måndagen den 12:e mars 2012

The Artist förstås



Det är väl dags att skriva nåt om The Artist.

Jag var på förhandsvisningen på Cinemateket och kön tog upp hela hallen precis som inför visningen av nya Metropolis. Intresset växer. Kommer det här att få fler människor att springa på stumfilm? Man kan ju hoppas.



En av mycket få stumfilmer som handlar om ljudfilm, av förklarliga skäl.
Det bästa med filmen är när den på olika sätt kommenterar kontrasten mellan tystnad och ljud på ett sätt som bryter fiktionen. Ett exempel är när huvudpersonen, som vet att ljudfilmen kommer, har en mardröm där allt utom han själv ger ljud ifrån sig. Ett annat är när han svarar på en fråga från producenten efter ljudfilmens genombrott och man plötsligt hör skådespelarens alldeles autentiska franska accent. Men! Han spelar ju en amerikansk filmstjärna! Eller...? Öppet för tolkningar och jag har ingen aning.



Kan beskrivas som en bagatell, på ett bra sätt, och en hyllning till inspirationskällor som Singin' in the Rain och A Star is Born. Huvudpersonen, filmstjärnan George Valentin, bär vissa drag av Douglas Fairbanks och ev ett slags stumfilms-Errol Flynn. Han delar nästan namn med Valentino vilket kanske inte heller är en slump.



Att de två huvudrollerna i en helt amerikansk miljö spelas av franska skådespelare påminner om en praktisk (genialisk)egenskap hos stumfilmen: Vem som helst kan spela vad som helst var som helst. Ingen behöver irriteras av fel språk, svårbegripliga accenter eller (huvva!) fejkade accenter.
Detta är i alla fall ett pragmatiskt argument för att göra stumfilm, och även om det här nog kommer att betraktas som ett engångsexperiment av branschen i stort, så hoppas jag ändå att motståndet mot stumfilm kommer att minska och att fler ser dess överlägsna aspekter.

Inga kommentarer: