lördag 31 mars 2007

Hör 20-talet på radion


Bättre sent än aldrig. Det har redan gått typ 7 avsnitt av den fantastiska radio-serien Svenska nöjen (P1 fredagar 11.03) men serien verkar ånga på, så jag lobbar för den.
Den liknar inte mycket jag hört på radion tidigare. Stefan Wermelin och Staffan Schöier ger en sorts kaleidoskopisk bild av blandad svensk populärkultur (framför allt musik och revy) mellan ca 1900 och 1940, med tonvikt på den tidigare delen av tidsperioden. Varje avsnitt har ett vagt tema, t ex första världskriget, talangjakter, göteborgska revykungar eller boxning, som dom håller sig till när dom känner för det. Annars gör dom många detours, och följer ett slags stream-of-consciousness-princip när dom vilt strösslar radioreferat, sprakiga 78-varvslåtar och förhistoriska revyvitsar om vart annat. Det känns som att ta ett stärkande bad i en annan värld som tycks märkligt bekant. Man glömmer nutiden fullständigt för en halvtimme.

Det är inte för sent att lyssna på den senaste månadens sändningar på nätet.

torsdag 29 mars 2007

Gösta Ekman-sällskapet


Har fått reda på att jag förärats medlemskap i det nya hemliga Gösta Ekman-sällskapet.
Publicerar därför denna publikfriande bild på Gösta.
Slit den med hälsan.

söndag 25 mars 2007

Fransk förstavärldskrigsroman

Har just läst ut Grå själar av Philippe Claudel. En mycket poetisk och sorglig roman om ett barnamord i en fransk småstad 1917. Skildringen av personlig sorg och förlust är definitivt det allt överskuggande temat i boken. Men man får också en ganska god bild av hur livet tedde sig i Frankrike under denna senare del av kriget då förtvivlan och känslan av meningslöshet växte. Den förråande inverkan som krigssituationen naturligtvis har på det dagliga mänskliga livet i gemen blandar sig med huvudpersonens och andra enskilda personers privata lidanden på ett oundvikligt sätt.
Om inte tyngden och allvaret i min beskrivning av boken känns alltför betryckande så rekommenderar jag den. Den är outsägligt sorglig ibland men mycket vackert skriven.

fredag 23 mars 2007

Somerset Maugham-film

En ny film har dykt upp på biograferna som bygger på The Painted Veil av W. Somerset Maugham. På svenska har den naturligtvis fått en tramsig titel: Kärlekens slöja.
Har inte läst nåt av Maugham. Det borde man förstås. The Razor's Edge framför allt skulle jag tro. Så många kanoniska 20-talsromaner - så lite tid, liksom.
Filmen har, om jag inte minns fel, fått så där recensioner. Den förefaller vara en typisk Heritage-film utan några onödigt innovativa grepp. En film man hyr, med andra ord. Melankoliska västerlänningar i Kina på 20-talet kan ju inte bli helt fel. Frågan är om Edward Norton talar brittisk engelska, och hur det i så fall låter.
Återkommer när jag faktiskt sett filmen. Eller läst nåt av Maugham.

fredag 16 mars 2007

Conrad Veidt-biografi


Har precis läst ut en biografi om Conrad Veidt som jag lyckats hitta på Filmhusets bibliotek. Det är den enda dom har, och den enda jag hittills hört talas om. Märkligt med tanke på hans legend-status. Jag hade väntat mig att det skulle finnas åtminstone en stor välresearchad på tyska. Det kanske det gör, men jag har i så fall inte lyckats hitta den ännu. Finns det inte är det hög tid att den skrivs. För den här var inge vidare. Författaren, Jerry C Allen, kan inte skriva. Jag tror inte han har nån direkt erfarenhet av att skriva facklitteratur överhuvudtaget. Han hoppar vilt mellan filmhistorik och privatlivets anekdoter utan att inse att texten bör läggas upp någorlunda strukturellt när det gäller ämnen och teman. Hans attityd till sitt biografi-offer påminner om den som en 14-årig fanzine-redaktör (av det naivare slaget) skulle kunna ha.
Bortsett från det (om det går) är det förstås en intressant bok. Det finns en hel del spännande inslag både i Veidts professionella och personliga historia som jag gärna skulle läsa mer om, helst inte skrivet av en chimpans. Sen blir man ju förstås gråtfärdig av tanken på hur många av hans filmer som sannorlikt är för evigt borta, men så är det ju alltid med stumfilm.

torsdag 15 mars 2007

Brideshead revisited bästa TV-serien



Nån sorts 97-personerspanel på Expressens kultursida har röstat fram Brideshead revisited som bästa TV-serie någonsin. För all del. Jag brukar nöja mig med att se de tre-fyra första avsnitten som förmedlar lite tidsbilder från, som jag antar, mindre genomsnittligt nöjesliv i Oxford på det tidiga 20-talet. Därefter blir serien mest en lektion i hur religion fuckar upp folks liv. Dessutom partar ju Charles och Sebastian, och serien följer huvudsakligen Charles livsbana. Trots att den borde ha följt Sebastian istället. Jag menar, vad är egentligen coolast: sitta på en unken gammal herrgård på engelska landsbygden och spela bridge eller vara alkad och bo i Nordafrika med en tysk? Jag bara frågar.
Det mest modärnistiska avsnittet är förmodligen det tredje där dom går till den där svartklubben eller vad det är, träffar dom två spöklika hororna, och alltihop slutar i ett grönsaksstånd och fyllecell.
Annars finns det faktiskt enstaka modärnistiska inslag även senare i serien, framför allt ett väldigt modärnistiskt party nån gång i mitten av 20-talet i ett gigantiskt London-hus där folk myllrar omkring som i den där hyttscenen i Galakväll på Operan. Jazzband spelar, folk klär av sig nakna och bråkar, och på en säng ligger Charles trött/uttråkad/packad och kallpratar med den enastående Anthony Blanche som dagen till ära tagit på nagellack. Bredvid dom på sängen ligger ett par och hånglar.

Zarah Leander på Stampen


En ny fantastisk klubb som heter Någonstans i Sverige har relativt nyligen startat på Stampen i Stockholm som hänger sig åt en hel del mellankrigstids-schlager och liknande musik. Jag lyckades ta mig dit den första gången i februari, och det var mycket trivsamt. Stampens källare är som gjord för sånt här: murrig och ölig, långt under jord med en liten scen framför en backdrop med Hans Arnold-motiv. En samling artister framförde schlagers med Söder-tema bl a. I pauserna spelade en skruttig ljudanläggning
gammal spräck-jazz som publiken dansade charleston till efter förmåga.
Onsdag 21 mars är det dags att fira Zarah Leanders 100-årsdag, och jag kommer inte att utebli, trots att mitt jävla jobb kräver hundraprocentig skärpthet morgonen därpå.
Stora Nygatan 5, Gamla Stan
20-24
50 buck i inträde.
Be there or be square!

Berlin Alexanderplatz på TV

Äntligen får man tillfälle att se Fassbinders legendariska TV-version av Döblins klassiska roman på svensk TV. Sistgången var väl typ 1981...
Har tyvärr inte läst boken vilket man borde göra. Nu kom TV-serien före. Tills vidare spelar jag in den med tanke på SVT:s fantasieggande sätt att visa den: 5 timmar varje lördagnatt. Enligt uppgift kommer den bäst till sin rätt i långfilmsformat så det är väl i sig inget att bråka om. Däremot är det elakt att visa den på ett sånt sätt att man i princip behöver long play-funktion på videon för att kunna spela in den - såvida man inte helt saknar socialt liv på lördagnätterna, och har för vana att vända på dygnet... ja,ja, jag är glad att få se den överhuvudtaget.

Stumfilms-Hitchcock på Cinemateket.

Under februari kör Cinemateket Hitchcocks stumfilmer. Dom får man inte ofta tillfälle att se, och det är väl i stort sett de enda engelska stumfilmerna man någonsin får tillfälle att se, eftersom Storbritannien av allt att döma inte var ett av dom större stumfilmsländerna. Det är en märklig känsla att se typiska engelska miljöer och fysionomier (ex. internatskolor och hästansikten) i stumfilmer just eftersom stumfilmer aldrig kommer från England. Jag har hittills sett The Lodger, Downhill och Easy Virtue. Framför allt i The Lodger visar Hitchcock vad han lärde sig när han var regiassistent på UFA. Sneda vinklar, mörka slagskuggor och enskilda bilder med vissa stiliserade kvalitéer, även om 'konstnärligheten' är beskedlig jämfört med de tyska filmerna. Downhill uppvisade också en massa smarta bildlösningar: dubbelexponeringar och en bra drömscen bl a. Även om det var svårt att inte bli distraherad av Ivor Novellos utseende.

onsdag 14 mars 2007

Tillbaka till framtiden!

Tycker du också att allting var snyggare och roligare på 20-talet? (Kanske 10-talet och 30-talet också?) I så fall välkommen till Modärna tider!
Det här är en tillflyktsort för alla oss som insett att ingenting nånsin kommer att slå den s k mellankrigstiden när det gäller estetik, konst, musik, mode, nöjen och allmänt jävlar anamma.

Varför 'modärna'?
För att sidan inte handlar om saker som är moderna i allmänhet, utan om saker som var moderna under mellankrigstiden, då 'modern' ibland stavades 'modärn' under inflytande av tyskan. Samt som en association till Chaplin-filmen förstås.