I New York i somras stötte jag på en fantastisk dvd-box på MOMAs shop: German Expressionism Collection från Kino som ger ut en massa stumfilm bl a.
Den måste jag naturligtvis ha.
Nu har jag sett film nr 2 (efter Dr Caligaris kabinett som jag naturligtvis redan hade), Orlacs Hände, eller The Hands of Orlac som den heter på engelska, från 1924.
Det är Robert Wiene igen, Dr Caligaris regissör, och det är Conrad Veidt från samma film som spelar huvudrollen.
För många år sedan såg jag Hollywood-remaken från 1935 med Peter Lorre, Mad Love, som i sig är riktigt bra. Perspektivet i den är skiftat från pianisten vars händer blir opererade till läkaren som opererar honom. I Mad Love är det Peter Lorre som lätt bisarr och kärlekstörstande läkare som har huvudrollen och, som han brukade, stjäl uppmärksamheten. Trailern till denna remake är f ö inslängd som extramaterial på boxen!
Ända sedan jag såg den, och hörde talas om att det fanns en tysk ursprungsfilm med Conrad Veidt i huvudrollen, har jag längtat efter att få se denna. Jag har ju ett gott öga till Conrad Veidt, en av stumfilmens största stjärnor, och tysk expressionism är aldrig att förakta. Nån gång i våras såg jag en Kino-trailer för filmen på nätet, och förstod då att jag nog skulle få se den också.
Perspektivet i original-filmen är alltså detta: Paul Orlac är en berömd konsertpianist som i samband med en tågolycka får sina händer förstörda. Hans hustru vädjar till operationsläkaren att göra allt han kan för att rädda händerna; musiken är ju hans liv! Läkaren får en desperat idé: en mördare har just blivit avrättad, och dennes händer står till förfogande, om ingreppet låter sig göras...
När Orlac vaknar upp i sjukhussängen, och på omvägar får reda på vad som hänt, blir det en fix idé hos honom - han har fått en mördares händer, och händerna vill fortfarade mörda...
Veidt har ungefär tre lägen i filmen: livrädd, lidande och avsvimmad. Sånt han gör bra. Jag har sällan sett en film där folk svimmar så ofta som den här - först svimmar han, sen hans fru, sen hembiträdet, sen han igen o s v. Det som är så fint med tyska stumfilmer, framför allt de expressionistiska, är att allt är så resolut icke-realistiskt. Skuggorna faller som bilor, människor vrider sig som maskar, och spärrar upp ögonen som galningar. Det är roligt att se Veidt liksom vackla tvärs över ett kalt rum förslavad av sina egna händer som fått ett eget liv och drar honom efter, inte helt olikt Gösta Ekman i Mannen som slutade röka. Skillnaden är att Göstas händer bara vill röka, Orlacs händer vill mörda...
Slutet är något av en besvikelse, eftersom allt förklaras på ett icke övernaturligt sätt. Jag är allergisk mot förklaringar.
Men jag ser fram emot mer av samma vara - jag återkommer när jag sett nästa film i raden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar