lördag 25 april 2009

Asther & Nilsson

Det är dags för Anna Q Nilsson igen.
Nästa film med henne som jag såg på Cinematekets retrospektiv var Sorrell and Son från 1927, av den mindre kände regissören Herbert Brenon.

Tydligen har det gjorts ett par remakes av den, den senaste på 80-talet.
Det är en lite ovanlig film - en klockren melodram där kontrahenterna är en far och hans son; moder-dotter eller moder-son känns av någon anledning vanligare i just det facket.

En man kommer hem från kriget (första förstås) som dekorerad krigshjälte. Han möts av hustrun (Anna) som krasst förklarar att hon tänker lämna honom för någon som funnits där för henne (som om han kunnat välja) och som dessutom är rik.
Han lämnas kvar att ta ansvar för den minderårige sonen.
Det visar sig svårt för en mer eller mindre handikappad f d soldat att få ett jobb, och Sorrell den äldre förnedrar sig i diverse arbeten nedanför hans klass (alltiallo på pubar och liknande), allt för att ge sin son ett drägligt uppehälle. Efter att många år senare ha lyckats bli föreståndare för ett bättre världshus, dyker plötsligt den f d hustrun upp igen, nu som vräkig golddigger som kräver att få umgås med sin son igen, efter alla år... Sonen har har gjort gott ifrån sig och är nu en briljant läkare.

I en scen tar den depraverade modern honom med till London för att han ska få se nattlivet där, och Anna Q Nilssons slinkiga lamé-klänning med nåt sorts harlekin-rutigt mönster drar nästan uppmärksamheten ifrån honom en stund. Men bara en stund...

Jag är smått imponerad av hur man lyckats sidsteppa den dåtida censuren och fått igenom både ett kärleksförhållande utan äktenskap, samt en medveten morfin-överdos. Men jag vet förstås att allt blev oerhört mycket svårare på den punkten efter att Hays-koden implementerats i mitten på 30-talet.

Tydligen hade filmen jag just sett upptäckts igen och restaurerats, och man kan undra hur den såg ut innan. Filmbilden var ganska blurrig, som om den blivit överexponerad. Jag har ofta funderat över det oerhört olika utseeendet hos stumfilmer - vad beror på restaurering, och vad beror på att det negativ man haft att tillgå varit under all kritik...




Trots allt var det roligt att få se Nils Asther i rollen som den unge läkarsonen. Ännu en snygg svensk i Hollywood - jag får be om ursäkt om jag låter självgod.
Jag har tidigare bara sett honom i den svenska stumfilmen Norrtullsligan från 1923 samt i de stillbilder som finns kvar från ramhandligen till Vingarne av Mauritz Siller från 1916.

Hur han hamnade i Hollywood är jag inte helt på det klara med. Jag kan inte låta bli att fundera på om han och Anna pratade svenska med varandra mellan tagningarna. Det samma kan man undra när han senare spelade mot Greta Garbo i Wild Orchids 1929.

Hans memoarbok, Narrens väg från 1988, lär vara mindre tillförlitlig har jag hört. Trots det så lär man ju läsa den nån dag.

måndag 20 april 2009

Modärnism i Helsingfors

Det är ett faktum att de radikalaste svenskspråkiga modärnisterna fanns i Finland snarare än i Sverige. Både Edith Södergran och Elmer Diktonius kom från Finland och skrev på svenska, med ett betydligt mer omstörtande bildspråk än svenska poeter vid samma tid.
En annan, hos oss mer okänd, modärnistisk författare var Henry Parland.



Att säga att han var svenskspråkig är kanske att ta i. Hans två första språk var tyska och ryska. Senare lärde han sig finska, och först i tonåren svenska. Han föddes i Viborg, och dog i Kaunas i Litauen 1930, i sviterna av scharlakansfeber 22 år gammal. Man måste verkligen påminna sig om att unga, starka människor kunde dö av barnsjukdomar så sent som i början på 30-talet.

I Kaunas arbetade han som sekreterare på det svenska konsulatet där. Han skrev dikter och noveller som publicerades i litauiska tidningar, och medverkade i den modärnistiska tidskriften Quosego 1928-1929. En diktsamling som hette Idealrealisation kom ut 1929. Hösten 1929 till hösten 1930 skrev han det som blev hans enda roman, Sönder, innan han dog.



Han var influerad av den ryska s k formalismen, som var i ropet under den här tiden. Lite förenklat kan man säga att den gick ut på att beskriva vardagliga saker och situationer som främmande för att få läsaren att se dem på ett helt nytt sätt.

I Sönder går en ung man som heter Henry omkring i Helsingfors och minns sin flickvän Ami som har dött. Han försöker komma ihåg henne med hjälp av fotografier bl a, men det verkar som om deras relation var svajig och oklar, och han tvivlar på att han verkligen kan minnas henne korrekt, och är inte säker på hur de egentligen förhöll sig till varandra.

Tonen är melankolisk och lealös. Henry, Ami och deras kompisar driver omkring på kaféer och dansrestauranger, dricker för mycket och har ångest. De dansar, kör bil, badar, och känner sig blasé. Tidstypiskt på ett lågmält sätt.

Texten tryfferas med finlandsvenska uttryck som 'stickmörkt', 'barmficka' och 'badkostym', och får ibland tysk ordföljd. Henry har ofta 'krapula', baksmälla på ren finska.

I romanen blir fotografier mer levande än de människor de avbildar, dunkla minnen får ett eget liv, och döda ting suckar och nafsar efter huvudpersonen. Denne kommenterar då och då själv den roman som han skriver, och fungerar alltså samtidigt som huvudperson och meta-författare.
Jag kom att tänka på min gamla favorit Boris Vian och hans mest kända roman, Dagarnas skum, där ting också lever lika mycket som människor. Det är förstås en annorlunda roman på många sätt, men den har en melankolisk ton som den delar med Sönder, och handlar också om en flicka som dör. Som synes av bokomslaget har Sönder översatts till franska, men det är kanske inte troligt att det var så tidigt att Vian kunde läsa den - likheterna är bara en slump.

I ett avsnitt av romanen går Henry och Ami på bio. Hon är entusiastisk, han är inte det, och kontemplerar över skillnaderna mellan amerikansk och tysk film, de två stora konkurrenterna i den tidens filmindustri. Och jag citerar:

Jag kom ihåg en biografföreställning som Ami och jag föregående vårvinter varit med om. En sentimental, amerikansk film, med Pola Negris trötta, avnötta ansikte i en massa närfotografier, och en primitiv, rörande intrig kring ett barn som blivit berövat sin moder. Jag hade då ännu inte lärt mig att uppskatta den amerikanska filmens diskreta innehållsprincip att i ingen händelse tränga alltför djupt under ytan, utan endast vara ett sätt att slå ihjäl två kvällstimmar, och låta dem spårlöst försvinna ur medvetandet efteråt, en princip säkert lika acceptabel som dess motsats, den tyska filmens, att framalstra mardrömmar eller sadism.

måndag 13 april 2009

Melodram om mammor

Förra söndagen såg jag den första filmen i Anna Q Nilsson-serien på Cinemateket, Adams revben från 1923 av Cecil B DeMille.

Det var en moralisk melodram som kändes väldigt Hollywoodsk, om hur en kvinna 35+ känner sig försummad av sin make och låter sig uppvaktas av en mystisk ex-kung från Balkan(!) som blivit avsatt i en revolution. Samtidigt uppvaktar hennes 17-åriga dotter en nördig paleontolog (!), men när dottern förstår vad som håller på att hända hemmavid beslutar hon sig för att försöka vinna ex-kungens intresse för att rädda sin fars och hemmets lycka. Allt håller på att gå åt helvete förstås, när paleontologen blir sur och drar till Sydamerika, och modern nästan förlöper hemmet och sin man. Men naturligtvis tar alla sitt förnuft till fånga på slutet; paleontologen förlåter dottern för att hon flörtat med kungen, och modern förstår att det finns andra värden i livet än romantik, t ex familjelivets helgd (suck).

Det är typiskt för Hollywoods moral att blotta tanken på att en gift kvinna skulle kunna lämna sin tråkige man för en annan är så unheard of att man måste ta i med stora melodram-släggan för att verkligen, verkligen visa hur väldigt, väldigt förkastligt det är.
I början av filmen får man se hur mannen, den mycket, mycket upptagne affärsmannen, nästan glömmer sin och sin hustrus bröllopsdag. När modern trots allt stannar hos sin man kanske han ev borde förstå att han måste ägna lite mer tid och uppmärksamhet åt henne i fortsättningen. I stället rusar han raka vägen till börsen, och lovar i farten att dom ska åka på en andra bröllopsresa...nån gång. Modern lägger huvudet på sned, och inser att hon inte kan ändra sin man, bara foga sig i hans ouppmärksamhet och tråkighet. Det är ju trots allt hennes lott i livet. Håhåjaja.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur samma ämne skildras i Erotikon av Mauritz Stiller tre år tidigare. En film där otrohet och skilsmässor behandlas med lätt, ekivok humor och en axelryckning.
Det ligger mer än en ocean mellan Hollywood och Europa.

För övrigt: den nördige, glasögonprydde paleontologen är förstås en förfader i rakt uppstigande led till Cary Grants nördige, glasögonprydde paleontolog i Bringing Up Baby från 1938.



Ännu en film-epilog:
Det var roligt att se om Bolwieser.
Det är en typisk Fassbinder-film, om det sociala spelet, mänsklig förnedring och sånt där. Formmässigt är den också ganska typisk. Allt är i stort sett realistiskt skildrat och alla karaktärerna bär realistiska kläder av 30-talstyp. Men då och då bryts realismen av små bisarra inslag som får en som tittare att vakna upp, och skratta med en klump i magen. Någon börjar skratta plötsligt, utan anledning, lite för högt, lite för länge. Någons raseriutbrott är lite för mycket Kalle Anka för att det ska kännas trovärdigt. Kort sagt: realismen spetsas då och då med stilisering, som bidrar till den svarta, obehagliga humorn, tragikomiken. Dessutom har ALLA karaktärer starkt rödmålade läppar, vilket förstärker känslan av stumfilm med färg och tal.
Spooky.

lördag 4 april 2009

Ännu mer film



I torsdags missade jag en film på Cinemateket som jag sett förut: Bolwieser av R W Fassbinder från 1977.
Om det går ska jag försöka smita från jobbet tidigare dagen före skärtorsdan eftersom den då visas igen kl 16:00.

Det är en historia som, om jag minns rätt, utspelar sig sent 20-tal eller tidigt 30-tal i en mindre tysk stad och handlar om en man som arbetar som stins på järnvägsstationen. Han älskar sin fru, hon är mycket vacker och bedrar honom nästan tvångsmässigt, och deras olyckliga äktenskap leder till hans förnedring och undergång. Det må låta deprimerande, men de mest deprimerande historier blir intressanta i Fassbinders händer. Ofta också djupt komiska på ett svart sätt.



Nästa tips:
Cinemateket visar hela april stumfilmer med den svenska skådespelerskan Anna Q Nilsson som var så gott som okänd i Sverige men hade en filmkarriär i Hollywood under hela 20-talet. Många år senare dyker hon upp som en av de bedagade stumfilms-mumierna kring Norma Desmonds bridge-bord i Sunset Boulevard tillsammans med bl a Buster Keaton.

Rapport följer...