Såhär i värmeböljan passar det bra att skriva om en roman som utspelar sig under den varma sommaren 1928 - Sanningen om Sascha Knisch av Aris Fioretos.
Sascha Knisch, österrikare, biografmaskinist och transvestit, står i bokens början gömd i en garderob iklädd damkläder samtidigt som kvinnan i vars garderob han gömmer sig får oväntat besök, och sedan hittas mördad på sängen. Kvinnan, Dora, var specialiserad på att iscensätta fantasier av hans typ, och nu gäller det att hitta hennes mördare, annars kan han själv mycket väl bli misstänkt för mordet. Spåren leder, via det berömda institutet för sexualforskning och hans arbetsplats biografen, till en mystisk pseudo-vetenskaplig sekt som utforskar de manliga könsorganens hemlighet.
När jag läste boken första gången för ett par år sedan hade jag just läst den första delen, Stockholm Noir, i vad som efter vad jag hört är tänkt som en trilogi. Den boken, i sig värt ett inlägg, var intrikat uppbyggd med ständiga byten av perspektiv och berättad i tredje person. Sanningen om... kändes flat i jämförelse, berättad i jag-form och ur endast ett perspektiv. Dessutom hade jag svårt att hänga med i den krängande handlingen.
När jag nu läste om den överskuggades den inte av den förra romanen, och jag kunde se att även Sanningen om... är ganska sinnrikt uppbyggd. Visserligen är det bara Sascha Knischs synvinkel som beskrivs, men handlingen flippar hela tiden fram och tillbaka i tiden så att jakten på mördaren blandas med brottstycken av Saschas uppväxt i Wien, bakgrunden till hans liv i Berlin, och hur han lärde känna Dora. Handlingen lämnar fortfarande en del trådar lösa, men jag uppfattar det som avsiktligt. Den var lättare att följa med i den här gången.
Det är en rolig bok, full med torr och nervös humor, och samtidigt ofta antydande och undanglidande snarare än beskrivande. Ganska mycket som händer får man fylla i själv.
Bilden av Berlin i loj sommarhetta känns väldigt levande och vardaglig samtidigt som mystiska saker händer och dunkla drifter får utlopp i källarvåningarna.
Sexualinstitutet går förstås att känna igen som det alldeles riktiga Institut für Sexualwissenschaft grundat 1919 av Dr Magnus Hirschfeld, som figurerar under fiktivt namn liksom en del andra existerande personer.
Genom vissa namn och anade händelser kan man sluta sig till att de två romanerna hänger ihop på ett inte helt utrett sätt. Det är överhuvudtaget mycket som lämnas oklart och outrett, förborgat liksom, men det känns rätt.
Jag hoppas att det blir en tredje och sista del. Eftersom den första romanen handlat om hjärnan och den andra om könsorganen är min kvalificerade gissning att den tredje i så fall skulle handla om hjärtat och därmed blodet.
Makes sense.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar