa partyfilmscenerna. Samt förstås dom danska komikernas samspel.
I en scen ska polis Paulus åka skidor, och det går som det går när danskar ska göra det - även om han officiellt inte är det här förstås. Miljön och slapsticken gav mig Snowroller-vibbar hela tiden ("Tyngden på dalskidan, älskling!") och det fanns t o m ett gäng tuffa skidåkarungdomar i 1925 års skidkläder som åker omkull allt som rör sig och är totalt samurajerna från Hökarängen.

Bäst av allt: polis Paulus tokbläcka på påskmaskeraden som slutar med en scen där han fylledansar med sig själv efter att alla andra gått och lagt sig. En av dom roligaste filmscener jag sett nånsin. (Näst bäst: Fyrtornet spottar ut en halv flaska svagdricka iklädd björnkostym.)

Filmen jag såg igår, Synd av Gustaf Molander från 1928, är en helt annan sorts film. Den är baserad på Brott och brott av Strindberg, men handlingen är flyttad till modärn nutid. Lars Hanson gör ett mellanspel i sin Hollywood-karriär och spelar Maurice, en fransk dramatiker som kämpar för att kunna försörja sin fru och dotter. Plötsligt ska en av hans pjäser sättas upp på Théâtre de Paris och en skådespelerska som stått modell för hans konstnärsvän blir anlitad att spela huvudrollen. Han blir alldeles begeistrad av hennes provläsning, och pjäsen gör succé. Hon är en vamp som strax förför honom och han lämnar sin fru med stora skuldkänslor, framför allt p g a sin dotter. Skådespelerskan är hårdhjärtad och önskar livet ur hans barn, och när barnet försvinner blir de båda dragna inför rätta anklagade för att ha fört bort och mördat flickan.



Det är en väldigt Strindbergsk historia, full med skuldproblematik, misstänksamhet mot kvinnors moral och bevekelsegrunder, samt lite fadersmystik.
Med det är en fin anlagd Paris-miljö också. Konstnärsvännerna samlas på den lokala bistron som drivs av Stina Berg - det är nu uppenbart att Stina Berg är med i alla svenska stumfilmer. Hon är kärv med ett hjärta av guld som vanligt när hon ser Maurice med sin skådespelerska och tänker att "det där går inte bra, du". Gina Manès, den franska skådespelerskan som spelar, eh, den franska skådespelerskan, är väldigt vacker på ett sånt där Gloria Swanson-sätt, med sneda kattögon och gnistrande tänder. Man kan nästan se det röda håret fast det är svartvitt.



Pjäsens scenbild är väldigt expressionistisk med lutande vita kors mot en svart bakgrund där skådespelerskan talar till en folkmassa i en scen som väldigt mycket påminner om en liknande i Metropolis:



När Maurice hos polisen ska redogöra för vad som hände i trappuppgången kommer de bästa scenerna. Först en händelse så som vittnen uppfattade den, hotfull med sneda vinklar och dramatiskt fallande skuggor. Sedan samma händelse ur Maurice' synvinkel, mer vardaglig, ljus och odramatisk. Jag tror det är första gången jag sett en sådan 'samma händelse ur två vinklar'-scen i svensk film.