Sen jag såg den förra gången har filmen fått tillbaka sin ursprungliga färgning, och några textskyltar utan bild har lagts till för att fylla mindre luckor i handlingen.
En Selma Lagerlöf-historia i botten förstås, as usual, om en ung man som ger sig av från godset där han är uppvuxen för att han hellre vill syssla med musik än bli bergsingenjör. Katalysatorn verkar vara ett litet cirkusfölje som stannar till på gården för att visa upp konster. Konsterna kompas på fiol av en flicka som cirkusartisterna tagit hand om. På vägen bort från hemmet får mannen för sig att han ska köpa och driva en renhjord från norr till söder, sälja den och komma hem med mycket pengar. Här får Stiller tillfälle att slänga in lite bländande scenerier från fjällvärlden och horder av renar som rör sig böljande över snön. Naturligtvis går det åt helvete - den unge mannen har ingen vana att hantera renar, och när ledarrenen sliter sig släpas han efter genom snön, över stock och sten i evighet. När han till slut hittas har han blivit galen och förs hem till sin mor och den fiolspelande flickan som stannat hos inspektorn på gården. Kommer han att bli frisk igen?
Filmen var om möjligt ännu mer poetisk och mystisk än jag mindes den. Det finns en massa fina dröm- och vansinnesscener med olika typer av trickfoto som definitivt når upp till sådana som jag sett i utländsk stumfilm. I en av slutscenerna följer kameran med fiolspelerskan genom att filma henne framifrån och backa medan hon närmar sig. Det är en strålande scen med Mary Johnsons brinnande ögon samtidigt som hon spelar.
(Selma lär ha lackat ur när det visade sig att huvudpersonen åkte tåg i en scen. Berättelsen var ju förlagd till 1840-talet, gubevars! - medan Stiller flyttade handlingen till kontemporär tid. Ibland hade hon en närmast obegripligt dålig förståelse för skillnaderna mellan litteratur och film.)
Musikerna, Matti Bye och Lotta Johansson, kompade på piano, fiol och flera andra instrument som smälte ihop så bra med filmen att film och musik kändes som ett. När renhjorden kommer vandrande över fjället hörs alldeles verkliga skällor med ett dovt, sprött ljud. Och när gycklarparets fiolspelerska spelar Faustvalsen fyller Lotta Johansson i så att man kan höra fiolspelerskan spela.
Och Einar Hansson är omöjlig att bortse från förstås. Så vacker och blek med stora mörka ögon. Rörande i scenerna som sjuk i hemmet och i trädgården med Mary Johnson.
Ingen supermodärnistisk film precis - men vilken film!
Mest minnesvärd drömscen: hunden med renhorn - en surrealistisk mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar