torsdagen den 3:e maj 2012

Piccadilly

April har varit en oproduktiv månad på den här bloggen, men så kan det bli ibland. Nåväl, nu har jag i alla fall sett en ny stumfilm. Den första med Anna May Wong, den första riktigt stora amerikanska filmstjärnan av kinesiskt ursprung. Tidigare har jag bara sett henne i Shanghai Express som ju är en talfilm. Piccadilly från 1929 är en brittisk film som man förstår av titeln men regissören E A Dupont var tysk liksom fotografen Werner Brandes och scenografen Alfred Junge. Dupont hade tidigare gjort bl a Varieté 1925 hemma i Tyskland.
Filmen börjar med förtexter av ett slag som jag faktiskt inte sett i stumfilm vad jag kan komma på. Titeln och de viktigaste namnen flashar förbi som reklamtext på sidan av en passerande dubbeldäckare! Snyggt!
På nattklubben Piccadilly sticker dess stjärna, en dansör av Fred Astaire-stuk, till USA efter att klubbens ägare blivit lite misstänksam mot hans intresse för sin kvinnliga danspartner som också är klubbägarens flickvän. Detta leder till en seriös dipp i affärerna. Ett nytt dragplåster behövs. Vid en snabbvisit i köksräjongerna får han plötsligt se den kinesiska diskplockerskan dansa på bordet för de andra diskarna, och blir lite intrigued (även privat har jag en känsla av).
Hon befordras naturligtvis till exotisk dansös, och han sticker till hennes hemtrakter i Limehouse för att skaffa henne en exotisk kostym. I butiken arbetar en ung manlig beundrare till henne och hon insisterar på att han måste finnas i orkestern när hon dansar.
Därefter blir förstås den gamla flickvännen dumpad för den nya kinesiska flickan, men relationen är lite riskabel. P g a rasskillnaden (som jag uppfattar det) vågar de inte visa sig tillsammans var som helst. Dessutom ruvar dumpade flickvännen på hämnd och beundraren hemmavid är galen av svartsjuka över att flickan hemifrån går ut med en vit man istället för honom. Melodramatiskt slut kan skymtas vid horisonten.
Det var väl inte den mest upphetsande stumfilm om nattklubbsvärlden jag sett; i en random tysk stumfilm finns det 100 gånger coolare nattklubbar. Behållningen är snarare att man sällan ser filmer där icke-vita skådespelare tillåts ta plats. Anna May Wong var en stjärna men skulle förmodligen ha varit en ännu större om hon inte hade varit asiatisk, det ledde till ett ytterst begränsat rollfack (mystiska kinesiska kvinnor, typ)och ev ett tidigt tillbakadragande från filmbranschen. Framför allt blev jag fascinerad av scenen där nattklubbsmannen och dansösen går till ett ställe för enkelt fölk där dom hoppas få vara ifred. Där råder en helt annan stämning än på nattklubben: tjo och tjim, ett överfullt dansgolv, och glada proletärer. Stämningen skiftar plötsligt när en full kvinna börjar dansa med en svart man i sliten hatt. Plötsligt hårdnar hopen runt omkring och ställets ägare skäller ut och kastar ut mannen för att ha vågat dansa med en vit kvinna. Den fulla kvinnan skäller tillbaka, och vinglar ut med en föraktfull blick på den fientliga pöbeln. Nattklubbsmannen står i bakgrunden, vit i ansiktet av fasa, och dansösen gömmer sitt ansikte i händerna i förtvivlan. Strax därefter går de. Inte ens på ett sånt ställe kan de vara säkra på att inte bli hånade och antastade. Trivia: När dansösen signerar sitt kontrakt gör hon det först med kinesiska tecken som i själva verket är Anna May Wongs kinesiska namn, Huáng Liǔshuāng!

Inga kommentarer: