fredag 31 juli 2009

Alpfilm



Tänker man på Leni Riefenstahl tänker man förstås på Viljans triumf. Det är ofrånkomligt. Regissören som gjorde naziregimens främsta reklamfilm, och sen ägnade resten av sitt oerhört långa liv åt att förneka att hon någonsin varit nazist. Hon var ju bara filmare, gubevars. Av alla självutnämnda icke-nazister är hon väl den som gjort mest för att främja nazismens sak. Oavsett vad hon själv tyckte eller påstod om saken.



Samtidigt kan man inte undgå att bli fascinerad av hennes märkliga liv. Efter kriget sadlade hon om till fotograf. Hon gjorde långa fotoserier hos nuba-folket i Sudan. Hon tog dykcertifikat vid 72(!) genom att ljuga om sin ålder för instruktören. Sen fotograferade hon korallvärldarna i Indiska oceanen, Röda havet och Karibien.



Och före nazi-eran var hon filmstjärna inom den märkliga tyska bergfilmsgenren. Hon började som dansös, men fick sluta med det efter att ha skadat sig. Hon såg en av bergsfilmerna, blev hooked, och kontaktade en av skådisarna. På det sättet blev hon själv engagerad.



Bergsfilmerna gjordes framför allt av regissören Arnold Fanck, och var precis vad det låter som - filmer som utspelade sig i bergen, d v s alperna. Det var rafflande filmer om äventyr på hala bergväggar där folk nästan dör och blir räddade i sista minuten, eller historier om bergsbor som tror på legender och vidskepelser kring bergen. Med hisnande naturscenerier och galna stunts förstås. Speciellt galna eftersom Fanck tyckte att skådisarna kunde göra sina livsfarliga hopp över ravinerna själva. I början av 30-talet börjar Riefenstahl själv regissera sina filmer, och hennes stjärna växer även som regissör.





Jag har tyvärr inte sett någon av filmerna, men hoppas få tillfälle på Cinemateket nån gång. Det låter som en tillräckligt bisarr filmgenre för ett försök. Framför allt eftersom just bergsfilmerna varit en fundamental inspirationskälla för min favoritregissör, den kanadensiske galenpannan Guy Maddin, som gör stumfilmspastischer där folk halkar omkring i snön. Det gäller särskilt filmen Careful, inspelad i ett alplandskap gjort av papier maché och gammalt skräp där bergsfilmernas klichéer får fritt spelrum. Det var lustigt nog den filmen som gjorde att jag blev intresserad av alperna en gång i tiden.



Just nu visas en liten utställning om Leni Riefenstahl på Luna Konsthall i Södertälje. Har man vägarna förbi är den värd en titt. Tyvärr finns det inte så många bilder från bergsfilmerna som jag skulle önska; det är ju trots allt inte för dom som hon är, eh, mest berömd... Man bör också undvika den lilla informationsfilmen som visas på en monitor. Den består av en mycket okarismatisk person som läser fakta om Riefenstahls liv innantill, och verkar vara gjord i slöjden.
Bortsett från det - en intressant utställning om ett bisarrt liv.

tisdag 21 juli 2009

Easy Virtue - en finfin liten Noël Coward-film



Först hade jag inte alls tänkt se den här filmen på bio utan vänta på dvd:n. Den fick nämligen ruttna recensioner i både DN och SvD. Sen läste jag Nöjesguiden av alla tidningar, och där fick den ett riktigt positivt omnämnande, även om det inte var Mästerligt. Så då tänkte jag att jag kanske borde ge den en chans ändå, sista veckan den gick.
Och det gjorde jag rätt i. Jag fattar inte vad NG insett som DN och SvD inte har.



Jag har ju sett den förut, filmad av Hitchcock 1928. Då i en kopia som måste ha smält lite. Större delen av filmen såg ut som ett månlandskap. Dessutom, som jag funderat på förr, pjäser och stumfilm don't go together. Det ena bygger nästan helt på ord, det andra nästan helt på bild. Så det var roligt att se en filmatisering som faktiskt kan använda sig av repliker. Visserligen är filmen tydligen baserad på pjäsen snarare än en exakt filmatisering, men det är förmodligen vettigt. Litterära verk filmade rakt av blir oftare livlösa än bra.



Handlingen är en klassisk kulturkrock. Ung man kommer hem från Frankrike till den dammiga engelska herrgården där allt varit exakt likadant sen Vilhelm Erövraren och presenterar sin sprillans nya fru, som inte bara är racerförare utan dessutom amerikanska! Huvva! Frugan har allt det där som framför allt lilla mamma hatar: modärnitet, frispråkighet, ointresse/brist på vördnad för tradition för traditionens skull, och, värst av allt, ett förflutet! Modern pendlar mellan chock och sarkasm, småsystrarna mellan avsmak och beundran. Den ende som är odelat positiv är fadern. Hen har nämligen också ett förflutet som resten av familjen försöker förtränga. Efter traumatiska upplevelser i det stora krigets skyttegravar har hen drivit genom Frankrike utan någon större livslust. Hen framlever nu sina dagar som permanent orakad slacker som aldrig mer kommer att byta om till middagen, bara meka med sin motorcykel, kedjeröka och medvetet driva sin fru till vansinne. Hen välkomnar sonens hustru som ett efterlängtat avbrott i tristessen, och som ett levande långfinger mot alla stela överläppar och fasader som till varje pris måste upprätthållas. Dessutom delar hen ju hans motor-intresse. Den nya frun försöker hitta sin plats i familjen och bli accepterad, men ju längre tiden går blir det allt svårare.



Tyvärr stördes mina försök att uppfatta originalreplikerna av de vanliga paren i övre medelåldern som tror att dom sitter i sitt eget vardagsrum med en container lådvin framför sig. Gah! Varför ska det vara så svårt för vuxna människor att hålla käften på bio? Om det är några repliker man vill höra tydligt så är det Noël Cowards. Maken till spirituella ordvitsar och allmän bitchighet får man leta efter. Farsan spelas dessutom av Colin Firth, som lullar omkring småpackad, bitter och skinntorr mest hela filmen. Sånt hen gör bra.



I övrigt finns många fina slapstick-sekvenser, bl a involverande små hundar. Man har tagit tillvara på även de potentiellt bildmässiga ögonblicken. För att inte tala om 1929 års kläder, och några ganska oväntade hits i charleston-tappning på soundtracket.

Sen ska vi tala tyst om den svenska titeln som vanligt. Små skandaler...ja, gussigförbarme.

måndag 13 juli 2009

Eva går ombord


Komedier ombord på atlantångare eller större kryssningsskepp är nästan en subgenre i modärn film. Man fattar ju varför - en massa olika människor formar ett litet mikro-samhälle där vad som helst kan hända samtidigt som ingen kan ta sig därifrån särskilt enkelt. Det är upplagt för kurragömmalekar, förväxlingshistorier, skumma grejer och intriger bland gäster och personal. Samtidigt som man kan slänga in lite exotiska miljöer i hamnarna, och låta gästerna dricka cocktails och dansa foxtrot iklädda aftonklänning och smoking i salongen. Och det kan ju inte skada.

Idag visade dom ännu en sån film på TV1, Eva går ombord från 1934.
Den var ganska tafflig t o m för en svensk 30-talsfilm, men naturligtvis sevärd för sin oerhörda modärnism.
En tjej som jobbar som klädsömmerska hittar en kryssningsbiljett som nån har tappat i en taxi, med tillhörande tågbiljett till Göteborg. Hon tänker "what the heck", glömmer klänningarna hon ska leverera, tar tåget till Göteborg och hoppar på båten. Biljetten är utställd på Direktör Stensjö, och personalen tar för givet att Eva är frugan, vilket hon fortsätter låtsas. Sportkläderna i direktörens koffert sys om så att de passar henne. Det blir lite mer problematiskt när direktören kommer efter med flyg och får höra att hans fru som han inte har bor i hans hytt...och på den vägen är det. Ni kan tänka er resten.

Det flesta uppräknade sakerna förekommer, inkl vit slavhandel. Långa bitar av filmen känns som stumfilm eftersom man bara ser olika exotiska scenerier med pålagd "exotisk" musik. Tydligen spelades scenerna verkligen in på plats, men dom känns som stock-foto taget av en amatör. Enstaka spelscener känns också så - snabba klipp mellan närbilder på ansikten utan ljud.
Dock, en fin tidsbild av exotism. Fezer, tropikhjälmar och en galen italienare som envisas med att högläsa ur sin ganska bisarra guidebok. Det han läser översätts i text på duken. Lili Ziedner, the one and only, ligger på soldäck i vilstol och lyckas förolämpa i princip alla som bara hon kan. Eller också klampar hon omkring i Alexandria och skanderar obegripliga meningar ur sin parlör för egyptier som skakar på huvudet. Folk springer in och ut hur olika hytter på sätt som kan feltolkas på alla möjliga vis. Åke Söderblom och Emy Hagman är göteborgsk steward resp städerska som gömmer sig bakom dörrar och kliar sig i pannan. Alla anlöpta hamnar annonseras på duken i ett oerhört tjusigt 30-talstypsnitt. Och naturligtvis dansar man iförd aftonklädsel.

Allt är som det ska vara i en kryssnings-film från 30-talet.

tisdag 7 juli 2009

Naivisten från Senlis



Nu är det dags att gå på bio och muséer igen. Håhåjaja...

Så, jag gick och såg Séraphine på Zita.

En fransk film om en konstnärlig särling - Séraphine Louis. En medelålders kvinna som städade och skötte hushållet åt folk i småstaden Senlis utanför Paris, som förmodligen inte hade alla hästar hemma, och som målade på fritiden. Hon hade fått i uppdrag att måla av sin skyddsängel, som hon såg det. Hon snodde blod av slaktaren och hämtade lera från flodbädden för att blanda sina färger. Sedan arbetade hon nätterna igenom med målningar fulla av färggranna fantasiblommor och -träd medan hon sjöng psalmer för sig själv.



Den tyske konsthandlaren och kritikern Wilhelm Uhde får henne som hushållerska sommaren 1914, upptäcker av en slump att hon målar, och blir begeistrad. I henne ser han ett outbildat geni precis som Rousseau le Douanier som han tidigare lanserat. Han förklarar att han vill ställa ut hennes målningar, men världskriget kommer emellan. Uhde måste som tysk och därmed officiell fiende lämna Frankrike. De möts igen mer än tio år senare när Uhde kommit tillbaka, och Séraphines målningar blir verkligen utställda. Samtidigt tilltar hennes mentalsjukdom, och filmen följer henne ända till det mentalsjukhus där hon slutar sina dagar.

Filmen, och Séraphines målningar, är väl egentligen inte så väldigt modärnistiska, men det finns en intressant svensk connection. Uhde var god vän med Nils Dardel, och köpte en del av hans tavlor. I Erik Näslunds biografi om Dardel beskrivs hur stor betydelse Uhde hade för Dardels utveckling som konstnär. Uhde hade varit med och introducerat kubismen på konstscenen, och kunde dela med sig av sitt stora kunnande som kritiker. Fram t o m 1914, då filmen börjar, bodde av och till Uhde, Dardel och Dardels vän författaren Gustaf Hellström på Hôtel du Nord i Senlis. 1914 träffar Dardel författaren Ulla Bjerne, som han blir förälskad i. De tillbringar sommaren tillsammans i Senlis.



Det är märkligt att tänka sig att de miljöer man ser i filmen om Séraphine är samma miljöer som Dardel och Bjerne såg där den sommaren.
Men det är en annan film.