Jag har varit lite busy den här månaden, men nu så.
Såg nyligen om en film jag haft på dvd rätt länge, En förlorads dagbok av G W Pabst från 1929. En av de riktigt sena stumfilmerna alltså.
Det var andra gången som han satte Louise Brooks i huvudrollen; första gången var förstås den något mer berömda Pandoras ask. Den filmen må vara mest välrenommerad, men även Dagboken förtjänar en titt.
Det är en sån där roadmovie-aktig sak i meningen att en person kastas från den ena extrema livssituationen till den andra, uppgång och fall och så uppgång igen.
Brooks spelar en ung flicka med det märkliga namnet Thymian som blir förförd av en anställd i hennes fars apotek (Fritz Rasp, mannen som föddes för att spela sleazy skurk) och blir med barn. Hon vägrar att gifta sig med slemmot, och sänds till en institution för vanartiga flickor där det råder kadaverdisciplin och en, eh, ofräsch stämning. Hon och en annan tjej lyckas rymma därifrån under ett upplopp och hamnar i stället på en halv-fancy bordell.
Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men man kan säga att hon får nåt slags hämnd på slutet.
Den mest fascinerande delen av filmen är helt klart livet på korrektionsanstalten, som verkar drivas av Onkel Fester från Familjen Addams. Hans fru spelas av den legendariska kabaret-komikern Valeska Gert (synlig även i Den glädjelösa gatan) som gör en minnesvärd, grotesk insats. Den med rätta mest omtalade scenen är när hon dirigerar flickornas boot camp-lika gymnastik med hjälp av en gong-gong. De tvingas göra armar-uppåt-sträck allt fortare och fortare efter gongens rytm, medan Frau Föreståndare arbetar upp sig till tydlig sadistisk extas. Onkel Fester beslagtar sminkprylar och skriver komihåg-lappar om vilka han ska bestraffa med ett konfiskerat läppstift, och ett saligt leende på läpparna.
En av filmhistoriens stora sado-skildringar.
Medan jag såg den kom jag på skillnaden mellan Pabst och Fritz Lang. Lang är ju mystik-, mysterie- och toppraffelmästaren i den tyska stumfilmen. Månresor, spionaction, fantasy, superskurkar och robotar - det är hans grej. Pabst däremot är en s k sedeskildrare. Han lyfter på dasslocket och geggar runt. Han har inga illusioner om den mänskliga naturen. Alla människor försöker ta sig fram så gott dom kan i en ganska rutten värld fylld med korruption, dekadens och småaktighet. Han gör sina filmer i en tid och på en plats där detta är extra tydligt.
Jag minns en film av honom som jag såg för flera år sen på Cinemateket. Den hette Abwege, Avvägar. Säger allt, typ. Från 1928. Ett gift par har tappat glöden i äktenskapet, och frun går ut och roar sig på egen hand. Jag minns den som ett koncentrat av hur man tänker sig livstrött livsglädje i Berlin ca 1928.
Den hör inte till hans mest kända filmer. Hittills har jag inte sett till den på dvd. Men dyker den upp, även som ev extramaterial till någon annan film, så måste jag ha den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar