Anita Berber - perversitetens prästinna

För ett tag sen läste jag ut en sensationsmättad biografi - The Seven Addictions and Five Professions of Anita Berber, Weimar Berlin's Priestess of Depravity av Mel Gordon.

Ja, ni hör ju själva. Går man på som en slåttermaskin redan i titeln har man en del att leva upp till. Och det gör både författaren och objektet.

För ett par år sedan läste jag en bok av samme författare, Voluptuous Panic - The Erotic World of Weimar Berlin. Som hörs har han mutat in en nätt liten nisch. Och här gräver han vidare i snusket, med samma lätt upphetsade tonfall som i den första boken.

Det finns få människor som lämpar sig lika väl för en andfådd sensations-biografi som just Anita Berber.


Hon gjorde sig en skandalös karriär som avantgardistisk och lättklädd dansös i Berlin och andra städer under det tidiga 20-talet. Hennes heydays sammanföll ganska exakt med den s k inflationstiden i Tyskland 1919-1923, då samhället var i upplösningstillstånd efter krigsnederlaget, ett gigantisch krigsskadestånd skulle betalas av, tusentals människor gick från rikedom till fattigdom på ett kick, en svajig republik hade utropats, filmcensuren var ett minne blott (för en tid), folk försökte försörja sig på bokstavligen vad som helst, och anything gick. Hon var på alla sätt ett med sin tid.
När hon inte dansade halv- eller helnaken på scenen gjorde hon skandal genom att klä av sig naken på restauranger, konsumera tokkvantiteter av alla kända droger, lägga omkull horder av män och kvinnor (mest kvinnor), och i allmänhet skita i att uppföra sig.
Hon var mager och blek, och underströk detta med kraftig svart make up som gjorde att hon såg ut som ett upp- sminkat lik. Hon uppträdde vid ett tillfälle i smoking och monokel, och när Fritz Lang behövde en dansös som kunde hotta upp stämningen i nattklubbscenen i Dr Mabuse der Spieler fanns det liksom bara en att ringa. I filmen kan man se henne iklädd denna svid. Hon hade en liten film- karriär vid sidan av dansen, och kan ses framför allt i Richard Oswalds filmer om känsliga ämnen som köns- sjukdomar, prostitution och homosexualitet, ofta med Conrad Veidt.

Ett leverne som hennes har sina risker, och efter att hennes karriär som dansös dalat betänkligt dog hon i förtid i gallopperande tuberkulos, 29 år gammal.

Anita Berber är på sätt och vis märkligt bortglömd idag, med tanke på att hon faktiskt på sin tid var en innovation på dansscenen, och dessutom levde ett sånt totalt Ozzy Osbourne-liv.
Men hennes minne lever upp då och då. Den tyske filmregissören och gay-aktivisten Rosa von Praunheim gjorde 1987 en film om henne, Anita - Tänze des Lasters, som jag haft turen att få se. Den är gjord för att se ut som en expressionistisk stumfilm med tidstypiska textskyltar ungefär som i Dr Caligaris kabinett. En ramhandling finns där en gammal tant som påstår att hon är Anita Berber strippar på Kurfürstendamm, blir hämtad av polisen och körd till hispan, där hon berättar "sin" historia.

Och i somras, när jag var i New York, fick jag dessutom tillfälle att besöka burlesque-klubben Dances of Vice, som tagit sitt namn efter just denna film.
Sånt är svårt att tro på, fast man varit med om det själv.