söndag 29 november 2009

Modärnism på filmfestivalen

Filmfestivalen är över för i år.

Jag fick se två filmer av visst intresse för modärnister.
Den första var Vincere av Marco Bellocchio. En film om Mussolinis hemliga fru Ida och den son de fick tillsammans. Jag vet ingenting om vad av detta som är erkänt.



Någon annan tittare beskrev filmen som "operatic" på engelska, och det är helt adekvat. En blandning av spelscener och sekvenser från journalfilmer som beskriver den växande fascismen i Italien, musiksatt med en blandning av heroisk operamusik och originalmusik av ett märkligt slag som påminner om Philip Glass eller liknande.



Någonstans i mitten av filmen besöker Mussolini, politiker på väg upp, en futuristisk konstutställning. Målningar med futurismens typiska försök att avbilda det som inte kan avbildas (fart, ljud o s v) presenterat av konstnärerna iklädda futuristiska västar med vilda mönster och matchande smink.
I övrigt är tiden fint beskriven i detaljer som kläder och möbler. Jag vet inte vad jag ska ska tycka om den här filmen egentligen. Den var intressant, men rörde mig inte så mycket.



Den andra var Coco Chanel & Igor Stravinskij av Jan Kounen (otymplig titel!).
Det var den andra filmen om Coco Chanel jag såg i år. Den första handlade bara om hennes liv fram till det att hennes stora kärlek, engelsmannen "Boy" Cappel, omkommer i en bilolycka, d v s innan hennes stora framgångar som modeskapare.



Den här filmen tar i princip vid där den första slutar. Chanel och Stravinskij träffas första gången i samband med premiären av baletten Våroffer. Ett par år senare, efter revolutionen i Ryssland, får Chanel reda på att Stravinskij och hans familj lever i landsflykt på hotell. Hon erbjuder honom att flytta in i hennes rymliga villa, han accepterar, och detta leder så småningom till en kärleksaffär dem emellan.



I filmen talas enbart franska och ryska, d v s de språk som personerna faktiskt talade. Kanske ser vi början till slutet på traditionen att alla karaktärer från valfritt land talar engelska, eller (vidrigare) att alla talar engelska med affekterad brytning...huvva.
Mads Mikkelsen, känd dansk skådespelare, tar sig an Igor, och verkar tala såväl franska som ryska utan större problem. I övrigt kände jag inte igen någon av skådespelarna.



Även den här filmen var bra och lite lätt rörande ibland, men kändes också oftast detached.
Dock, den är absolut sevärd med tanke på de levande återgivna miljöerna från det tidiga 20-talet. Snygga för- och eftertexter i stram jugendstil, och några direkt psykedeliska tapeter hemma i Cocos skrytvilla. Vissa rum är som Aubrey Beardsley-teckningar som blivit levande.





Dessutom är det ju ganska roligt för en modärnist att få se en iscensättning av den berömda urpremiären för Stravinskijs Våroffer i Paris 1913. Publiken ruttnar på den "konstiga" musiken och det osnygga sättet att dansa, och börjar väsnas och bua. Vaslav Nijinskij, koreografen, råkar i gräl med Stravinskij bakom scenen och stormar skitförbannad ut i korridoren. Grupper i publiken med olika uppfattning om föreställningen skäller ut varandra och börjar slåss, och nån ringer snuten.

Och ungefär så var det verkligen! Ibland var kultur roligare förr.
Only in Paris, people, only in Paris...

söndag 22 november 2009

Lang vs Pabst

Hej igen.
Jag har varit lite busy den här månaden, men nu så.

Såg nyligen om en film jag haft på dvd rätt länge, En förlorads dagbok av G W Pabst från 1929. En av de riktigt sena stumfilmerna alltså.

Det var andra gången som han satte Louise Brooks i huvudrollen; första gången var förstås den något mer berömda Pandoras ask. Den filmen må vara mest välrenommerad, men även Dagboken förtjänar en titt.

Det är en sån där roadmovie-aktig sak i meningen att en person kastas från den ena extrema livssituationen till den andra, uppgång och fall och så uppgång igen.



Brooks spelar en ung flicka med det märkliga namnet Thymian som blir förförd av en anställd i hennes fars apotek (Fritz Rasp, mannen som föddes för att spela sleazy skurk) och blir med barn. Hon vägrar att gifta sig med slemmot, och sänds till en institution för vanartiga flickor där det råder kadaverdisciplin och en, eh, ofräsch stämning. Hon och en annan tjej lyckas rymma därifrån under ett upplopp och hamnar i stället på en halv-fancy bordell.
Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men man kan säga att hon får nåt slags hämnd på slutet.



Den mest fascinerande delen av filmen är helt klart livet på korrektionsanstalten, som verkar drivas av Onkel Fester från Familjen Addams. Hans fru spelas av den legendariska kabaret-komikern Valeska Gert (synlig även i Den glädjelösa gatan) som gör en minnesvärd, grotesk insats. Den med rätta mest omtalade scenen är när hon dirigerar flickornas boot camp-lika gymnastik med hjälp av en gong-gong. De tvingas göra armar-uppåt-sträck allt fortare och fortare efter gongens rytm, medan Frau Föreståndare arbetar upp sig till tydlig sadistisk extas. Onkel Fester beslagtar sminkprylar och skriver komihåg-lappar om vilka han ska bestraffa med ett konfiskerat läppstift, och ett saligt leende på läpparna.
En av filmhistoriens stora sado-skildringar.



Medan jag såg den kom jag på skillnaden mellan Pabst och Fritz Lang. Lang är ju mystik-, mysterie- och toppraffelmästaren i den tyska stumfilmen. Månresor, spionaction, fantasy, superskurkar och robotar - det är hans grej. Pabst däremot är en s k sedeskildrare. Han lyfter på dasslocket och geggar runt. Han har inga illusioner om den mänskliga naturen. Alla människor försöker ta sig fram så gott dom kan i en ganska rutten värld fylld med korruption, dekadens och småaktighet. Han gör sina filmer i en tid och på en plats där detta är extra tydligt.

Jag minns en film av honom som jag såg för flera år sen på Cinemateket. Den hette Abwege, Avvägar. Säger allt, typ. Från 1928. Ett gift par har tappat glöden i äktenskapet, och frun går ut och roar sig på egen hand. Jag minns den som ett koncentrat av hur man tänker sig livstrött livsglädje i Berlin ca 1928.
Den hör inte till hans mest kända filmer. Hittills har jag inte sett till den på dvd. Men dyker den upp, även som ev extramaterial till någon annan film, så måste jag ha den.

måndag 9 november 2009

När kvinnor älska



Ibland går man på bio och väntar sig ingenting särskilt men blir glatt överraskad. Händer oftast på Cinemateket.

I fredags var jag och såg Women in love från 1969 av knäppbollen Ken Russell. Hans filmer får man sällan chans att se, så man måste passa på.

Jag visste att den byggde på en roman med samma titel av D H Lawrence som jag inte har läst. Vad den handlade om visste jag i stort sett inte. Jag visste inte heller under vilken tid handlingen tilldrog sig.



Och det var ju helt rätt tid. 20-talet förstås. Borde man kunnat fatta, det var väl då Lawrence romaner kom.

Den var bara lite bisarr. Det verkar som om Russells riktiga knäpp-period började först senare.



Den handlar om två systrar och två manliga vänner som blir romantiskt involverade med varandra. Den ene mannen och den ena kvinnan är konventionella, medan de andra två vill leva fria liv, framför allt erotiskt förstås. Den icke-konventionelle mannen, som gärna förutom sin fru också vill älska sin bäste oförstående vän, har naturligtvis D H Lawrence-korrekt helskägg mitt i 20-talet.



Man kan naturligtvis se när filmen är gjord, som vanligt, men det gör inget. Det vimlar av lantställen, picknickar, exotism, orientalism, pinsam modern dans och väldigt fina kläder. Därtill en vinterresa till alperna och ett lätt bisarrt fjällhotell, samt en med rätta omtalad nakenbrottning framför en eldstad som petar in lite mer eller mindre förtäckt homoerotisk spänning i filmen.



Den går igen på onsdag kl 18:00. Tips.