Hela oktober har varit en veritabel Berlin-orgie. Snart känns det som om jag äter, dricker, röker, sover samt skiter Berlin ca 1928. Det brukar bli så i oktober, men i år är det extremt.
Nu har jag läst den andra delen av Jason Lutes grafiska roman Berlin med undertiteln City of Smoke. Och jag blir alltmer imponerad.
Jag uppfattade hans tecknings- och berättarstil som något crude men nysaklig i den första boken.
I själva verket är den ju filmisk, med snabba "klipp" mellan halvbild och närbild, mellan olika vinklar, eller interiör och exteriör. Samtidigt som den också antyder vad som händer utanför bild med hjälp av t ex en närbild på en persons reaktion. Det som händer får man fylla i själv.
Jag insåg också att jag inte pallar att läsa den i svensk översättning, detta efter att ha läst bok 2 i original. Den engelska originaltexten är helt enkelt så mycket bättre, ett faktum jag borde ha tagit för givet från början - så är det ju med vanliga romaner.
Dessutom är originalalbumen mycket snyggare än de svenska, som är mindre till formatet:
Så är det ju också alltid. Så jag sprang helt enkelt ut och köpte om det första albumet i engelskspråkig version.
Nu är det 1929-30 i handlingen, det drar ihop sig till val, och nazisterna märks allt tydligare på gatorna. Konstnären Marthe stiftar bekantskap med stadens dekadenta high life, och en amerikansk jazz-orkester hankar sig fram på diverse nöjeshak. Precis som i den första boken är detta bara några av alla personer vars liv man får följa.
Det kommer en tredje avslutande del.
Jag tror jag vet vad den kommer att sluta med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar