lördagen den 31:e mars 2012

André Kertész Frankrike



Senare i livet sa den ungerske fotografen André Kertész: "Min franska är dålig, min engelska är dålig. Fotografin är mitt enda språk." Det hade han rätt i.

Han kom från Ungern till Paris 1925 och stannade till 1936 då han reste vidare till USA. Hans vistelse i Frankrike sammanföll alltså ganska exakt med den senare delen av den modärna epoken. Detta syns i hans bilder men bara ibland.

För grejen med Kertész är att han inte är lika omedelbart igenkännbar som en del av sina kollegor i branschen. Man kan inte se ett av hans foton och omedelbart tänka: "den där har Kertész tagit". Han har heller inte någon lätt igenkännbar motivkrets. Han gick omkring och fotograferade på gatorna i Paris,





han fotade sin och sin frus konstnärsvänner (här Alexander Calder),



han gjorde lite stilleben av saker.



En del har betraktat honom som en surrealistisk fotograf. Det finns en del sådana motiv men bara enstaka.

Men precis som han själv sa så känns det som om han hade en sorts naturlig fallenhet för fotografin. Dom som förknippar honom med surrealiströrelsen har en poäng, men surrealismen i hans bilder är aldrig sökt eller konstruerad. Istället råkar han gå på ett motiv eller en situation, inser den absurda potentialen, och tar en bild. Exempel är bilden av underdelen från en skyltdocka ställd uppochner på ett bord i en ateljé, eller ett hål i en glasplåt som får själva stadslandskapet på bilden att se spräckt ut.



Eller en man som står på en stege och målar en vägg och det ser ut som om han målar sin egen skugga på väggen.



Detsamma händer när han går på stadens gator och ser hur skuggorna faller som mystiska mönster från t ex staket eller ryggarna på caféstolar - det enda återkommande motivet om han har ett sånt.



Just det att se mönster och motiv spontant i tillvaron verkar komma helt naturligt till honom. Bara en enkel bild av en dragspelare på en stol blir ett nytt motiv för att bilden är tagen uppifrån (en oväntad vinkel) och den vitmålade övre delen av bälgen som musikern just dragit ut går som ett diagonalt sträck genom bilden och anknyter till hans vita skor som sticker fram under dragspelet. Så enkelt men samtidigt genialt. Kertész såg sånt hela tiden.

Så visar det sig också att en del välkända bilder som man sett hur många gånger som helst är tagna av Kertész. T ex det här berömda fotot av en dansös från 1926. Inte förrän nu när jag ser bilden på Fotografiska museets utställning inser jag att han ju drar en parallell mellan tjejens utstuderat vridna kroppshållning och den vridna hållningen hos skulpturen på piedestalen till vänster. Dessutom upptäcker jag för första gången den lilla målningen som hänger på väggen uppe till höger med en annan vriden torso som tredje parallell! (För att anknyta till en aktuell debatt: Kolla in tjejens armhåla!)



Dessutom är det Kertész som tagit porträttfotot av dada-poeten Tristan Tzara, med sin berömda monokel i sidenband och en dekorativ pose. Det visste jag inte.




Utställningen My France med Kertész franska foton finns på Fotografiska till den 27 maj.

Inga kommentarer: