onsdag 30 maj 2012

Åke och hans värld


För nästan en månad sen såg jag den här på Cinemateket. Den bygger på en roman med samma titel som skrevs av Bertil Malmberg 1924. Tycker mig minnas att jag läste om den i Kamratposten som liten, men jag kan minnas fel. Då såg jag den i alla fall inte. Trots att den är en barnfilm. Och en rätt bra film. Jag blir alltid glatt överraskad när jag ser en svensk film jag inte sett förut där jag ärligt kan säga att den var ganska bra. Man andas ut liksom. Åke är sex år 1929 och bor i en mindre stad med sin mamma, sin pappa som är läkare, sin storasyster och en nästan vuxen kusin som är mentalsjuk och bor på övre våningen.


Det fina med filmen är att den beskriver allt ur Åkes synvinkel: glädjen när han leker med pappa, sorgen när en av hans kompisar dör, skräcken när kusinens psykos bryter ut. Det mest minnesvärda är hur Åke upplever den omgivande vuxenvärlden som grotesk. Han förstår inte allt som händer och även publiken lämnas att gissa och undra eftersom vi som sagt ser allt med Åkes ögon. Den bufflige granngubben med sitt emaljöga framstår som nåt slags monster, Åkes oroliga drömmar avbildas poetiskt och expressionistiskt på ett sätt som jag starkt förknippar just med svensk 80-talsfilm, och Allan Edwalls (även regissör) avmätta rektor med sjuk hustru och undergivet lydiga barn känns mest skrämmande av alla vuxna utan att jag vet varför. Åkes mamma är lite lätt glamorös när hon går omkring i sitt lilla kök och röker bland barnen. En ung Stellan Skarsgård spelar skomakare och Jesus-freak och en vansinnigt ung Alexander Skarsgård spelar Åkes bästa kompis. Åkes farmor röker pipa och skrämmer barnen med fruktansvärda spökhistorier så fort föräldrarna har gått utanför dörren.

En fin film ur barn- och barndomsperspektiv med mörka stråk utan att det blir deprimerande. Och en bild av livet i en mindre svensk stad i slutet av 20-talet.

torsdag 17 maj 2012

King and Country

Ännu en dyster film om första världskriget. Dyster men bra. Hade aldrig hört talas om den när jag snubblade på den, trots att Joseph Losey regisserat den och Dirk Bogarde är med i den. En ung soldat har försökt desertera. Det är den officiella uppfattningen. Nu ska han ställas inför rätta för att se om detta stämmer så att han kan avrättas för fanflykt. Dirk Bogarde är den som ska fungera som hans försvarsadvokat och försöka övertyga juryn om att han inte medvetet försökte desertera utan drabbades av plötslig förvirring.
Tonen i filmen är så desillusionerad och svart. Bogardes officer vet innerst inne att alla som befinner sig i kriget och inte är dumma i huvudet helst av allt skulle desertera; man måste vara störd för att se någon som helst mening med vansinnet omkring sig. Samtidigt vet han också att hans enda chans att rädda den unge soldaten är att få juryn att tro på att han inte försökte göra det enda som är logiskt. Filmen är gjord 1964 och har en tidstypisk air av brittisk diskbänksrealism över sig. Klassamhället är intakt i skyttegravarna: de meniga soldaterna från arbetarklassen som dör i leran för ingenting och officerarna från medel- och överklassen som pöser i sina baracker och myndigt förmanar/ser ner på/skäller ut dem som gör det smutsiga jobbet när de inte beredvilligt offrar sina liv.
Slutet är hänsynslöst pessimistiskt. Den unge soldaten har inte en chans. Hans kamrater driver med den s k "rättvisan" han utsätts för genom att hålla skämträttegång mot en råtta de hittar i leran. Den sista nattvarden som ges honom slutar med att han kräks. En mer illusionslös bild av samhällets förtryckande institutioner, maskerade med förment värdighet, kan jag knappast tänka mig. Inte riktigt där uppe med Path of Glory av Kubrick, men definitivt en av de bättre filmer om första världskriget jag sett.

torsdag 3 maj 2012

Piccadilly

April har varit en oproduktiv månad på den här bloggen, men så kan det bli ibland. Nåväl, nu har jag i alla fall sett en ny stumfilm. Den första med Anna May Wong, den första riktigt stora amerikanska filmstjärnan av kinesiskt ursprung. Tidigare har jag bara sett henne i Shanghai Express som ju är en talfilm. Piccadilly från 1929 är en brittisk film som man förstår av titeln men regissören E A Dupont var tysk liksom fotografen Werner Brandes och scenografen Alfred Junge. Dupont hade tidigare gjort bl a Varieté 1925 hemma i Tyskland.
Filmen börjar med förtexter av ett slag som jag faktiskt inte sett i stumfilm vad jag kan komma på. Titeln och de viktigaste namnen flashar förbi som reklamtext på sidan av en passerande dubbeldäckare! Snyggt!
På nattklubben Piccadilly sticker dess stjärna, en dansör av Fred Astaire-stuk, till USA efter att klubbens ägare blivit lite misstänksam mot hans intresse för sin kvinnliga danspartner som också är klubbägarens flickvän. Detta leder till en seriös dipp i affärerna. Ett nytt dragplåster behövs. Vid en snabbvisit i köksräjongerna får han plötsligt se den kinesiska diskplockerskan dansa på bordet för de andra diskarna, och blir lite intrigued (även privat har jag en känsla av).
Hon befordras naturligtvis till exotisk dansös, och han sticker till hennes hemtrakter i Limehouse för att skaffa henne en exotisk kostym. I butiken arbetar en ung manlig beundrare till henne och hon insisterar på att han måste finnas i orkestern när hon dansar.
Därefter blir förstås den gamla flickvännen dumpad för den nya kinesiska flickan, men relationen är lite riskabel. P g a rasskillnaden (som jag uppfattar det) vågar de inte visa sig tillsammans var som helst. Dessutom ruvar dumpade flickvännen på hämnd och beundraren hemmavid är galen av svartsjuka över att flickan hemifrån går ut med en vit man istället för honom. Melodramatiskt slut kan skymtas vid horisonten.
Det var väl inte den mest upphetsande stumfilm om nattklubbsvärlden jag sett; i en random tysk stumfilm finns det 100 gånger coolare nattklubbar. Behållningen är snarare att man sällan ser filmer där icke-vita skådespelare tillåts ta plats. Anna May Wong var en stjärna men skulle förmodligen ha varit en ännu större om hon inte hade varit asiatisk, det ledde till ett ytterst begränsat rollfack (mystiska kinesiska kvinnor, typ)och ev ett tidigt tillbakadragande från filmbranschen. Framför allt blev jag fascinerad av scenen där nattklubbsmannen och dansösen går till ett ställe för enkelt fölk där dom hoppas få vara ifred. Där råder en helt annan stämning än på nattklubben: tjo och tjim, ett överfullt dansgolv, och glada proletärer. Stämningen skiftar plötsligt när en full kvinna börjar dansa med en svart man i sliten hatt. Plötsligt hårdnar hopen runt omkring och ställets ägare skäller ut och kastar ut mannen för att ha vågat dansa med en vit kvinna. Den fulla kvinnan skäller tillbaka, och vinglar ut med en föraktfull blick på den fientliga pöbeln. Nattklubbsmannen står i bakgrunden, vit i ansiktet av fasa, och dansösen gömmer sitt ansikte i händerna i förtvivlan. Strax därefter går de. Inte ens på ett sånt ställe kan de vara säkra på att inte bli hånade och antastade. Trivia: När dansösen signerar sitt kontrakt gör hon det först med kinesiska tecken som i själva verket är Anna May Wongs kinesiska namn, Huáng Liǔshuāng!