Konstsilkesflickan

För ett tag sen tipsade bloggkollegan Rävjägarn om en bok, Konstsilkesflickan av Irmgard Keun. Jag hade aldrig hört talas om henne tidigare, men boken lät hyfsat intressant och framför allt modärnistisk.
Jag hade väl väntat mig nåt slags Vicki Baum-aktig underhållningsroman av tidstypiskt snitt.
Det var det inte.

Keun var, har jag förstått, ett tag tillsammans med Alfred Döblin, och blev av honom inspirerad att själv börja skriva, efter att ha varit skådespelerska. Hon var politiskt radikal, och nämndes i samma andetag som samtida tyska författare som Kurt Tucholsky och Hans Fallada. När nazismen kom började hon flacka runt i exil i Europa tillsammans med Joseph Roth. Hon kom tillbaka till Tyskland 1940 efter en tid i USA och gick under jorden till krigsslutet. Hennes böcker höll på att glömmas bort, men hon fick ett kort erkännande strax innan sin död 1982.

Konstsilkesflickan kom ut 1932 när Keun var 22, och utspelar sig samma tid.
Doris är en flicka som spelar teater i en namnlös mindre stad. Hon vill något annat, och satsar på att charma sig fram via mer eller mindre förmögna män som kan tänka sig att "underhålla" henne. Efter ett gräl på teatern stjäl hon en dyr päls och sticker till Berlin. Där fortsätter hon som tidigare. Men livet i storstaden är hårdare, och hon går från knapphet till lyx och till knapphet igen, allt i händerna på diverse män. Hon ser det inte själv som prostitution, och är noga med att göra skillnad mellan sig själv och de flickor hon ser på gatan i neonljuset. Men i grund och botten är det förstås det.
Runt omkring henne snurrar Berlin omkring henne, det Berlin som snart ska slukas av nazismen. Det märks bara i flyktiga detaljer, som hon själv inte fäster sig vid.

Man blir inte förvånad över att det var Döblin som triggade henne att börja skriva.
För det här är ju också Berlin Alexanderplatz - från det andra hållet. Alla de flickor som snavar kring Franz och Reinhold i Döblins bok skulle kunna vara Doris. Hennes roman är samma historia berättad från deras synvinkel. Samma ömkliga människor som klamrar sig fast vid varandra, samma beroende, samma karusell-liknande intryck av storstadens misär, och ibland glamour. Allt berättat med en väldigt ung, men inte naiv, flickas ord - på ytan är de lättsinniga och flyktiga, men under ytan märks en melankolisk acceptans av vad livet går ut på och kräver av henne.

Medan jag läste fick jag en stark känsla av att jag skulle kunna läsa boken en gång till så fort jag var klar. Det är mycket ovanligt.

Den var naturligtvis omöjlig att få tag på i handeln. Nu måste jag leta på antikvariaten och loppmarknaderna. Jag måste äga den.