söndag 28 mars 2010

Boktips: Stridens skönhet och sorg



Jag har läst en tjock bok om första världskriget, mitt ständiga intresse. Det var ju med det kriget som 1900-talet började egentligen, och 20-talet i synnerhet.

Och det blir tydligare än någonsin i den här boken. Jag har läst mycket om första världskriget förr, men aldrig något som visat så uppenbart hur det kriget begravde den gamla världen och födde den nya. Ganska ironiskt eftersom den gamla världens sanningar och värden var det som många åberopade som anledning att gå ut i krig.

Peter Englund följer ett stort antal verkliga personer från olika länder och olika sidor i kriget, både kvinnor och män, soldater, sjuksköterskor, ambulansförare, civila. De inblandades inställningar till kriget varierar - en del är patriotiska, en del är äventyrslystna, en del mycket motvilliga, en del vill hjälpa till. En del sörjer krigets utbrott från första början, andra välkomnar det. I korta kapitel varvas de olika människornas upplevelser och tankar, från krigets början 1914 till vapenstilleståndet hösten 1918.

För varje månad som passerar utan att kriget får ett slut märker man hur människorna påverkas och förändras av sina upplevelser. Naiva patrioter börjar ifrågasätta de ledare som sänt ut dem i kriget. De som aldrig sett en död människa förut ser så många att de slutar reagera. Man gör saker som man före kriget aldrig trott att man någonsin skulle göra.

Och runt omkring förändras själva samhället också i grunden. De strikta umgängesseder som rått före kriget löses upp. Man kan lika gärna supa sig dyngrak offentligt, eller ligga med vem som helst - imorgon kanske man dör på slagfältet, eller under ett bombat hus. Även de civilas liv berörs av kriget.
Man kan nästan känna den långsamma upplösningen av det gamla Europa medan man läser.

Som ni märker är det en bok som fokuserar mycket på den enskilda människans tankar och känslor. Samtidigt är den full av minutiösa skildringar av hur konkret krigföring fungerar. Jag har lärt mig mer än under hela mitt tidigare liv om sprängkraften och funktionen hos olika typer av granater, hur de olika vapenslagen kompletterar varandra i strid, innebörden i signalraketernas olika färgkombinationer, eller hur kulspruteeld som slår in i en brädvägg låter. Och oändligt mycket annat liknande.

Det låter som två berättandeplan som inte borde fungera ihop, det personligt mänskliga och det sakligt tekniska, men Englund fixar det. Tillsammans blir de en allomfattande totalskildring av hur "kriget som skulle göra slut på alla krig" påverkade människor och samhälle.

Om man ska läsa en bok om första världskriget kan det mycket väl vara den här.

lördag 20 mars 2010

Lubitschs genderbender-komedi

Det är mycket stumfilm nu.

Jag fick ett plötsligt behov av att se en film jag köpte härom året i Nevyork som jag fick ynnesten att se när jag pluggade filmvetenskap för (gulp) 10 år sen.
Ich möchte kein Mann sein från 1918, en av dom filmer Ernst Lubitsch gjorde hemma i Tyskland innan han for till Hollywood och skapade "the Lubitsch touch".



Den är tydlig redan i den här filmen. Jag vill inte vara en man som titeln lyder handlar om en tonårsflicka som vill vara just det efter att ha blivit utskälld av sin guvernant för att hon spelar poker, röker och flörtar med pojkar. Droppen kommer när hennes nye förmyndare nedlåtande förklarar för henne att flickor i hennes ålder ska gå och lägga sig istället för att gå ut på stan och ha roligt.
Istället går hon raka vägen till en herrekiperingsbutik och skaffar sig en frack. Lubitsch har skoj när han visar hur den unga manliga personalen blir helt till sig av att få ta herrmått på en ung flicka. Sen drar hon på stan.
I danslokalen blir hon skuffad och puffad vid garderoben av de andra männen, och sedan skuffad och puffad på dansgolvet av de unga kvinnorna som lägger an på henne, och börjar redan då känna sig lite desillusionerad.



Tills hon får syn på - sin nye förmyndare, out and about. Hon tar hämnd på honom genom att kollra bort hans damsällskap. Efter att ha bondat lite över kvinnors trolöshet blir de vänner och dricker oschyssta mängder champagne.
Och det är här filmen verkligen går over the top. Fulla och förbrödrade börjar de plötsligt småhångla vid bordet. Hånglandet fortsätter i droskan på väg hem och i fyllan och villan blir de naturligtvis körda till fel adresser. Nu gäller det att ta sig hem och att lappa ihop sina nödlögner om vilka dom är och var dom varit.



Jag minns hur ställd jag blev när jag såg filmen. Vänta nu...han vet ju inte att hon är en flicka...! Hoppla, hoppla. Tyskland var verkligen långt före alla andra länder när det gällde vad som kunde visas på film.



Det är överlag en sprittande absurd film. (Alldeles bortsett från att förmyndaren borde känna igen sin skyddsling även i frack och peruk.) Ossi Oswalda som spelar flickan är en fin komiker med ett väldigt fysiskt utspel och ett smittande humör. Hon spelade huvudrollen även i Lubitschs lite mer kända pre-Hollywood-komedi Ostronprinsessan. Lubitsch tappar inget tillfälle att driva med människomassornas synkroniserade sätt att röra sig, eller generell mänsklig dubbelmoral - ett tema som återkommer i hans Hollywood-filmer.
Det är en lysande tidig komedi om könsrollerna.

Jag hoppas förstås att den här tas upp på Cinemateket nån gång - i en Lubitsch-stumfilms-retrospektiv kanske, eller en serie om genderbending på film.

torsdag 18 mars 2010

Förseglade läppar

Filmen i söndags var lika bra som sin titel.

En fin liten melodram från den svenska stumfilmens senare period, den som kom efter den s k guldåldern. Sent 20-tal alltså. Guldåldern utmärks av exotiska naturscenerier som gick hem i de utländska stugorna, och i väldigt hög grad Selma Lagerlöf-stories.
Vid mitten av 20-talet växlade man om till manus som handlade mer om städer och kontemporära miljöer, det blev mer raffel och glamour. Man började göra samproduktioner med utländska filmbolag och med fler utländska skådespelare. Svensk film miste lite av sin egenart, men blev kanske också lite mer lik film i andra länder. Den var inte så djuplodande heller.
Men det hindrar inte att det kan vara underhållande, skojigt och tekniskt välgjort.

Förseglade läppar stämmer väl ganska bra in på det, gjord 1927 av Gustaf Molander som gjorde rätt många av filmerna den här tiden. Han är nästan den tongivande regissören under det sena 20-talet.

Melodrama i italiensk miljö om en ung flicka, spelad av en väldigt oskuldsfull Mona Mårtensson, som lämnar klosterskolan där hon växt upp för att bo hos sin moster som driver pensionat (tror jag, jag har inte full koll på vad osteria innebär). På tåget träffar hon en engelsk målare spelad av Louis Lerch, bildskön österrikare, som är gift hemma i England med en invalidiserad kvinna. De blir naturligtvis förälskade. På pensionatet lurar dessvärre också mosterns liderlige man, spelad av Edvin Adolphson med ond glimt i ögat, som börjar tafsa på henne utan pardon. Hon flyr till den engelske målaren som så gärna skulle vilja rädda henne men som inte vågar berätta att han är gift.
Hur ska det gå, hur ska det gå?

Dom italienska miljöerna är helt verkliga, och t o m Karin Swanström som spelar mostern lyckas se italiensk ut och fnyser som bara hon kan. Ingen kan arbeta upp sig till raseri i bild så bra som hon. Adolphson fläskar på med sina mest karlakarliga manér (hans ständiga nisch) och hänger omkring i nåt slags italienska kläder. Kastar kniv gör han också. Mårtensson har håret i korkskruvar, är gudfruktig och uppför sig som om hon vore tolv år. Stina Berg, alltid suverän, har en fin biroll som flickans närmaste vän och mentor uppe på klostret, en bastant och barsk nunna med ett hjärta av guld som snusar nässnus och skäller på sin mulåsna.
Exotism helt klart, men inte så mycket att det stör.

I tisdags såg jag ännu en stumfilm, ett kärt återseende, regisserad av Karin Swanström ovan.

Bloggkollegan Rävjägarn har för övrigt skrivit en utmärkt redogörelse för både Förseglade läppar och Flickan i frack här.

måndag 15 mars 2010

Kurt Weills sista tyska verk

Var på opera i onsdags. Det känns extremt konstigt att skriva - ungefär som om det hände jämt. Det gör det inte. Dom operor jag sett live kan räknas på ena handen. Det är inte min grej för det mesta.

Om det inte är Kurt Weill som gjort musiken. Och det var det. Det var SilversjönFolkoperan, ett något mindre känt verk av honom. Alla känner till hans samarbete med Berthold Brecht och att han gjorde musiken till Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall som Brecht skrev. Silversjön hade jag inte ens hört talas om förut. Det blev hans sista tyska verk, sen var han tvungen att fly från Tyskland. Operan hade premiär 1933, ca tre veckor efter Hitlers installering som rikskansler.
Librettot skrevs av den expressionistiske dramatikern Georg Kaiser.

Historien handlar om hur en hungrande man, Severin, stjäl en ananas i en affär. En polisman, Olim, skjuter honom, han blir skadad och fängslas. När Olim får se att han skjutit mannen för en ynka ananas drabbas han av samvetskval. Han lämnar poliskåren, ser till att få Severin fri, och tar honom till sitt slott som han köpt med hjälp av en gigantisk lotterivinst. Där anstränger han sig för att gottgöra sitt dåd genom sköta om och försöka muntra upp den sårade. Men Severin är full av hat och hämndlystnad och när han får reda på att den som sårade honom är den samme som nu har hand om honom vill han genast mörda honom. Silversjön hägrar vid horisonten, sjön som man kan gå över om man lyckas komma över sina hatiska känslor.

Och allt är så tyskt och modärnt! Scenen är mörk med en stor ställning i flera våningar med spiraltrappor där skådespelarna/sångarna inte bara går utan också hasar, ålar och hänger uppochner. Samtidigt projiceras stora bilder på skärmar här och där i ställningen som passar situationen för handen. Snyggast är nästan kollaget av kriminalia: fingeravtryck, pistoler och mugshots.
Flickorna i mataffären har vällagda små 30-talsfrisyrer samtidigt som dom säljer typ Pucko och Frostflakes. Polismannens kollega har en beige uniform som ser lätt rysk ut och skrattar highpitchade vansinnesskratt. Den nyblivne slottsägarens hushållerska, fru von Luber, har Frankensteins brud-frissa och vampyrtänder och skulle kunna heta fru von Luguber. Och lotteriförsäljaren ser ut som en blandning av Kolingen, Peter Lorre och konferencieren i Cabaret.

Det var ju framför allt för musikens skull jag ville se den. Och den är förstås helt fantastisk. Jag behöver förmodligen inte beskriva den; dom flesta har hört åtminstone nåt ur Tolvskillingsoperan. Trots att Weill tog intryck av så många olika stilar kan man alltid känna igen hans musik.
Och om man inte har hört den - se nån av dom Tim Burton-filmer som Danny Elfman gjort musiken till.
Om han inte haft Kurt Weill som främsta inspirationskälla är jag skapt som en nors.

torsdag 11 mars 2010

Gunnar Hedes saga

Det var fantastiskt att få se den igen i söndags. Senast var säkert tio år sedan i samband med en Mauritz Stiller-retrospektiv.

Sen jag såg den förra gången har filmen fått tillbaka sin ursprungliga färgning, och några textskyltar utan bild har lagts till för att fylla mindre luckor i handlingen.

En Selma Lagerlöf-historia i botten förstås, as usual, om en ung man som ger sig av från godset där han är uppvuxen för att han hellre vill syssla med musik än bli bergsingenjör. Katalysatorn verkar vara ett litet cirkusfölje som stannar till på gården för att visa upp konster. Konsterna kompas på fiol av en flicka som cirkusartisterna tagit hand om. På vägen bort från hemmet får mannen för sig att han ska köpa och driva en renhjord från norr till söder, sälja den och komma hem med mycket pengar. Här får Stiller tillfälle att slänga in lite bländande scenerier från fjällvärlden och horder av renar som rör sig böljande över snön. Naturligtvis går det åt helvete - den unge mannen har ingen vana att hantera renar, och när ledarrenen sliter sig släpas han efter genom snön, över stock och sten i evighet. När han till slut hittas har han blivit galen och förs hem till sin mor och den fiolspelande flickan som stannat hos inspektorn på gården. Kommer han att bli frisk igen?

Filmen var om möjligt ännu mer poetisk och mystisk än jag mindes den. Det finns en massa fina dröm- och vansinnesscener med olika typer av trickfoto som definitivt når upp till sådana som jag sett i utländsk stumfilm. I en av slutscenerna följer kameran med fiolspelerskan genom att filma henne framifrån och backa medan hon närmar sig. Det är en strålande scen med Mary Johnsons brinnande ögon samtidigt som hon spelar.
(Selma lär ha lackat ur när det visade sig att huvudpersonen åkte tåg i en scen. Berättelsen var ju förlagd till 1840-talet, gubevars! - medan Stiller flyttade handlingen till kontemporär tid. Ibland hade hon en närmast obegripligt dålig förståelse för skillnaderna mellan litteratur och film.)

Musikerna, Matti Bye och Lotta Johansson, kompade på piano, fiol och flera andra instrument som smälte ihop så bra med filmen att film och musik kändes som ett. När renhjorden kommer vandrande över fjället hörs alldeles verkliga skällor med ett dovt, sprött ljud. Och när gycklarparets fiolspelerska spelar Faustvalsen fyller Lotta Johansson i så att man kan höra fiolspelerskan spela.

Och Einar Hansson är omöjlig att bortse från förstås. Så vacker och blek med stora mörka ögon. Rörande i scenerna som sjuk i hemmet och i trädgården med Mary Johnson.

Ingen supermodärnistisk film precis - men vilken film!
Mest minnesvärd drömscen: hunden med renhorn - en surrealistisk mardröm.