tisdag 18 augusti 2009

Public Enemies



Resten av augusti kommer att bli hektiskt, och inläggen månaden ut kommer att vara korta.

Men jag har naturligtvis sett Public Enemies.
En ovanlig film för att vara Michael Mann - inget kallt blått ljus, inga panoramafönster, inga syntmattor. Istället har han skjutit gangsterfilmen med DV-kamera som är fylleskakig. Detta ger filmen en fin, rå, dokumentär prägel.

Jag visste ingenting om John Dillinger innan jag läste artiklarna om filmen. Den verkar visa hans liv ungefär från mitten till slutet. Man får en viss uppfattning om varför han ingav en del motvillig beundran hos folk just då, i USA i början av 30-talet. När samhället går på knäna under depressionen måste människor bli lite impade av en kille som skaffar massor av pengar och gör polis och rättsväsende till åtlöje samtidigt som han har rykte om sig att enbart ta med sig bankpengar och låta folks plånböcker och smycken vara.



Som titeln antyder handlar filmen inte bara om Dillinger utan om gangsterväldet överlag i USA vid denna speciella tid - en ny era är på ingång när bankrån inte fungerar längre och polisen kommer att jaga brottslingar i nationell skala med hjälp av det nya vapnet: FBI.

När planet som innehåller den fångne Dillinger går ner för landning i Indiana inför nyfikna människor och pressfotografer kommer plötsligt ett kort, svartvitt journalklipp där det verkliga planet sänker sig inför folkmassan - och man blir påmind: detta var en gång på riktigt.

lördag 15 augusti 2009

En larvig film om Cole Porter



De-Lovely var inget vidare.

På papperet är det en ganska bra idé för en biopic - att låta Cole Porters liv spela upp som en musikal med hans egna låtar som inramning. Vanliga biopics kan bli lite stiffa och klyschiga; det är svårt att framställa större delen av en människas liv på ett realistiskt, trovärdigt sätt. Jag har ju gillat experiment-biopics som I'm not there om Dylan som beskriver hans liv i en serie sviter om hans olika typer av persona snarare än honom själv.Eller The Life and Death of Peter Sellers där Peter Sellers själv då och då spelar sin mamma, sina fruar, sina motspelare och regissörer; en kommentar till dels hans förmåga att helt förvandla sig själv till någon annan, dels till hans omvittnade egocentricitet.



Men början av De-Lovely var direkt jobbig. Alla repliker kändes krystade och när folk plötsligt började sjunga i t ex en park reagerade jag som inför dom flesta musikaler - med magsårsliknande genans. Det kändes dessutom ofta som om man hade försökt kasta in så många kända personer ur Porters liv som möjligt i handlingen, vilket gav ett stressat intryck.
En annan konstig grej var att halten av brittiska skådisar med anlagd amerikansk accent i rollistan var ovanligt hög, långt över genomsnittet. Hittills har jag inte hittat nån vettig förklaring. Det kanske beror på samproduktion, vad vet jag. Forskningen går vidare.



Som tur är var dom flesta låtarna i filmen integrerade som det heter på filmvetarlingo, d v s dom framfördes i ett logiskt sammanhang som t ex på en scen i en nattklubb. Låtarna sjöngs rätt ofta av 'oväntade' artister som t ex, eh, Robbie Williams, vilket fungerade sådär. Elvis Costello gjorde i alla fall ett bra jobb av Let's Misbehave.
Sen var det ju inget fel på 30-talsdesignen och miljöerna som upptog större delen av filmen förstås.

Den tog sig under andra halvan, och började kännas åtminstone fungerande, men det var så dags.
Så, allt som allt var det inte direkt något att ödsla tid på. Men man kan ju alltid lyssna på Cole Porter istället, gärna med Irene Bordoni: