söndag 25 mars 2012

Kairos röda ros



Woody Allen gillar helt klart den modärna tiden med tanke på alla filmer han faktiskt gjort om den. När man lägger dom tillsammans blir man förvånad av hur många det är:

Midnatt i Paris - sågad av mig i höstas. Kulregn över Broadway - ser fram emot att se om den. Zelig - lätt övernaturlig metadokumentär och journalfilmsfest. Skuggor och dimma - hans take på tysk expressionism i allmänhet och M i synnerhet. Jag har förmodligen glömt nån.

Och så den här.
Orkade inte till Cinemateket tre dar i rad så istället lånade jag den på Kulturhuset.

Att dom kör den just nu beror förstås på The Artist; den tillhör deras serie filmer om själva filmindustrin som ackompanjemang till förhandsvisningen jag var på.

En självklar inspirationskälla är förstås Sherlock Jr med Buster Keaton där Buster är biomaskinisten som drömmer att han är detektiven i filmen som han själv kör.



Men jag har inte sett Kairos röda ros sen gymnasiet och hade faktiskt glömt hur intrikat den är. Inte bara stiger hjälten i filmen som Mia Farrows hunsade hemmafru ser ner från duken och besvarar hennes känslor. Dessutom börjar de andra karaktärerna i filmen leva sitt eget liv när en av dem sticker. Eftersom filmen inte kan fortsätta innan han infångats får de slå sig ner i den svartvita soffan, pimpla sprit, spela poker och jiddra om ditt och datt allt mera uttråkade. Under tiden försöker biografpersonalen hålla dem vid gott mod och pressen utanför skandalen. Ett samtal pågår alltså mellan den verkliga världen och den svartvita parallellvärlden uppe på duken. Jag har faktiskt aldrig sett nåt liknande på film.



Samtidigt håller sig den förrymda karaktären undan på ett nerlagt nöjesfält med hemmafruns hjälp och njuter av sin nya frihet. Glädjen grumlas när det visar sig att hans filmpengar inte går att använda IRL, och han blir förvånad när han får höra att i den verkliga världen tonar man inte ner till mörker innan man ska ha sexuellt umgänge.



Och, samtidigt igen, får skådespelaren som spelat den förrymda karaktären höra vad som hänt och ger sig av från Hollywood till den lilla biografen på östkusten för att försöka hitta sin egen karaktär, övertala honom att återgå till duken och därmed rädda sin egen karriär. Han drar nytta av den förälskade hemmafrun på ett mycket förslaget sätt, och filmen slutar hjärtskärande olyckligt vilket känns ovanligt för Woody Allens filmer som brukar sluta lyckligt eller med en vardagskompromiss.



Men innan dess finns i alla fall ett riktigt lyckligt ögonblick: hemmafrun och den berömda filmstjärnan sitter i en liten instrumentbutik. Hon spelar ukulele och han sjunger Alabamy Bound. Ren glädje.



När eftertexterna går igång blir man om igen påmind om att det här är Woody Allens kärnperiod. Det är ju jazzmusiken från den modärna epoken som kompar för- och eftertexterna till alla hans filmer. Oavsett vad dom handlar om.

Inga kommentarer: