Åke och hans värld

För nästan en månad sen såg jag den här på Cinemateket. Den bygger på en roman med samma titel som skrevs av Bertil Malmberg 1924. Tycker mig minnas att jag läste om den i Kamratposten som liten, men jag kan minnas fel. Då såg jag den i alla fall inte. Trots att den är en barnfilm. Och en rätt bra film. Jag blir alltid glatt överraskad när jag ser en svensk film jag inte sett förut där jag ärligt kan säga att den var ganska bra. Man andas ut liksom. Åke är sex år 1929 och bor i en mindre stad med sin mamma, sin pappa som är läkare, sin storasyster och en nästan vuxen kusin som är mentalsjuk och bor på övre våningen.

Det fina med filmen är att den beskriver allt ur Åkes synvinkel: glädjen när han leker med pappa, sorgen när en av hans kompisar dör, skräcken när kusinens psykos bryter ut. Det mest minnesvärda är hur Åke upplever den omgivande vuxenvärlden som grotesk. Han förstår inte allt som händer och även publiken lämnas att gissa och undra eftersom vi som sagt ser allt med Åkes ögon. Den bufflige granngubben med sitt emaljöga framstår som nåt slags monster, Åkes oroliga drömmar avbildas poetiskt och expressionistiskt på ett sätt som jag starkt förknippar just med svensk 80-talsfilm, och Allan Edwalls (även regissör) avmätta rektor med sjuk hustru och undergivet lydiga barn känns mest skrämmande av alla vuxna utan att jag vet varför. Åkes mamma är lite lätt glamorös när hon går omkring i sitt lilla kök och röker bland barnen. En ung Stellan Skarsgård spelar skomakare och Jesus-freak och en vansinnigt ung Alexander Skarsgård spelar Åkes bästa kompis. Åkes farmor röker pipa och skrämmer barnen med fruktansvärda spökhistorier så fort föräldrarna har gått utanför dörren.

En fin film ur barn- och barndomsperspektiv med mörka stråk utan att det blir deprimerande. Och en bild av livet i en mindre svensk stad i slutet av 20-talet.