tisdag 15 september 2015

Huset på Trubnaja

Boris Barnet 1928





En lustig liten film där en flicka kommer till Moskva med en gås under armen. Det är lite oklart varför, men det verkar som om hon sänds dit för att leta efter en släkting som anländer hem med tåg samtidigt som hon far. Fånig osis.

Moskva skildras med bybons ögon som ett tjutande, slirande kaos där bilar tutar, spårvagnar dundrar och folk springer hit och dit. Ett utdraget skämt är hur hon frågar massvis av människor om vägen och alla ger olika instruktioner. Gåsen rymmer också i ett.
Till slut kommer hon fram till hyreshuset dit hon tydligen ska. Det är filmat så att säga med fjärde väggen borttagen så att man ser vad hyresgästerna på de olika våningsplanen gör samtidigt. Det dom huvudsakligen gör är grälar, hugger ved och sopar skräpet under mattan.
Flickan blir oskäligen utnyttjad som lågbetalt hembiträde av en lat frisör som bor i huset. Senare sabbar hon en amatörteaterpjäs som hon, naiv som hon är, tror är på riktigt.
Det slutar dock lyckligt; flickan får sin rättmätiga lön genom facket, och blir invald i det lokala rådet.


Filmen har en fin meta-början. Tittaren blir inkastad in medias res när flickan mycket dramatiskt nästan blir överkörd av en spårvagn. Sen fryser bilden och backas tillbaka, och en textskylt upplyser oss om att vi nu ska få se vad som ledde fram till detta. Sen börjar filmen om, "på riktigt".
Jag är rätt fascinerad av hur alla ryska stumfilmer, oavsett om dom är konstruktivistiska eller ganska traditionella som den här, har det där speciella episka grodperspektivet där människor förr eller senare avbildas lätt nedifrån mot en ljus himmel. Så även här som syns på bilden. Det slår aldrig fel. Världens ryskaste drag.
Huset på Trubnaja har samma lite småtramsiga humor, med mycket slapstick, som Barnets mer kända film Flickan med hattasken, även om den känns mer helgjuten.

måndag 27 april 2015

Princesse Mandane

Germaine Dulac 1928


Ännu en märklig film. Handlingen har vissa likheter med Aëlita, den ryska sf-filmen från 1924. Dvs en man drömmer om en resa till det kontruktivistiska Mars och om dess härskarinna .

Här är den unge mannen en elektroingenjör som skickas ut att dra kabel i ett (fiktivt) oländigt centralasiatiskt land. Väl där går han vilse, somnar i en lada, och drömmer en vild dröm om att han är Frankrikes ambassadör och räddar landets exotiska härskarinna, prinsessan Mandane, från sitt fängelse. Hon är nämligen bara landets marionettledare och sitter i husarrest, precis som Aëlita kontra regimen på Mars.



Dulac använder sig av en del annorlunda bildmässiga lösningar. I början får man se fabriken där ingenjören jobbar. Den annonseras med textskylten “Fabrik”. Sen kommer bilder på utlagda redskap, minutiöst putsade maskindelar och maskindetaljer som rör sig, allt dubbelexponerat så  att de olika motiven för en sekund bildar rörliga mönster. Då blir man påmind om Dulacs plats i den franska avantgarde-filmen. Just den lilla sekvensen kunde vara ett konstnärligt experiment.

Andra exempel är dom sedvanliga inslagen av slow-motion samt ca två tillfällen när kameran avbildar rummet och människorna i det rakt uppifrån. En kameravinkel man sällan ser, framför allt inte i stumfilmer.

Annat man kan imponeras av är prinsessans helt bananas kläder och huvudbonader, samt ett rum i hennes palats med ett akvarium i taket.

söndag 12 april 2015

La cigarette

Germaine Dulac 1919


Det här är en lätt knasig film, med ganska väl tilltagna textskyltar. Dulac har inte ännu utvecklat dom typiska stildragen för impressionistisk film, det är rätt middle of the road bildmässigt.

Inledningsvis fick jag vissa associationer till Erotikon av Mauritz Stiller. En äldre man, expert på orientalisk konst, har gift sig med en mycket yngre kvinna och har, så att säga, bättre koll på de gamla egyptiernas sexliv än sin frus. Tror han. Han är träig och förläst och hon går ut och roar sig, bl a med en ung stilig man som är expert på tango och golf och som kammar sig med kniv.


Mannen får felaktigt för sig att hustrun och den unge mannen är mer än vänner och det är nu det blir konstigt. Inspirerad av orientaliska seder från förr bestämmer han att han ska röka ihjäl sig långsamt medelst förgiftade cigaretter! Han meckar därför ett stort antal cigg och skriver ett avskedsbrev, för frun att läsa efter fullbordat faktum. Hon råkar dock läsa brevet i förväg och beslutar sig för att hindra honom utan att berätta det för honom.

Förutom den knasiga intrigen är behållningen med filmen i rätt hög grad fruns och hennes väninnors kläder, ett praktexempel på sent 10-talsmode.
Filmen avslutas med var sin hälsosam icke-förgiftad cigarett.

La souriante Madame Beudet

Germaine Dulac 1923


Märklig titel. Madame Beudet ler inte särskilt mycket. Hon bor i en liten provinsiell stad tillsammans med sin make, en skränig tölp vars ständiga partytrick är att hota skjuta sig med en revolver han har i skrivbordslådan. Medan han är på operan med några vänner fantiserar hon plågat om sin fruktade make. Till slut laddar hon revolvern i skrivbordslådan.

Det är en kort film, ca 40 min. Dulac tillhörde de s k impressionistiska filmarna och det finns inslag som är typiska för deras filmer: dubbelexponeringar, slow-motion och närbilder av ansikten där bara en del av ansiktet visas, t ex från näsan och uppåt.

Ett slags försoning kommer till stånd mellan Madame Beudet och hennes man, men filmen slutar ändå med en märklig melankolisk ton; livet fortsätter som vanligt, Madame B och hennes man tultar gatan fram genom den grå och tråkiga staden, på väg bort.

Epilog

Hej igen.

Vet inte om nån läser det här, men jag tänkte ta upp skrivandet igen. Jag kommer enbart att skriva om stumfilm. Jag planerar att styra över till en ny blogg eftersom profilen är delvis ny, men tillsvidare skriver jag här.