torsdag 31 december 2009

tisdag 29 december 2009

Österns Paris

Nåt är inte som det ska med min Amazon-beställning. Jag har beställt tre filmer och fått två. Snart måste jag börja forska i det här.

Av de två jag trots allt fått är den ena Nattens fresterska av Chen Kaige, en gammal favoritfilm som jag tror jag såg på bio två gånger när den kom 1997.
Den svenska titeln är väldigt stumfilmsmässig, så även den engelska, Temptress Moon. Originaltiteln är det svårare att uttala sig om.



Och en stumfilmsmässig titel är ju helt korrekt, för filmen utspelar sig under modärnist-tid, sent 20-tal eller tidigt 30-tal, i Shanghai, känt som Österns Paris när det begav sig.
Det var nu ett bra tag sen jag såg den sist, men handlingen är som jag minns det ganska stumfilmsartad också. Det handlar om familjeintriger i en gammal avdankad familj där opiumröken ligger tät, en ung flicka som blir familjens överhuvud mot alla gamla regler, och en ung man från samma familj som försörjer sig som gigolo i Shanghai.



Om det här låter vagt beror det på att jag inte riktigt längre minns alla detaljer i den något komplicerade handlingen. Vad jag minns däremot är att det var en riktigt vacker film, atmosfärisk och melodramatisk på ett bra sätt. Mannen i Shanghai spelades av Leslie Cheung som var vacker i alla filmer, och som tog sitt liv på ett tragiskt sätt 2003.



Jag har fortfarande inte fått möjlighet att se några kinesiska stumfilmer, men jag hoppas naturligtvis få det nån gång. Cinemateket är förmodligen det säkraste kortet. Tills dess får man väl titta på Nattens fresterska.

tisdag 15 december 2009

Ser man på...

Naturligtvis går den upp när man just sett den på filmfestivalen.
Och den fick ju inte så god kritik, nej.

Nåja.
Hyr den när den kommer på dvd. Det är den värd för modärnister. Om inte annat för de svartvita Aubrey Beardsley-tapeterna. Och Våroffer.

tisdag 8 december 2009

Paris på P1

Biblioteket i P1 från 30 november handlar om det modärnistiska kulturlivet i Paris mellan krigen, och framför allt om tre amerikanskor som promotade respektive skrev experimentell litteratur: Sylvia Beach, Gertrude Stein och Djuna Barnes. Alla tre var också lesbiska vilket det förmodligen var lättare att vara i Paris än hemma i USA vid den tiden.

Sen följer en djupstudie av Barnes svårlästa klassiker Nightwood, eller Nattens skogar på svenska. Jag skrev om den här efter att ha läst den.

Väl värt att lyssna på. Det ligger kvar på P1 i en månad.

söndag 29 november 2009

Modärnism på filmfestivalen

Filmfestivalen är över för i år.

Jag fick se två filmer av visst intresse för modärnister.
Den första var Vincere av Marco Bellocchio. En film om Mussolinis hemliga fru Ida och den son de fick tillsammans. Jag vet ingenting om vad av detta som är erkänt.



Någon annan tittare beskrev filmen som "operatic" på engelska, och det är helt adekvat. En blandning av spelscener och sekvenser från journalfilmer som beskriver den växande fascismen i Italien, musiksatt med en blandning av heroisk operamusik och originalmusik av ett märkligt slag som påminner om Philip Glass eller liknande.



Någonstans i mitten av filmen besöker Mussolini, politiker på väg upp, en futuristisk konstutställning. Målningar med futurismens typiska försök att avbilda det som inte kan avbildas (fart, ljud o s v) presenterat av konstnärerna iklädda futuristiska västar med vilda mönster och matchande smink.
I övrigt är tiden fint beskriven i detaljer som kläder och möbler. Jag vet inte vad jag ska ska tycka om den här filmen egentligen. Den var intressant, men rörde mig inte så mycket.



Den andra var Coco Chanel & Igor Stravinskij av Jan Kounen (otymplig titel!).
Det var den andra filmen om Coco Chanel jag såg i år. Den första handlade bara om hennes liv fram till det att hennes stora kärlek, engelsmannen "Boy" Cappel, omkommer i en bilolycka, d v s innan hennes stora framgångar som modeskapare.



Den här filmen tar i princip vid där den första slutar. Chanel och Stravinskij träffas första gången i samband med premiären av baletten Våroffer. Ett par år senare, efter revolutionen i Ryssland, får Chanel reda på att Stravinskij och hans familj lever i landsflykt på hotell. Hon erbjuder honom att flytta in i hennes rymliga villa, han accepterar, och detta leder så småningom till en kärleksaffär dem emellan.



I filmen talas enbart franska och ryska, d v s de språk som personerna faktiskt talade. Kanske ser vi början till slutet på traditionen att alla karaktärer från valfritt land talar engelska, eller (vidrigare) att alla talar engelska med affekterad brytning...huvva.
Mads Mikkelsen, känd dansk skådespelare, tar sig an Igor, och verkar tala såväl franska som ryska utan större problem. I övrigt kände jag inte igen någon av skådespelarna.



Även den här filmen var bra och lite lätt rörande ibland, men kändes också oftast detached.
Dock, den är absolut sevärd med tanke på de levande återgivna miljöerna från det tidiga 20-talet. Snygga för- och eftertexter i stram jugendstil, och några direkt psykedeliska tapeter hemma i Cocos skrytvilla. Vissa rum är som Aubrey Beardsley-teckningar som blivit levande.





Dessutom är det ju ganska roligt för en modärnist att få se en iscensättning av den berömda urpremiären för Stravinskijs Våroffer i Paris 1913. Publiken ruttnar på den "konstiga" musiken och det osnygga sättet att dansa, och börjar väsnas och bua. Vaslav Nijinskij, koreografen, råkar i gräl med Stravinskij bakom scenen och stormar skitförbannad ut i korridoren. Grupper i publiken med olika uppfattning om föreställningen skäller ut varandra och börjar slåss, och nån ringer snuten.

Och ungefär så var det verkligen! Ibland var kultur roligare förr.
Only in Paris, people, only in Paris...

söndag 22 november 2009

Lang vs Pabst

Hej igen.
Jag har varit lite busy den här månaden, men nu så.

Såg nyligen om en film jag haft på dvd rätt länge, En förlorads dagbok av G W Pabst från 1929. En av de riktigt sena stumfilmerna alltså.

Det var andra gången som han satte Louise Brooks i huvudrollen; första gången var förstås den något mer berömda Pandoras ask. Den filmen må vara mest välrenommerad, men även Dagboken förtjänar en titt.

Det är en sån där roadmovie-aktig sak i meningen att en person kastas från den ena extrema livssituationen till den andra, uppgång och fall och så uppgång igen.



Brooks spelar en ung flicka med det märkliga namnet Thymian som blir förförd av en anställd i hennes fars apotek (Fritz Rasp, mannen som föddes för att spela sleazy skurk) och blir med barn. Hon vägrar att gifta sig med slemmot, och sänds till en institution för vanartiga flickor där det råder kadaverdisciplin och en, eh, ofräsch stämning. Hon och en annan tjej lyckas rymma därifrån under ett upplopp och hamnar i stället på en halv-fancy bordell.
Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men man kan säga att hon får nåt slags hämnd på slutet.



Den mest fascinerande delen av filmen är helt klart livet på korrektionsanstalten, som verkar drivas av Onkel Fester från Familjen Addams. Hans fru spelas av den legendariska kabaret-komikern Valeska Gert (synlig även i Den glädjelösa gatan) som gör en minnesvärd, grotesk insats. Den med rätta mest omtalade scenen är när hon dirigerar flickornas boot camp-lika gymnastik med hjälp av en gong-gong. De tvingas göra armar-uppåt-sträck allt fortare och fortare efter gongens rytm, medan Frau Föreståndare arbetar upp sig till tydlig sadistisk extas. Onkel Fester beslagtar sminkprylar och skriver komihåg-lappar om vilka han ska bestraffa med ett konfiskerat läppstift, och ett saligt leende på läpparna.
En av filmhistoriens stora sado-skildringar.



Medan jag såg den kom jag på skillnaden mellan Pabst och Fritz Lang. Lang är ju mystik-, mysterie- och toppraffelmästaren i den tyska stumfilmen. Månresor, spionaction, fantasy, superskurkar och robotar - det är hans grej. Pabst däremot är en s k sedeskildrare. Han lyfter på dasslocket och geggar runt. Han har inga illusioner om den mänskliga naturen. Alla människor försöker ta sig fram så gott dom kan i en ganska rutten värld fylld med korruption, dekadens och småaktighet. Han gör sina filmer i en tid och på en plats där detta är extra tydligt.

Jag minns en film av honom som jag såg för flera år sen på Cinemateket. Den hette Abwege, Avvägar. Säger allt, typ. Från 1928. Ett gift par har tappat glöden i äktenskapet, och frun går ut och roar sig på egen hand. Jag minns den som ett koncentrat av hur man tänker sig livstrött livsglädje i Berlin ca 1928.
Den hör inte till hans mest kända filmer. Hittills har jag inte sett till den på dvd. Men dyker den upp, även som ev extramaterial till någon annan film, så måste jag ha den.

måndag 9 november 2009

När kvinnor älska



Ibland går man på bio och väntar sig ingenting särskilt men blir glatt överraskad. Händer oftast på Cinemateket.

I fredags var jag och såg Women in love från 1969 av knäppbollen Ken Russell. Hans filmer får man sällan chans att se, så man måste passa på.

Jag visste att den byggde på en roman med samma titel av D H Lawrence som jag inte har läst. Vad den handlade om visste jag i stort sett inte. Jag visste inte heller under vilken tid handlingen tilldrog sig.



Och det var ju helt rätt tid. 20-talet förstås. Borde man kunnat fatta, det var väl då Lawrence romaner kom.

Den var bara lite bisarr. Det verkar som om Russells riktiga knäpp-period började först senare.



Den handlar om två systrar och två manliga vänner som blir romantiskt involverade med varandra. Den ene mannen och den ena kvinnan är konventionella, medan de andra två vill leva fria liv, framför allt erotiskt förstås. Den icke-konventionelle mannen, som gärna förutom sin fru också vill älska sin bäste oförstående vän, har naturligtvis D H Lawrence-korrekt helskägg mitt i 20-talet.



Man kan naturligtvis se när filmen är gjord, som vanligt, men det gör inget. Det vimlar av lantställen, picknickar, exotism, orientalism, pinsam modern dans och väldigt fina kläder. Därtill en vinterresa till alperna och ett lätt bisarrt fjällhotell, samt en med rätta omtalad nakenbrottning framför en eldstad som petar in lite mer eller mindre förtäckt homoerotisk spänning i filmen.



Den går igen på onsdag kl 18:00. Tips.

lördag 31 oktober 2009

Halloween-special: Caligari-jubileum och riktiga zombies



It's that time of the year igen, och då måste jag förstås påminna om att världens bästa film, Dr Caligaris kabinett, fyller 90 i år. Sneda vinklar, målade svartvita skuggor och icke-diskret smink har aldrig sett bättre ut. Dessutom den stilige Conrad Veidt som världens första emo, sömngångaren Cesare. Se och förundras!

Men, den tipsade jag ju om redan för två år sen. Så jag tar tillfället att propagera för en annan hyfsat modärn rysare också.

Som motvikt till allt larvigt zombie-slafs som är så i ropet för tillfället tänker jag rekommendera White Zombie av Victor Halperin från 1932. Den handlar nämligen om riktiga original-zombies, såna som har med voodoo-religionen att göra. Och dom är naturligtvis både coolare och mer skrämmande än hasande trashögar som mumlar "brains, brains...".



Handlingen är rätt enkel. Ett nygift par åker på smekmånad till en liten karibisk ö (bad idea!!). En rik man som de träffar erbjuder dem att bo på hans plantage under deras vistelse där. Problemet är att den rike mannen blir lite förtjust i den unga frun. Och eftersom han har försänkningar i den lokala voodoo-svängen på ön, bestämmer han sig för att tillsammans med den lokala zombie-mästaren ta död på henne och återuppväcka henne som zombie, i hans våld!



Stämningen i filmen är märkligt drömlik, det känns som om stumfilmens dimmor liksom ligger kvar över den trots att det är en talfilm. Alla människor rör sig som om dom vore zombies, eller bara lite drogade.



Den demoniske zombie-mästaren spelas av Bela Lugosi.
'Nuff said.

torsdag 29 oktober 2009

Berlin nu igen



Hela oktober har varit en veritabel Berlin-orgie. Snart känns det som om jag äter, dricker, röker, sover samt skiter Berlin ca 1928. Det brukar bli så i oktober, men i år är det extremt.



Nu har jag läst den andra delen av Jason Lutes grafiska roman Berlin med undertiteln City of Smoke. Och jag blir alltmer imponerad.
Jag uppfattade hans tecknings- och berättarstil som något crude men nysaklig i den första boken.
I själva verket är den ju filmisk, med snabba "klipp" mellan halvbild och närbild, mellan olika vinklar, eller interiör och exteriör. Samtidigt som den också antyder vad som händer utanför bild med hjälp av t ex en närbild på en persons reaktion. Det som händer får man fylla i själv.



Jag insåg också att jag inte pallar att läsa den i svensk översättning, detta efter att ha läst bok 2 i original. Den engelska originaltexten är helt enkelt så mycket bättre, ett faktum jag borde ha tagit för givet från början - så är det ju med vanliga romaner.
Dessutom är originalalbumen mycket snyggare än de svenska, som är mindre till formatet:

Så är det ju också alltid. Så jag sprang helt enkelt ut och köpte om det första albumet i engelskspråkig version.



Nu är det 1929-30 i handlingen, det drar ihop sig till val, och nazisterna märks allt tydligare på gatorna. Konstnären Marthe stiftar bekantskap med stadens dekadenta high life, och en amerikansk jazz-orkester hankar sig fram på diverse nöjeshak. Precis som i den första boken är detta bara några av alla personer vars liv man får följa.

Det kommer en tredje avslutande del.
Jag tror jag vet vad den kommer att sluta med...

fredag 23 oktober 2009

Och på tal om det...



Nu har jag äntligen klämt hela Berlin Alexanderplatz.

Det var ett styvt jobb, och man måste säga att Fassbinder gjorde ett också. Det är en nästan ofilmbar bok, full av stream of consciousness och dessutom skriven på talspråk.



Mycket av det går helt enkelt inte att omsätta i bilder, men serien är ändå fylld med märklig voice over-poesi och små textskyltar i frakturstil som ger associationer till stumfilm.



Det var en tung resa - Franz Biberkopfs väg genom de sämre lottades tillvaro på denna plats, i denna tid, är ingen picknick. De 14 avsnitten lullar tungt framåt, och man känner igen sig om man sett många Fassbinder-filmer som jag gjort. Dialogen har den där eftertänksamma, lite stiliserade tonen med plötsliga, hysteriska skrattanfall som mer är ett tecken på ångest och desperation än glädje.



I det sista tvåtimmarsavsnittet skippar Fasse den tidigare realistiska bilden av Berlin 1928 när han ska skildra Franz golgata-vandring på mentalsjukhuset och fläskar på med slakthusscener, sadomasochism, transvestitänglar och korsfästelse, med en blandning av opera, Kraftwerk och Horst Wessel-sången på ljudbandet.

Det liknar inte mycket jag sett. Jag är glad att jag både läst boken, och orkat se hela den fantastiska, blytunga serien.

tisdag 20 oktober 2009

Konstsilkesflickan



För ett tag sen tipsade bloggkollegan Rävjägarn om en bok, Konstsilkesflickan av Irmgard Keun. Jag hade aldrig hört talas om henne tidigare, men boken lät hyfsat intressant och framför allt modärnistisk.
Jag hade väl väntat mig nåt slags Vicki Baum-aktig underhållningsroman av tidstypiskt snitt.
Det var det inte.

Keun var, har jag förstått, ett tag tillsammans med Alfred Döblin, och blev av honom inspirerad att själv börja skriva, efter att ha varit skådespelerska. Hon var politiskt radikal, och nämndes i samma andetag som samtida tyska författare som Kurt Tucholsky och Hans Fallada. När nazismen kom började hon flacka runt i exil i Europa tillsammans med Joseph Roth. Hon kom tillbaka till Tyskland 1940 efter en tid i USA och gick under jorden till krigsslutet. Hennes böcker höll på att glömmas bort, men hon fick ett kort erkännande strax innan sin död 1982.

Konstsilkesflickan kom ut 1932 när Keun var 22, och utspelar sig samma tid.
Doris är en flicka som spelar teater i en namnlös mindre stad. Hon vill något annat, och satsar på att charma sig fram via mer eller mindre förmögna män som kan tänka sig att "underhålla" henne. Efter ett gräl på teatern stjäl hon en dyr päls och sticker till Berlin. Där fortsätter hon som tidigare. Men livet i storstaden är hårdare, och hon går från knapphet till lyx och till knapphet igen, allt i händerna på diverse män. Hon ser det inte själv som prostitution, och är noga med att göra skillnad mellan sig själv och de flickor hon ser på gatan i neonljuset. Men i grund och botten är det förstås det.
Runt omkring henne snurrar Berlin omkring henne, det Berlin som snart ska slukas av nazismen. Det märks bara i flyktiga detaljer, som hon själv inte fäster sig vid.

Man blir inte förvånad över att det var Döblin som triggade henne att börja skriva.
För det här är ju också Berlin Alexanderplatz - från det andra hållet. Alla de flickor som snavar kring Franz och Reinhold i Döblins bok skulle kunna vara Doris. Hennes roman är samma historia berättad från deras synvinkel. Samma ömkliga människor som klamrar sig fast vid varandra, samma beroende, samma karusell-liknande intryck av storstadens misär, och ibland glamour. Allt berättat med en väldigt ung, men inte naiv, flickas ord - på ytan är de lättsinniga och flyktiga, men under ytan märks en melankolisk acceptans av vad livet går ut på och kräver av henne.

Medan jag läste fick jag en stark känsla av att jag skulle kunna läsa boken en gång till så fort jag var klar. Det är mycket ovanligt.

Den var naturligtvis omöjlig att få tag på i handeln. Nu måste jag leta på antikvariaten och loppmarknaderna. Jag måste äga den.

söndag 11 oktober 2009

Dora Maar fotar Cthulhu

Jag såg i tidningen att idag var sista dagen för att se en liten utställning med Dora Maars foton på ett galleri i Gamla Stan, så jag skyndade mig dit med andan i halsen.
Dom hade egentligen hunnit stänga, men när dom såg mig trycka näsan mot skyltfönstret var dom vänliga nog att släppa in mig och låta mig titta en stund.



Och vilka bilder!
Dora Maar är larvigt nog mest känd som Pablo Picassos flickvän på 30-talet. Det är hon som är Gråtande kvinna bland annat. Helt oförtjänt, eftersom hon var en briljant fotograf och surrealist.
Man Ray fotade henne förstås:



Men själv fotade hon Père Ubu! Tydligen bestod varelsen helt eller delvis av ett bältdjur. Jag tycker det ser ut som Cthulhu - det närmaste man kommer en fysisk avbildning av gamle HP:s skräckgud. Både fascinerande och äcklig på samma gång:



Hennes bilder är fulla av tunnlar och gångar, och en obestämbar otäck atmosfär. Härligt.







måndag 5 oktober 2009

Triangeldrama i Tyskland



Nu på torsdag på Cinemateket väljer stumfilmspianisten Matti Bye en av sina favoriter att spela till igen och den ska jag definitivt gå och se: Flesh and the Devil från 1926 med Greta Garbo, John Gilbert och Lars Hansson.

Jag har den faktiskt inspelad på band från TV, men jag har aldrig sett den på storduk med levande pianist, så jag ska gå ändå.



Kärleksaffären IRL mellan Garbo och Gilbert är ju välkänd, och fungerade väl som naturlig reklam för filmen, där de spelar ett kärlekspar i Tyskland. Ett mycket skojigt bongo-bongo-Tyskland av Hollywood-typ fullt av stiffa uniformer, monoklar och Götterdämmerung-eder.

Filmen är framför allt känd för de intima scener med erotiskt skimmer där Garbos och Gilberts ansikten endast upplyses av en tändstickslåga.



Det som slog mig när jag såg den var vad den inte är känd för: hur otroligt gay den är.

Officiellt handlar den om två vänner, Gilbert och Hansson, vars dödspolartillvaro grumlas när dom blir kära i, och rivaler om, samma kvinna, Garbo.

Blaha blaha, säger jag.
För alla som inte är blinda, döva och kanske lite sena i utvecklingen är det uppenbart att detta snarare är en kärlekshistoria mellan Gilbert och Hansson.



Garbo är bara ett tillfälligt störningsmoment, vilket filmens slut visar med tydlighet (jag säger inget så har jag inget sagt). Det finns små inslag av mystisk, Dödens ö-aktig romantik som känns väldigt tysk och Ludwig II av Bayersk, och därmed förstås ökar på känslan för feeling i homoerotisk anda.

Dueller i snölandskap höjer naturligtvis också Guy Maddin-halten för oss som tycker om sånt.



Konstigt att ingen, vad jag vet, uppmärksammat detta faktum. Men kanske är det bara en tidsfråga innan man gör det, och börjar betrakta den som en pionjärfilm i historien.

måndag 28 september 2009

Privatdetektiver i det modärna London



Jag plockade upp Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear för en spottstyver på en serieloppis och tänkte att den måste jag läsa. Jag läser inte deckare i nån högre grad, men en om en kvinnlig privatdeckare i London 1929 måste man ju prova.

Den verkar väl sådär nu sen jag läst större delen. Det är inget stilistiskt mästerverk och det hade jag ju inte riktigt väntat mig heller - det är sällan deckare. En ganska stor del av boken upptas av Maisies tillbakablickar på kriget och upplevelserna där som sjuksköterska, vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Både handlingen och språket bär på en del klichéer, men att bli förvånad över sådant i deckare är ungefär som att bli förvånad över att det blir mörkt på natten.

Istället finns det anledning att påminna om den främsta modärna brittiska detektiven: Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers deckare från mellankrigstiden. Den första från 1923 och den sista från 1938 om jag inte minns fel.

Hennes deckare ligger verkligen på ett högre litterärt plan än vad man väntar sig i den genren. Dom är förstås ohjälpligt brittiska - det får man stå ut med.
Wimsey är en flugig aristokrat som då och då löser små kriminalfall som ren omväxling från det vanliga livet: dricka sherry, spela bridge, samla ovärderliga inkunabler und so weiter. Som en av de rikare männen i Storbritannien behöver han ju inte arbeta. Han kan i sina bästa stunder beskrivas som vimsig. Han har en butler och sidekick som en gång var hans underlydande i det Stora Kriget och sedan dess är hans trogne vapendragare. Wimsey var officer där, och drabbas vid ett minnesvärt tillfälle av post-traumatisk stress, eller granatchock som man kallade det då.
Någonstans i mitten av bokserien träffar han författaren Harriet Vane som han räddar när hon blivit oskyldigt anklagad för mord. Långsamt utvecklar sig deras relation till en romans, genom typ fyra böcker.

Rätt stor del av hans tillvaro går förstås ut på att sitta på en mer eller mindre möglig herrgård ute på engelska landsbygden, och det är som alltid rätt trist. Men, då och då händer det ju att han och hans medhjälpare har ärenden till den stora staden London och då blir det genast lite skojigare, och mer modärnt.

Skulle jag rekommendera någon av böckerna framför de andra är det Murder must advertise från 1933. Det som är bra med den är att handlingen vecklar ut sig i tre plan samtidigt, samt att den nästan helt tilldrar sig i London. Ett av planen är Wimseys vanliga värld. Den andra är en reklambyrå - Sayers hade arbetat som copywriter, och det märks att hon kan den världen. Den tredje är Londons dunkla halvvärld av depraverat societetsliv och narkotikahandel, vilket borgar för intressanta tidsbilder.

Wimsey är förstås ingen modärnist som den engelske aristokrat han är - han är i grunden konservativ och föredrar vintage-rödvin och Bach framför skojigare nöjen. Men i Murder must advertise kommer han tillräckligt nära den modärna världen för att man ska kunna ha roligt som läsare.

När jag var typ 13 gick den senaste tv-serieversionen av böckerna på TV. Jag var lite för liten då, så jag hoppas att jag får chans att se den igen nån gång. Jag får väl hoppas på TV9 som brukar köra gamla anglosaxiska deckarserier då och då.

Här är den modärnistiska vinjetten till serien som jag fortfarande minns: