söndag 31 maj 2009

Utan byxor i Berlin



Såhär i värmeböljan passar det bra att skriva om en roman som utspelar sig under den varma sommaren 1928 - Sanningen om Sascha Knisch av Aris Fioretos.

Sascha Knisch, österrikare, biografmaskinist och transvestit, står i bokens början gömd i en garderob iklädd damkläder samtidigt som kvinnan i vars garderob han gömmer sig får oväntat besök, och sedan hittas mördad på sängen. Kvinnan, Dora, var specialiserad på att iscensätta fantasier av hans typ, och nu gäller det att hitta hennes mördare, annars kan han själv mycket väl bli misstänkt för mordet. Spåren leder, via det berömda institutet för sexualforskning och hans arbetsplats biografen, till en mystisk pseudo-vetenskaplig sekt som utforskar de manliga könsorganens hemlighet.

När jag läste boken första gången för ett par år sedan hade jag just läst den första delen, Stockholm Noir, i vad som efter vad jag hört är tänkt som en trilogi. Den boken, i sig värt ett inlägg, var intrikat uppbyggd med ständiga byten av perspektiv och berättad i tredje person. Sanningen om... kändes flat i jämförelse, berättad i jag-form och ur endast ett perspektiv. Dessutom hade jag svårt att hänga med i den krängande handlingen.

När jag nu läste om den överskuggades den inte av den förra romanen, och jag kunde se att även Sanningen om... är ganska sinnrikt uppbyggd. Visserligen är det bara Sascha Knischs synvinkel som beskrivs, men handlingen flippar hela tiden fram och tillbaka i tiden så att jakten på mördaren blandas med brottstycken av Saschas uppväxt i Wien, bakgrunden till hans liv i Berlin, och hur han lärde känna Dora. Handlingen lämnar fortfarande en del trådar lösa, men jag uppfattar det som avsiktligt. Den var lättare att följa med i den här gången.

Det är en rolig bok, full med torr och nervös humor, och samtidigt ofta antydande och undanglidande snarare än beskrivande. Ganska mycket som händer får man fylla i själv.

Bilden av Berlin i loj sommarhetta känns väldigt levande och vardaglig samtidigt som mystiska saker händer och dunkla drifter får utlopp i källarvåningarna.
Sexualinstitutet går förstås att känna igen som det alldeles riktiga Institut für Sexualwissenschaft grundat 1919 av Dr Magnus Hirschfeld, som figurerar under fiktivt namn liksom en del andra existerande personer.

Genom vissa namn och anade händelser kan man sluta sig till att de två romanerna hänger ihop på ett inte helt utrett sätt. Det är överhuvudtaget mycket som lämnas oklart och outrett, förborgat liksom, men det känns rätt.

Jag hoppas att det blir en tredje och sista del. Eftersom den första romanen handlat om hjärnan och den andra om könsorganen är min kvalificerade gissning att den tredje i så fall skulle handla om hjärtat och därmed blodet.
Makes sense.

söndag 24 maj 2009

Det sluttande planet



Om igen tittade jag på en av dom stumfilmer jag har på dvd. Den här såg jag för bara ett och ett halvt år sedan på Cinemateket - Downhill av Alfred Hitchcock från 1927. Obskyra stumfilmer kan fortfarande vara svåra att få tag på, och den här får nog räknas som en sån. Jag hade turen att spotta den som extramaterial till en tidig talfilm av Hitchcock som jag aldrig har hört talas om, Waltzes from Vienna (vilken osannolik Hichcock-titel!). Den fanns utgiven i en fransk dvd-version, med Downhill som extramaterial. Det är andra gången jag skaffat en Hitchcock-dvd enbart p g a extramaterialet. Textskyltarna var som tur var på engelska med fransk översättning under.



Det är en sedvanlig melodram-handling om en naiv skolpojke på en jätte-engelsk internatskola som tar på sig skulden för en sak som hans rumskompis gjort sig skyldig till.



Filmen svävar lite på målet om vad det egentligen är som har hänt, men så vitt jag förstår var pjäsen som filmen bygger på lite mer explicit; kompisen har gjort flickan i affären intill skolan med barn. Jag antar att det var lite för hardcore för den tidens filmcensur, så i filmen verkar det snarare som om han anklagas för stöld.



Hur som helst blir han förstås relegerad. Hans rika far reagerar som man kan förvänta sig, och vägrar tro honom när han försäkrar att han är oskyldig. Förtvivlad lämnar han hemmet.



Därefter följer en märklig upp-och-ner-och-upp-igen-period. Först försörjer han sig som statist i en revy, när han plötsligt får reda på att han har ärvt en större summa pengar av nån avlägsen släkting. Därefter blir han kär i revyns primadonna, och gifter sig med henne.



Ganska snart visar det sig att hon är en guldgrävare, som mest är ute efter hans pengar, och eftersom han skrivit över bostaden på henne, befinner han sig strax på gatan igen. Sen går det som det ofta går för flickor på film - d v s han hamnar på en skumt ställe i Paris där han försörjer sig som gigolo, och snart är han ett yrande vrak på en loppig madrass på en sunkig hamnkrog i de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles.



På nåt sätt återbördas han till slut till hemmet i England, där fadern ber honom om förlåtelse för att han tvivlade på hans oskuld. Intet öga är torrt.




Hitchcocks stumfilmer är väl lite förbisedda, den mest hågkomna är nog The Lodger från samma år. Men både den och Downhill visar vilken driven bildberättare Hitchcock faktiskt var från början. Det finns några fina sekvenser som stannar i minnet. Den första är nog den där huvudpersonens situation efter avvikelsen från föräldrahemmet presenteras. Först ser man honom i närbild klädd i smoking. Inget speciellt med det. Sen zoomar bilden ut och man ser honom ta upp en beställning från ett par vid ett kafébord på en terrass. Aha, tänker man, han är servitör nu för tiden. När paret går från bordet ser man honom titta sig omkring och sedan stoppa damens cigarett-etui som ligger kvar på bordet i fickan. Aha, tänker man, han har förfallit till tjuveri nu för tiden. Sen, plötsligt, vrider sig kameran lite till höger och, ungefär samtidigt, ser man hur människorna på terrassen börjar sjunga och dansa, och en salong full med publik blir synlig i kanten. På det sättet förstår man alltså att han i själva verket är revy-artist, medverkande på en scen! Strålande!
Under den definitiva down-and-out-perioden i Marseilles har han också en fenomenal feberdröm där han ser sin fördömande fars ansikte på alla personer som omger honom, och hur alla kvinnor som utnyttjat honom längs vägen utför samlas i en skara inför honom, hånskrattande.




Man ser inte så många engelska stumfilmer, och det känns därför annorlunda att se sådana typiska engelska miljöer som murriga internatskolor med allt som hör till, och dom där också väldigt typiska brittiska fysionomierna (vad består dom av egentligen?) i en sådan.

Och så förstås Ivor Novello! Som spelar huvudpersonen, och dessutom skrivit pjäsen som manuset bygger på. Jag har skrivit om honom och hans karriär tidigare, här och här.

Aahhh... Skönhet var aldrig skönare.

lördag 16 maj 2009

En tysk sommar i Sverige



Den tyske författaren Kurt Tucholsky skrev poesi, romaner, kupletter, teaterkritik och satir. Han var vänstersinnad, och drev hårt och skoningslöst med den framväxande nazismen. 1929 flyttade han till Sverige, och 1933 vid nazisternas maktövertagande fråntogs han sitt tyska medborgarskap. Hans böcker brändes på bål tillsammans med andra författare som inte föll den nya regimen i smaken.
1935 begick han självmord, och ligger nu begraven på Mariefreds kyrkogård.

Innan Tysklands och hans livs tragiska vändning skrev han en kort roman som kom ut 1931, Gripsholms slott.

Den handlar om hur en ung man, eventuellt hans alter ego eftersom han bär samma namn, tar med sin flickvän till Sverige där dom tillbringar en sommarsemester tillsammans.

Det märks att deras relation är av det flyktiga slaget. Dom tycker om varandra just nu, men ingen vet vad som händer i framtiden. Den mörknande situationen i hemlandet nämns aldrig, men kan ändå anas som en underström. Hela semestern är ett slags tillfällig flykt från allt, hemlandet med dess problem, de egna privata problemen, och omvärlden i stort. Man låtsas att det inte finns några problem för en sommar. Det är mycket bitterljuvt.

Efter en lång tågresa och en kort sejour i Stockholm, bestämmer de sig för att slå sig ner i Mariefred, eftersom det är lugnt och trivsamt där. De har turen att få logera i en gästflygel på själva Gripsholms slott. Dit kommer ibland andra tyska turister som de spionerar på och driver lite med. En kompis till honom och en kompis till hans flickvän kommer och hälsar på, vilket skapar lite turbulens i relationen.
Han ägnar mycket tid till att fundera på hur han egentligen förhåller sig till flickan som han tagit med sig på semester. Dom och deras vänner lever lättsinnigt semesterliv med gott humör, men under alla kvicka repliker kan man ana melankolin. Just nu finns inga bekymmer, men hur blir det sen...?

Det är en kort, komprimerad historia där inget särskilt egentligen händer, men den kvicka dialogen och de sarkastiska iakttagelserna är fantastiska.
Och samtidigt denna melankoliska underström, förmodligen färgad av vad man som läsare vet om framtiden i det land som de snart måste åka tillbaka till.

Det finns en del komplikationer i själva texten. Flickvännen kommer från Nordtyskland och pratar ibland sin hemdialekt plattyska. Dialekter är inte översättbara, och översättaren har löst det på det bästa sättet: hennes plattyska repliker skrivs av ordagrant och översätts inom parantes. Jag vet inget bättre sätt man skulle kunna tackla det på.

Det är väldigt roligt och intressant att få Sverige vid den här tiden beskrivet utifrån. Tucholsky (eller hans alter ego) är rätt välvilligt inställd. De noterar att det krävs viss fingerfärdighet för att få tag på alkohol här i landet (motboken, gubevars!) men lyckas trots allt med det, och säger inte mycket mer om det.
Deras guide i Stockholm ger dock en del glimtar om det svenska förhållningssättet:

Den tjocke beställde in ännu en liten snaps åt sig. Drömmande blickade han ner i glaset.
- I Göteborg bor det en herre som har en stor vinkällare - där finns allt: whisky och brännvin och konjak och rödvin och vitt vin och champagne. Och det dricker han inte opp - det samlar han på! Det tycker jag är fantastiskt.
Sade och stjälpte i sig glaset.

En favoritpassage är annars huvudpersonens metod för att göra sig förstådd i det främmande landet:

Avresa. - Hur ska vi klara oss med språket? frågade Prinsessan när vi satt på tåget till Helsingör. Du har ju varit där förut. Kan du tala svenska?
- Jag gör så här, sa jag. Först talar jag tyska, och när dom inte förstår det engelska, och när dom inte förstår det plattyska - och när inte det heller hjälper, då sätter jag ändelsen -as till de tyska orden, och detta sprechas verstehas dom riktigt bra. Fattas bara annat. Detta tilltalade henne mycket, och hon uttökade genast sitt ordförråd med det.

lördag 9 maj 2009

James Bond före James Bond

Såg nyligen om Fritz Langs Spioner från 1928. Det var mer än 10 år sen jag såg den sist så det var ett kärt återseende.

Jag säger bara: toppraffel!

Ian Fleming måste helt enkelt ha gått på bio nån gång i sin späda ungdom, sett den här filmen, och fått idéer som han många år senare återanvände i sina agentromaner, och resten är underhållningshistoria.

Det finns en megaloman superskurk som typ ska ta över världen. Han har ett gigantisch brottssyndikat med ett högkvarter i glas och stål där folk springer upp och ner för trapporna hela tiden, samt tummen på ögat på hundratals agenter. Han har pipskägg, djävulspolo och sitter i rullstol. Det är bara den vita katten som saknas. Han spelas förstås av Rudolf Klein-Rogge, hela världens Dr Mabuse.



En av hans agenter är en vacker rysk kvinna som gått med i hans organisation för att hämnas sin mördade familj - oklart hur.



Deras främste nemesis är en stilig hemlig agent med ett tresiffrigt nummer! Den ryska kvinnan sänds ut för att bevaka honom, faller för hans charm, och går över på hans sida.



Resten är tågkrascher, biljakter, sista-minuten-räddningar och gadgetry. Vad ska man säga.

Willy Fritsch (ersatz 007) springer omkring och är allmänt stilig, och Gerda Maurus som den ryska skurk-agenten är också en av dom coolare kvinnor man sett på film.



Om ändå alla Bond-filmer var så här!

fredag 1 maj 2009

Mauritz Stillers liv



Nu har jag läst Gösta Werners biografi Mauritz Stiller - ett livsöde.

Han föddes och växte upp i Helsingfors, föräldrarna var ryska judar. Hemspråket verkar ha varit jiddisch; han talade därutöver ryska, tyska och svenska, ev. lite finska. Mångspråkigheten påminner en hel del om Henry Parlands, som jag skrev om tidigare.

Han hade många bröder av vilka de flesta utvandrade till Kalifornien och blev affärsmän. Där träffade han dem igen under sin Hollywood-period.

I ungdomen rymde han till Sverige för att undkomma den tsarryska militärtjänsten, men blev infångad och förd tillbaka till Helsingfors. Så småningom sökte han sig åter till Sverige. Då hade han arbetat som skådespelare på olika teatrar i flera år. Hur det kom sig att han bestämde sig för att bli skådespelare vet inte Gösta Werner.

Tiden i Sverige innebar först att han hankade sig fram på teatrar i mindre roller, som han ibland fick beröm för och ibland mindre beröm. I alla fall hade han tydligen någon sorts komisk begåvning.



Han verkar ha börjat regissera film mest som ett experiment och för att få lite bättre betalt. Det visade sig vara en lyckträff. Han blev tillsammans med Victor Sjöström engagerad av AB Svenska Bios vd Charles Magnusson som insåg att de två regissörerna hade massor av dynamiska idéer som det var bäst att låta löpa fritt. Beskrivningen av det kreativa klimatet på Svenska Bio i slutet av 10-talet hör till det bästa med boken. Sjöström och Stiller diskuterade (tillsammans med Magnusson) filmuppslag vid många långa middagar, böt uppslag med varann, hjälpte varandra med regin, tog över varandras filmer och gav varandra sjuts så där i allmänhet. Den tillbakalutade atmosfären ledde till ett antal filmer som fortfarande ses.



Under 20-talet blev det kärvare. Magnusson, som varit så viktig för arbetsklimatet, förlorade en hel del av det inflytande han hade haft vid en bolagssammmanslagning, och Sjöström och Stiller fick inte längre bestämma över sina filmer. Båda beslöt sig snart för att försöka med Hollywood istället, när de fick erbjudanden därifrån.
Innan dess hann Stiller slutföra sitt magnum opus, den ofantligt långa Gösta Berlings saga, och bli rejält osams med Selma Lagerlöf, som inte förstod att man inte kan göra filmer som punkt för punkt följer en romanförlaga.
Han hann dessutom lansera Greta Garbo för världen.

Efter ett mellanspel i Berlin, där Garbo fick en roll i Den glädjelösa gatan av Pabst, blev det Hollywood.



Sjöström klarade sig rätt bra i Hollywood vilket bitvis berodde på de personliga förutsättningarna; han hade bott i en tid i USA som barn och talade flytande engelska, vilket få svenskar gjorde den här tiden.
Stiller var en annorlunda person. Han var hetlevrad, känslosam, lätt uppbrusande, manisk, gav sig inte förrän en film blev precis som han ville. Den attityden fungerade i ett laidback, tillåtande system som Charles Magnussons. Men i Hollywood var han från första början bound for trouble. Språkförbistringen hjälpte inte direkt; han talade många språk men inte engelska i någon utsträckning.



Snart började framför allt bolagsmogulerna ruttna på hans ovilja att kompromissa och hans korta stubin. Många av hans filmer togs ifrån honom och avslutades av mer följsamma regissörer, trots att t ex den polska skådespelerskan Pola Negri talade sig varm för hans kunnande och försökte få honom som regissör till sina filmer. Någon fullständig film med sin skyddsling Greta Garbo fick han aldrig göra, så som han ville.

Hans hälsa hade varit dålig en längre tid, och blev nu allt sämre. Vad det var han led av verkar inte riktigt klart. I alla fall lyckades han lösgöra sig från sitt kontrakt, och åkte hem till Stockholm där han dog vintern 1928.

Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna - jag har själv varit vid graven.