lördag 29 november 2008

På västfronten intet nytt


Nu i november är det 90 år sedan eld upphör i första världskriget. (Formellt avslut kom först året därpå.)
Jag antar att det var därför som På västfronten intet nytt från 1930 visades på SVT.
Jag såg den för ca 10 år sedan då jag pluggade filmvetenskap, men kom inte ihåg så mycket. Därför passade jag på att se om den. Romanen av Erich Maria Remarque har jag inte läst.

Som ofta i tidiga ljudfilmer är ljudet paradoxalt nog rätt kasst. Bildmässigt inga direkta experiment, utan en ganska rakt berättad historia. Att amerikaner spelar tyskar är alltid märkligt, av någon anledning. En hel del stillsam humor förekommer, men utan att förminska meningslösheten och tragiken. Allt det man vet om hur livet verkligen tedde sig i en skyttegrav på västfronten hade inte kunnat visas på film 1930. Det är knappt möjligt ens idag. Det är kanske bara litteratur som går att använda till detta, och många skildringar orkar man knappt läsa.


Jag har varit intresserad av första världskriget sedan högstadiet, då jag hade historia som favoritämne. Som många påpekat har första världskriget blivit nästan helt överskuggat av andra världskriget, för vilket intresset bara växer, verkar det som. Lika många har lagt fram den uppenbara förklaringen till det - andra världskriget är en tydlig kamp mellan gott och ont där det goda segrar. Första världskriget är motsatsen - en helt meningslös och i stort sett obegriplig konflikt där nästan ingenting händer, utom att miljoner människor slaktas och lika många blir skadade för livet, fysiskt och psykiskt. Och det som är obegripligt är alltid mer intressant än det som är begripligt.

Dessutom ledde första världskriget indirekt till det andra. Utan det första världskriget kanske ingen Hitler. Att försöka tänka sig hur världen skulle ha varit utan första världskriget får tanken att svindla. Mellankrigstiden som den kallas skulle ha varit en annan tid, kanske utan namn.

lördag 22 november 2008

Anita Berber - perversitetens prästinna


För ett tag sen läste jag ut en sensationsmättad biografi - The Seven Addictions and Five Professions of Anita Berber, Weimar Berlin's Priestess of Depravity av Mel Gordon.

Ja, ni hör ju själva. Går man på som en slåttermaskin redan i titeln har man en del att leva upp till. Och det gör både författaren och objektet.

För ett par år sedan läste jag en bok av samme författare, Voluptuous Panic - The Erotic World of Weimar Berlin. Som hörs har han mutat in en nätt liten nisch. Och här gräver han vidare i snusket, med samma lätt upphetsade tonfall som i den första boken.

Det finns få människor som lämpar sig lika väl för en andfådd sensations-biografi som just Anita Berber.


Hon gjorde sig en skandalös karriär som avantgardistisk och lättklädd dansös i Berlin och andra städer under det tidiga 20-talet. Hennes heydays sammanföll ganska exakt med den s k inflationstiden i Tyskland 1919-1923, då samhället var i upplösningstillstånd efter krigsnederlaget, ett gigantisch krigsskadestånd skulle betalas av, tusentals människor gick från rikedom till fattigdom på ett kick, en svajig republik hade utropats, filmcensuren var ett minne blott (för en tid), folk försökte försörja sig på bokstavligen vad som helst, och anything gick. Hon var på alla sätt ett med sin tid.
När hon inte dansade halv- eller helnaken på scenen gjorde hon skandal genom att klä av sig naken på restauranger, konsumera tokkvantiteter av alla kända droger, lägga omkull horder av män och kvinnor (mest kvinnor), och i allmänhet skita i att uppföra sig.
Hon var mager och blek, och underströk detta med kraftig svart make up som gjorde att hon såg ut som ett upp- sminkat lik. Hon uppträdde vid ett tillfälle i smoking och monokel, och när Fritz Lang behövde en dansös som kunde hotta upp stämningen i nattklubbscenen i Dr Mabuse der Spieler fanns det liksom bara en att ringa. I filmen kan man se henne iklädd denna svid. Hon hade en liten film- karriär vid sidan av dansen, och kan ses framför allt i Richard Oswalds filmer om känsliga ämnen som köns- sjukdomar, prostitution och homosexualitet, ofta med Conrad Veidt.

Ett leverne som hennes har sina risker, och efter att hennes karriär som dansös dalat betänkligt dog hon i förtid i gallopperande tuberkulos, 29 år gammal.

Anita Berber är på sätt och vis märkligt bortglömd idag, med tanke på att hon faktiskt på sin tid var en innovation på dansscenen, och dessutom levde ett sånt totalt Ozzy Osbourne-liv.
Men hennes minne lever upp då och då. Den tyske filmregissören och gay-aktivisten Rosa von Praunheim gjorde 1987 en film om henne, Anita - Tänze des Lasters, som jag haft turen att få se. Den är gjord för att se ut som en expressionistisk stumfilm med tidstypiska textskyltar ungefär som i Dr Caligaris kabinett. En ramhandling finns där en gammal tant som påstår att hon är Anita Berber strippar på Kurfürstendamm, blir hämtad av polisen och körd till hispan, där hon berättar "sin" historia.

Och i somras, när jag var i New York, fick jag dessutom tillfälle att besöka burlesque-klubben Dances of Vice, som tagit sitt namn efter just denna film.
Sånt är svårt att tro på, fast man varit med om det själv.

lördag 15 november 2008

Mordiska händer


I New York i somras stötte jag på en fantastisk dvd-box på MOMAs shop: German Expressionism Collection från Kino som ger ut en massa stumfilm bl a.
Den måste jag naturligtvis ha.

Nu har jag sett film nr 2 (efter Dr Caligaris kabinett som jag naturligtvis redan hade), Orlacs Hände, eller The Hands of Orlac som den heter på engelska, från 1924.

Det är Robert Wiene igen, Dr Caligaris regissör, och det är Conrad Veidt från samma film som spelar huvudrollen.

För många år sedan såg jag Hollywood-remaken från 1935 med Peter Lorre, Mad Love, som i sig är riktigt bra. Perspektivet i den är skiftat från pianisten vars händer blir opererade till läkaren som opererar honom. I Mad Love är det Peter Lorre som lätt bisarr och kärlekstörstande läkare som har huvudrollen och, som han brukade, stjäl uppmärksamheten. Trailern till denna remake är f ö inslängd som extramaterial på boxen!

Ända sedan jag såg den, och hörde talas om att det fanns en tysk ursprungsfilm med Conrad Veidt i huvudrollen, har jag längtat efter att få se denna. Jag har ju ett gott öga till Conrad Veidt, en av stumfilmens största stjärnor, och tysk expressionism är aldrig att förakta. Nån gång i våras såg jag en Kino-trailer för filmen på nätet, och förstod då att jag nog skulle få se den också.

Perspektivet i original-filmen är alltså detta: Paul Orlac är en berömd konsertpianist som i samband med en tågolycka får sina händer förstörda. Hans hustru vädjar till operationsläkaren att göra allt han kan för att rädda händerna; musiken är ju hans liv! Läkaren får en desperat idé: en mördare har just blivit avrättad, och dennes händer står till förfogande, om ingreppet låter sig göras...
När Orlac vaknar upp i sjukhussängen, och på omvägar får reda på vad som hänt, blir det en fix idé hos honom - han har fått en mördares händer, och händerna vill fortfarade mörda...



Veidt har ungefär tre lägen i filmen: livrädd, lidande och avsvimmad. Sånt han gör bra. Jag har sällan sett en film där folk svimmar så ofta som den här - först svimmar han, sen hans fru, sen hembiträdet, sen han igen o s v. Det som är så fint med tyska stumfilmer, framför allt de expressionistiska, är att allt är så resolut icke-realistiskt. Skuggorna faller som bilor, människor vrider sig som maskar, och spärrar upp ögonen som galningar. Det är roligt att se Veidt liksom vackla tvärs över ett kalt rum förslavad av sina egna händer som fått ett eget liv och drar honom efter, inte helt olikt Gösta Ekman i Mannen som slutade röka. Skillnaden är att Göstas händer bara vill röka, Orlacs händer vill mörda...

Slutet är något av en besvikelse, eftersom allt förklaras på ett icke övernaturligt sätt. Jag är allergisk mot förklaringar.
Men jag ser fram emot mer av samma vara - jag återkommer när jag sett nästa film i raden.

måndag 10 november 2008

Rolf de Maré på Dansmuseet



Äntligen kom jag till utställningen och den var så fin!

Fantastiska bilder, många av vilka jag aldrig sett förr, från Rolfs liv och verk. En eklektisk blandning av privata barndomsfoton, samlingar av krognotor och revyprogram, modärnistiska oljemålningar, filmer med en tokdansande Josephine Baker, indonesiska dansmasker och balettkostymer från 20-talet.

På en central plats hängde förstås det ljuvliga porträttet av Rolf (se ovan) målat av vännen Nils Dardel, och strax intill Dardels ganska kända självporträtt.

En uppslagen adressbok från 20-talet visade vilken kulturell kingpin de Maré faktiskt var vid den tiden. Rudolph Valentino i vit sportkostym flashar förbi på privata foton, liksom en stor del av Paris avantgarde-kretsar.

Efter en sekunds betänketid köpte jag den blytunga boken om de Maré av Erik Näslund som tidigare skrivit en fantastisk biografi om Dardel.

I boken finns ännu fler fantastiska foton man aldrig sett förr.
Jag återkommer i ämnet när jag läst den nån gång i vår.

Tills dess: gå och se utställningen! Den varar till 1:a februari.