onsdag 28 november 2012

Neostumfilm om tjurfäktande dvärgar



Den verkliga jackpoten på filmfestivalen nyligen kom först mot slutet av festivalen när jag fick se den spanska neostumfilmen Blancanieves (Snövit på spanska). Idén till den var tydligen några år gammal men The Artist, recenserad här, hann före i neostumfilmsracet och tog sig ända till Oscarsgalan. Det känns lite orättvist eftersom Blancanieves faktiskt är bättre. Den är också Spaniens bidrag som bästa utländska film till galan nästa år. Man hoppas ju att den ska ha en chans - den är värd det.


Och nej, titeln är ingen slump - det är en variant på Snövit och de sju dvärgarna där dvärgarna är tjurfäktare!
Jag vill egentligen inte berätta så mycket om handlingen; grunddragen har man ju om man är bekant med sagan. Men det förekommer en matador, en ond sjuksköterska, matadorens dotter, sju korta tjurfäktande män. Och en höna.



Allt är filmat för att påminna om en stumfilm från sent 20-tal då handlingen också utspelar sig, i Sevilla i tjurfäktningens kärnland. Fotot är svartvitt, lätt expressionistiskt. Mycket berättas bara med bilder förutom några få textskyltar. Handlingen är dramatisk såväl som melodramatisk, en känslostämning som passar just stumfilm väldigt bra precis som regissören sa på sitt Q&A efter filmen. Han sa också att det viktigaste man kan göra som filmregissör är att alltid göra publiken överraskad. Det gör han ofta. Filmen innehåller en hel del slapstick-humor och humor överhuvudtaget, vilket inte hindrar den från att också vara genuint gripande ibland. Detta understryks av musiken som är bland den vackraste filmmusik jag hört, en del flamenco förstås samt annat.


Jag hoppas förstås att den här går upp på bio i Sverige men gör den inte det bör den gå att få tag på på dvd i alla fall.


tisdag 30 oktober 2012

Livstecken

Ska försöka sparka igång den här bloggen igen. Jag kommer att skriva kort till att börja med.

För ett par veckor sen såg jag ännu en Garbo-stumfilm. Dom betas av långsamt. Wild Orchids från 1929.

I den är Garbo en ung kvinna som av någon anledning är gift med en dubbelt så gammal affärsman som tar med henne på en affärsresa till plantagerna i Indonesien.
Redan på båten stöter hon på sin homme fatal, en sorts indonesisk adelsman, spelad av den exotiske svensken Nils Asther. (Det är mystiskt att han så ofta fick spela asiater i Hollywood. Berodde det bara på hans sneda kattögon?) När hon först ser honom är han fullt upptagen med att prygla en av sina tjänare på ett, ähum, brutalt sätt. Detta väcker Garbos avsmak och samtidigt, som så ofta i Hollywood, en omedveten attraktion. Den prövas när indonesen bjuder in affärsmannen och hans fru att bo i hans palats. Vistelsen där blir en orgie i indonesisk exotism och Garbos karaktär får en guldskimrande dansdräkt i present som hennes man tycker är fånig.
Under ett skyfall med Garbo och Asther ensamma i en plantagehydda hettar det till kan man väl säga, men Hollywood ser naturligtvis till att det slutar lyckligt rent moraliskt. En nattlig tigerjakt har en viss betydelse för handlingen.

En dussinfilm från tiden, men rolig att se för Garbos skull. Och lite för Nils Asthers.

lördag 7 juli 2012

Scarface - originalet

Hej igen

Jag har haft en period av seriös skrivkramp och stor håglöshet vilket gjort att inläggen inte direkt har kommit på löpande band. Jag kommer därför inte att ta min vanliga semestermånad i år. Jag kommer att försöka skriva så ofta jag kan och orkar och hoppas att inläggen ska bli lite fler i fortsättningen, men jag kan inte garantera det. Hav tålamod med mig. 


 Jag har inte sett några av dom klassiska gangsterfilmerna gjorda i Hollywood i början på 30-talet, förrän nu när jag sett Scarface från 1932 av Howard Hawks.

Den lider av samma problem som alla tidiga ljudfilmer från Hollywood - kackigt ljud och ingen som vet vad man ska använda det till. Långa kluriga tystnader när folk bara står och hänger utan att säga nåt och utan musik att fylla ut tomrummet med. Istället hör man bara sprak och brus från den antika ljudtekniken.


Sen var det väl ingen höjdarfilm annars heller.
Historien om en gangster av italiensk härkomst som långsamt arbetar sig upp genom gangsterhierarkin för att till slut bli lite wild and crazy och (spoiler, typ) möta sitt öde i en grandios shootout är löst baserad på Al Capones liv och 'verk'. Bortsätt från att Capone ju förstås åkte dit för skattebrott och fick ett vanligt fängelsestraff  istället för att go out in a blaze, men sen gjordes filmen innan han hade åkt fast. Typisk wishful thinking.


 Huvudpersonen, Tony Camonte, är en riktig slemboll som man i princip måste vara rubbad för att glamorisera, något som filmen anklagades för att göra.
I övrigt är det främst två saker som är minnesvärda. Dels den, åtminstone idag, djupt avskräckande bilden av italienskt immigrantfamiljeliv som filmen ger. Mammorna tvättar, städar och slavar i köket och talar hotfullt om allt som barnen inte får göra, framför allt flickorna. Sönerna är bredbenta macho-idioter som inte tvekar att spöa sina egna systrar om dom har mage att leva som dom gör, d v s gå ut och dansa och träffa det motsatta könet. I extremfall kan dom tänka sig ett litet hedersmord.


Dels Boris Karloff, japp - Mumien Frankenstein, som ledare för den konkurrerande irländska gangsterligan. Jag gissar att filmen gjordes strax innan Frankenstein som för evigt cementerade Karloff som skräckskådis. Om det inte var för den - skulle han haft en karriär som irländsk gangster i stället? Jag tvivlar på det.


onsdag 30 maj 2012

Åke och hans värld


För nästan en månad sen såg jag den här på Cinemateket. Den bygger på en roman med samma titel som skrevs av Bertil Malmberg 1924. Tycker mig minnas att jag läste om den i Kamratposten som liten, men jag kan minnas fel. Då såg jag den i alla fall inte. Trots att den är en barnfilm. Och en rätt bra film. Jag blir alltid glatt överraskad när jag ser en svensk film jag inte sett förut där jag ärligt kan säga att den var ganska bra. Man andas ut liksom. Åke är sex år 1929 och bor i en mindre stad med sin mamma, sin pappa som är läkare, sin storasyster och en nästan vuxen kusin som är mentalsjuk och bor på övre våningen.


Det fina med filmen är att den beskriver allt ur Åkes synvinkel: glädjen när han leker med pappa, sorgen när en av hans kompisar dör, skräcken när kusinens psykos bryter ut. Det mest minnesvärda är hur Åke upplever den omgivande vuxenvärlden som grotesk. Han förstår inte allt som händer och även publiken lämnas att gissa och undra eftersom vi som sagt ser allt med Åkes ögon. Den bufflige granngubben med sitt emaljöga framstår som nåt slags monster, Åkes oroliga drömmar avbildas poetiskt och expressionistiskt på ett sätt som jag starkt förknippar just med svensk 80-talsfilm, och Allan Edwalls (även regissör) avmätta rektor med sjuk hustru och undergivet lydiga barn känns mest skrämmande av alla vuxna utan att jag vet varför. Åkes mamma är lite lätt glamorös när hon går omkring i sitt lilla kök och röker bland barnen. En ung Stellan Skarsgård spelar skomakare och Jesus-freak och en vansinnigt ung Alexander Skarsgård spelar Åkes bästa kompis. Åkes farmor röker pipa och skrämmer barnen med fruktansvärda spökhistorier så fort föräldrarna har gått utanför dörren.

En fin film ur barn- och barndomsperspektiv med mörka stråk utan att det blir deprimerande. Och en bild av livet i en mindre svensk stad i slutet av 20-talet.

torsdag 17 maj 2012

King and Country

Ännu en dyster film om första världskriget. Dyster men bra. Hade aldrig hört talas om den när jag snubblade på den, trots att Joseph Losey regisserat den och Dirk Bogarde är med i den. En ung soldat har försökt desertera. Det är den officiella uppfattningen. Nu ska han ställas inför rätta för att se om detta stämmer så att han kan avrättas för fanflykt. Dirk Bogarde är den som ska fungera som hans försvarsadvokat och försöka övertyga juryn om att han inte medvetet försökte desertera utan drabbades av plötslig förvirring.
Tonen i filmen är så desillusionerad och svart. Bogardes officer vet innerst inne att alla som befinner sig i kriget och inte är dumma i huvudet helst av allt skulle desertera; man måste vara störd för att se någon som helst mening med vansinnet omkring sig. Samtidigt vet han också att hans enda chans att rädda den unge soldaten är att få juryn att tro på att han inte försökte göra det enda som är logiskt. Filmen är gjord 1964 och har en tidstypisk air av brittisk diskbänksrealism över sig. Klassamhället är intakt i skyttegravarna: de meniga soldaterna från arbetarklassen som dör i leran för ingenting och officerarna från medel- och överklassen som pöser i sina baracker och myndigt förmanar/ser ner på/skäller ut dem som gör det smutsiga jobbet när de inte beredvilligt offrar sina liv.
Slutet är hänsynslöst pessimistiskt. Den unge soldaten har inte en chans. Hans kamrater driver med den s k "rättvisan" han utsätts för genom att hålla skämträttegång mot en råtta de hittar i leran. Den sista nattvarden som ges honom slutar med att han kräks. En mer illusionslös bild av samhällets förtryckande institutioner, maskerade med förment värdighet, kan jag knappast tänka mig. Inte riktigt där uppe med Path of Glory av Kubrick, men definitivt en av de bättre filmer om första världskriget jag sett.

torsdag 3 maj 2012

Piccadilly

April har varit en oproduktiv månad på den här bloggen, men så kan det bli ibland. Nåväl, nu har jag i alla fall sett en ny stumfilm. Den första med Anna May Wong, den första riktigt stora amerikanska filmstjärnan av kinesiskt ursprung. Tidigare har jag bara sett henne i Shanghai Express som ju är en talfilm. Piccadilly från 1929 är en brittisk film som man förstår av titeln men regissören E A Dupont var tysk liksom fotografen Werner Brandes och scenografen Alfred Junge. Dupont hade tidigare gjort bl a Varieté 1925 hemma i Tyskland.
Filmen börjar med förtexter av ett slag som jag faktiskt inte sett i stumfilm vad jag kan komma på. Titeln och de viktigaste namnen flashar förbi som reklamtext på sidan av en passerande dubbeldäckare! Snyggt!
På nattklubben Piccadilly sticker dess stjärna, en dansör av Fred Astaire-stuk, till USA efter att klubbens ägare blivit lite misstänksam mot hans intresse för sin kvinnliga danspartner som också är klubbägarens flickvän. Detta leder till en seriös dipp i affärerna. Ett nytt dragplåster behövs. Vid en snabbvisit i köksräjongerna får han plötsligt se den kinesiska diskplockerskan dansa på bordet för de andra diskarna, och blir lite intrigued (även privat har jag en känsla av).
Hon befordras naturligtvis till exotisk dansös, och han sticker till hennes hemtrakter i Limehouse för att skaffa henne en exotisk kostym. I butiken arbetar en ung manlig beundrare till henne och hon insisterar på att han måste finnas i orkestern när hon dansar.
Därefter blir förstås den gamla flickvännen dumpad för den nya kinesiska flickan, men relationen är lite riskabel. P g a rasskillnaden (som jag uppfattar det) vågar de inte visa sig tillsammans var som helst. Dessutom ruvar dumpade flickvännen på hämnd och beundraren hemmavid är galen av svartsjuka över att flickan hemifrån går ut med en vit man istället för honom. Melodramatiskt slut kan skymtas vid horisonten.
Det var väl inte den mest upphetsande stumfilm om nattklubbsvärlden jag sett; i en random tysk stumfilm finns det 100 gånger coolare nattklubbar. Behållningen är snarare att man sällan ser filmer där icke-vita skådespelare tillåts ta plats. Anna May Wong var en stjärna men skulle förmodligen ha varit en ännu större om hon inte hade varit asiatisk, det ledde till ett ytterst begränsat rollfack (mystiska kinesiska kvinnor, typ)och ev ett tidigt tillbakadragande från filmbranschen. Framför allt blev jag fascinerad av scenen där nattklubbsmannen och dansösen går till ett ställe för enkelt fölk där dom hoppas få vara ifred. Där råder en helt annan stämning än på nattklubben: tjo och tjim, ett överfullt dansgolv, och glada proletärer. Stämningen skiftar plötsligt när en full kvinna börjar dansa med en svart man i sliten hatt. Plötsligt hårdnar hopen runt omkring och ställets ägare skäller ut och kastar ut mannen för att ha vågat dansa med en vit kvinna. Den fulla kvinnan skäller tillbaka, och vinglar ut med en föraktfull blick på den fientliga pöbeln. Nattklubbsmannen står i bakgrunden, vit i ansiktet av fasa, och dansösen gömmer sitt ansikte i händerna i förtvivlan. Strax därefter går de. Inte ens på ett sånt ställe kan de vara säkra på att inte bli hånade och antastade. Trivia: När dansösen signerar sitt kontrakt gör hon det först med kinesiska tecken som i själva verket är Anna May Wongs kinesiska namn, Huáng Liǔshuāng!

lördag 14 april 2012

Angående pronomen

Om någon får upp får upp inlägg där alla 'hon' och 'han' är utbytta mot 'hen' beror det på att jag nyligen provade en mekanism som automatiskt byter ut dessa mot just 'hen'. Jag var bara nyfiken. Jag kommer i fortsättningen att använda 'hen' endast när det finns en praktisk anledning d v s när man inte vet könet på den man pratar om. Vilket jag tycker är ett utmärkt användningsområde by the way.

lördag 31 mars 2012

André Kertész Frankrike



Senare i livet sa den ungerske fotografen André Kertész: "Min franska är dålig, min engelska är dålig. Fotografin är mitt enda språk." Det hade han rätt i.

Han kom från Ungern till Paris 1925 och stannade till 1936 då han reste vidare till USA. Hans vistelse i Frankrike sammanföll alltså ganska exakt med den senare delen av den modärna epoken. Detta syns i hans bilder men bara ibland.

För grejen med Kertész är att han inte är lika omedelbart igenkännbar som en del av sina kollegor i branschen. Man kan inte se ett av hans foton och omedelbart tänka: "den där har Kertész tagit". Han har heller inte någon lätt igenkännbar motivkrets. Han gick omkring och fotograferade på gatorna i Paris,





han fotade sin och sin frus konstnärsvänner (här Alexander Calder),



han gjorde lite stilleben av saker.



En del har betraktat honom som en surrealistisk fotograf. Det finns en del sådana motiv men bara enstaka.

Men precis som han själv sa så känns det som om han hade en sorts naturlig fallenhet för fotografin. Dom som förknippar honom med surrealiströrelsen har en poäng, men surrealismen i hans bilder är aldrig sökt eller konstruerad. Istället råkar han gå på ett motiv eller en situation, inser den absurda potentialen, och tar en bild. Exempel är bilden av underdelen från en skyltdocka ställd uppochner på ett bord i en ateljé, eller ett hål i en glasplåt som får själva stadslandskapet på bilden att se spräckt ut.



Eller en man som står på en stege och målar en vägg och det ser ut som om han målar sin egen skugga på väggen.



Detsamma händer när han går på stadens gator och ser hur skuggorna faller som mystiska mönster från t ex staket eller ryggarna på caféstolar - det enda återkommande motivet om han har ett sånt.



Just det att se mönster och motiv spontant i tillvaron verkar komma helt naturligt till honom. Bara en enkel bild av en dragspelare på en stol blir ett nytt motiv för att bilden är tagen uppifrån (en oväntad vinkel) och den vitmålade övre delen av bälgen som musikern just dragit ut går som ett diagonalt sträck genom bilden och anknyter till hans vita skor som sticker fram under dragspelet. Så enkelt men samtidigt genialt. Kertész såg sånt hela tiden.

Så visar det sig också att en del välkända bilder som man sett hur många gånger som helst är tagna av Kertész. T ex det här berömda fotot av en dansös från 1926. Inte förrän nu när jag ser bilden på Fotografiska museets utställning inser jag att han ju drar en parallell mellan tjejens utstuderat vridna kroppshållning och den vridna hållningen hos skulpturen på piedestalen till vänster. Dessutom upptäcker jag för första gången den lilla målningen som hänger på väggen uppe till höger med en annan vriden torso som tredje parallell! (För att anknyta till en aktuell debatt: Kolla in tjejens armhåla!)



Dessutom är det Kertész som tagit porträttfotot av dada-poeten Tristan Tzara, med sin berömda monokel i sidenband och en dekorativ pose. Det visste jag inte.




Utställningen My France med Kertész franska foton finns på Fotografiska till den 27 maj.

söndag 25 mars 2012

Theda Bara återskapad



Vet ej om detta kan va nåt men det är ett tips för er som befinner er i Stockholm på onsdag. Retrostumfilm är ju alltid kul, och det är lovvärt att nån tar sitt ansvar och försöker återskapa den förlorade stumfilmsskatten. Har hört att Guy Maddin funderar på nåt liknande. Fortsättning följer.

Kairos röda ros



Woody Allen gillar helt klart den modärna tiden med tanke på alla filmer han faktiskt gjort om den. När man lägger dom tillsammans blir man förvånad av hur många det är:

Midnatt i Paris - sågad av mig i höstas. Kulregn över Broadway - ser fram emot att se om den. Zelig - lätt övernaturlig metadokumentär och journalfilmsfest. Skuggor och dimma - hans take på tysk expressionism i allmänhet och M i synnerhet. Jag har förmodligen glömt nån.

Och så den här.
Orkade inte till Cinemateket tre dar i rad så istället lånade jag den på Kulturhuset.

Att dom kör den just nu beror förstås på The Artist; den tillhör deras serie filmer om själva filmindustrin som ackompanjemang till förhandsvisningen jag var på.

En självklar inspirationskälla är förstås Sherlock Jr med Buster Keaton där Buster är biomaskinisten som drömmer att han är detektiven i filmen som han själv kör.



Men jag har inte sett Kairos röda ros sen gymnasiet och hade faktiskt glömt hur intrikat den är. Inte bara stiger hjälten i filmen som Mia Farrows hunsade hemmafru ser ner från duken och besvarar hennes känslor. Dessutom börjar de andra karaktärerna i filmen leva sitt eget liv när en av dem sticker. Eftersom filmen inte kan fortsätta innan han infångats får de slå sig ner i den svartvita soffan, pimpla sprit, spela poker och jiddra om ditt och datt allt mera uttråkade. Under tiden försöker biografpersonalen hålla dem vid gott mod och pressen utanför skandalen. Ett samtal pågår alltså mellan den verkliga världen och den svartvita parallellvärlden uppe på duken. Jag har faktiskt aldrig sett nåt liknande på film.



Samtidigt håller sig den förrymda karaktären undan på ett nerlagt nöjesfält med hemmafruns hjälp och njuter av sin nya frihet. Glädjen grumlas när det visar sig att hans filmpengar inte går att använda IRL, och han blir förvånad när han får höra att i den verkliga världen tonar man inte ner till mörker innan man ska ha sexuellt umgänge.



Och, samtidigt igen, får skådespelaren som spelat den förrymda karaktären höra vad som hänt och ger sig av från Hollywood till den lilla biografen på östkusten för att försöka hitta sin egen karaktär, övertala honom att återgå till duken och därmed rädda sin egen karriär. Han drar nytta av den förälskade hemmafrun på ett mycket förslaget sätt, och filmen slutar hjärtskärande olyckligt vilket känns ovanligt för Woody Allens filmer som brukar sluta lyckligt eller med en vardagskompromiss.



Men innan dess finns i alla fall ett riktigt lyckligt ögonblick: hemmafrun och den berömda filmstjärnan sitter i en liten instrumentbutik. Hon spelar ukulele och han sjunger Alabamy Bound. Ren glädje.



När eftertexterna går igång blir man om igen påmind om att det här är Woody Allens kärnperiod. Det är ju jazzmusiken från den modärna epoken som kompar för- och eftertexterna till alla hans filmer. Oavsett vad dom handlar om.

måndag 12 mars 2012

The Artist förstås



Det är väl dags att skriva nåt om The Artist.

Jag var på förhandsvisningen på Cinemateket och kön tog upp hela hallen precis som inför visningen av nya Metropolis. Intresset växer. Kommer det här att få fler människor att springa på stumfilm? Man kan ju hoppas.



En av mycket få stumfilmer som handlar om ljudfilm, av förklarliga skäl.
Det bästa med filmen är när den på olika sätt kommenterar kontrasten mellan tystnad och ljud på ett sätt som bryter fiktionen. Ett exempel är när huvudpersonen, som vet att ljudfilmen kommer, har en mardröm där allt utom han själv ger ljud ifrån sig. Ett annat är när han svarar på en fråga från producenten efter ljudfilmens genombrott och man plötsligt hör skådespelarens alldeles autentiska franska accent. Men! Han spelar ju en amerikansk filmstjärna! Eller...? Öppet för tolkningar och jag har ingen aning.



Kan beskrivas som en bagatell, på ett bra sätt, och en hyllning till inspirationskällor som Singin' in the Rain och A Star is Born. Huvudpersonen, filmstjärnan George Valentin, bär vissa drag av Douglas Fairbanks och ev ett slags stumfilms-Errol Flynn. Han delar nästan namn med Valentino vilket kanske inte heller är en slump.



Att de två huvudrollerna i en helt amerikansk miljö spelas av franska skådespelare påminner om en praktisk (genialisk)egenskap hos stumfilmen: Vem som helst kan spela vad som helst var som helst. Ingen behöver irriteras av fel språk, svårbegripliga accenter eller (huvva!) fejkade accenter.
Detta är i alla fall ett pragmatiskt argument för att göra stumfilm, och även om det här nog kommer att betraktas som ett engångsexperiment av branschen i stort, så hoppas jag ändå att motståndet mot stumfilm kommer att minska och att fler ser dess överlägsna aspekter.

tisdag 28 februari 2012

Jazza och fåna sig

När journalisten Ester Blenda Nordström år 1914 wallraffade som piga och skrev en reportagebok om detta, En piga bland pigor, kunde hon knappast ana att hennes reportage skulle ge uppslag till en vansinnigt tramsig stumfilm 1924.

En bortskämd flicka (Magda Holm som spelade flickan i frack) som "jazzar och fånar sig" enligt hennes mer seriöösa fästman bestämmer sig för att ta plats som piga för att bevisa att hon visst klarar sånt.
Sen följer en buskisbeskrivning av landsbygden full med snusiga drängar som tvättar sig en gång i veckan vare sig det behövs eller inte, grisar som rymmer och logslagsmål på lördan.

Behållningen med filmen är snarast beskrivningen av den sorglösa tillvaron hemma i Stockholm innan.
En otroligt ung Margit Manstad (hon har inte ens hunnit skaffa sig vamp-bob) går omkring i overall och målar trädgårdsmöbler på tomten medan hennes latare syster (Magda) stiger upp tidigast vid lunchtid och hinner bada, gymnastisera, träna boxning och kamma sin knähund mothårs medan hennes stackars fästman väntar i vardagsrummet och kedjeröker. Fästmannen är en stilig konstnär och spelas av Carlo Keil-Möller, tillika filmens tvivelaktige manusförfattare. När hans fästmö äntligen har behagat lämna sovrummet, långt efter att han har ruttnat och dragit, går hon till det fashionabla Jazzils och dansar med den lokala jazzapan (fästmannens ord), en lång, mager, mörk charmör som driver fästmannen till vansinne. I en minnesvärd scen lyckas den senare genskjuta den förre inne i en bil och ge honom ett kok smisk på stjärten, inte det enda inslaget av fysik humor i filmen, men det bisarraste.

Han återförenas med sin fästmö i rollen som piga ute på landet, där han fascinerat ser på, liggande dekorativt i gräset, medan hon suger ut giftet ur såret på en annan piga som blivit ormbiten. Sen firar dom midsommar med bönderna och han får en midsommarstång i huvudet. Slutet gott, allting gott.

När man sett så mycket stumfilm som man har, och definitivt de flesta mer välkända och välrenommerade, är det roligt att bli påmind om att det alltid finns något obskyrt och underhållande missfoster till film man inte ens kände till kvar att se.

söndag 26 februari 2012

Dåraktiga kvinnor i Monte Carlo



Det känns som att den här bloggen på sistone blivit en renodlad stumfilmsblogg. Mycket av det kan skyllas på Cinemateket som de senaste månaderna har överträffat mina förväntningar vad gäller stumfilmsutbud. Bring it on.

Tillbaka till von Stroheims tidiga oevre.
1922 gjorde han ett slags variant på sin första film Blind Husbands med den ackompanjerande titeln Foolish Wives. Här har han relokerat till Monte Carlo, men det handlar om samma sak: naiva amerikaner som förförs av europeisk dekadens. Den här gången kommer ett amerikanskt par till jetset-lekstugan vid Medelhavet därför att mannen blivit utsedd till ambassadör. Frun blir genast ansatt av von Stroheim som poserar som rysk aristokrat som tillsammans med sina två kvinnliga bedragare är ute efter alla rika utlänningars pengar. Rättvisan och dygden vinner förstås på slutet.



Men Foolish Wives är längre än Blind Husbands och mer elaborerad. Stroheim byggde i princip en kopia av Monte Carlo på Universals backlot och krävde äkta rysk kaviar i scener som krävde sådan - inget fjös!



Dekadensen är lite mer vågad också. I en tidig scen där fake-aristokraten lägger in första stöten mot den amerikanska frun sitter hon på hotellterassen och läser en skandalroman som heter Foolish Wives (hoho). Stroheim lägger sig i vilstolen mitt emot och öppnar med oblyga ögonkast samt talande strykningar längs ridstövlarna med sin käpp. Minnesvärt. Sedan följer sedvanlig chevaleresk uppvaktning och ett tillfälle att bjuda frugan på en utflykt i omgivningarna medan äkta mannen är upptagen med sina plikter. Under utflykten "låtsas" den ryske ädlingen gå vilse med sin gäst under ett skyfall vilket leder till att de två måste övernatta i ett ruckel hos en bondkvinna. Där följer nästa minnesvärda scen när han gentlemannamässigt vänder ryggen till medan den ärbara amerikanskan tar av sina blöta kläder - men samtidigt plockar upp sin fickspegel så att han kan avnjuta en spegelvänd avklädning. Stroheims flinande, depraverade ansiktsuttryck i spegelns kant är lugnt ett av filmhistoriens stora dekadensögonblick. Dessvärre dyker en lika nerregnad munk upp och önskar nattkvarter, och hindrar honom från att tafsa lite på den sovande frun.





Fake-aristokraten har dock tidigare vid ett oförsiktigt ögonblick lovat familjens mångåriga tjänsteflicka att han ska gifta sig med henne (förmodligen har han gjort mer än så, just sayin'). Vid den tredje minnesvärda scenen förklarar han för henne, känslosamt, att hans ekonomiska situation, till följd av revolution och whatnot, inte är sådan att han kan gifta sig utan att först ha säkrat familjens överlevnad, som officer och gentleman. Han understryker detta med ett vältajmat sammanbrott vid frukosten där de skygga tårarna i själva verket består av vatten från sköljkoppen som han sprätter med välmanikyrerade fingrar på bordsduken. Den något överspända flickan ger honom genast sitt livs besparingar. När hon senare märker att han i själva verket springer efter en rik amerikanska tar hon gruvlig hämnd genom att sätta eld på hotellsviten samtidigt som han inviterat ambassadörsfrun för the final move. Detta leder till att han förstås kastar sig ut från hotellbalkongen före sin kvinnliga gäst och grusar sin gentlemannastatus, och bedrägerierna är snart avslöjade. Den ryske fake-ädlingen möter ett ytterst ovärdigt slut som jag inte ska avslöja.