tisdag 28 februari 2012

Jazza och fåna sig

När journalisten Ester Blenda Nordström år 1914 wallraffade som piga och skrev en reportagebok om detta, En piga bland pigor, kunde hon knappast ana att hennes reportage skulle ge uppslag till en vansinnigt tramsig stumfilm 1924.

En bortskämd flicka (Magda Holm som spelade flickan i frack) som "jazzar och fånar sig" enligt hennes mer seriöösa fästman bestämmer sig för att ta plats som piga för att bevisa att hon visst klarar sånt.
Sen följer en buskisbeskrivning av landsbygden full med snusiga drängar som tvättar sig en gång i veckan vare sig det behövs eller inte, grisar som rymmer och logslagsmål på lördan.

Behållningen med filmen är snarast beskrivningen av den sorglösa tillvaron hemma i Stockholm innan.
En otroligt ung Margit Manstad (hon har inte ens hunnit skaffa sig vamp-bob) går omkring i overall och målar trädgårdsmöbler på tomten medan hennes latare syster (Magda) stiger upp tidigast vid lunchtid och hinner bada, gymnastisera, träna boxning och kamma sin knähund mothårs medan hennes stackars fästman väntar i vardagsrummet och kedjeröker. Fästmannen är en stilig konstnär och spelas av Carlo Keil-Möller, tillika filmens tvivelaktige manusförfattare. När hans fästmö äntligen har behagat lämna sovrummet, långt efter att han har ruttnat och dragit, går hon till det fashionabla Jazzils och dansar med den lokala jazzapan (fästmannens ord), en lång, mager, mörk charmör som driver fästmannen till vansinne. I en minnesvärd scen lyckas den senare genskjuta den förre inne i en bil och ge honom ett kok smisk på stjärten, inte det enda inslaget av fysik humor i filmen, men det bisarraste.

Han återförenas med sin fästmö i rollen som piga ute på landet, där han fascinerat ser på, liggande dekorativt i gräset, medan hon suger ut giftet ur såret på en annan piga som blivit ormbiten. Sen firar dom midsommar med bönderna och han får en midsommarstång i huvudet. Slutet gott, allting gott.

När man sett så mycket stumfilm som man har, och definitivt de flesta mer välkända och välrenommerade, är det roligt att bli påmind om att det alltid finns något obskyrt och underhållande missfoster till film man inte ens kände till kvar att se.

söndag 26 februari 2012

Dåraktiga kvinnor i Monte Carlo



Det känns som att den här bloggen på sistone blivit en renodlad stumfilmsblogg. Mycket av det kan skyllas på Cinemateket som de senaste månaderna har överträffat mina förväntningar vad gäller stumfilmsutbud. Bring it on.

Tillbaka till von Stroheims tidiga oevre.
1922 gjorde han ett slags variant på sin första film Blind Husbands med den ackompanjerande titeln Foolish Wives. Här har han relokerat till Monte Carlo, men det handlar om samma sak: naiva amerikaner som förförs av europeisk dekadens. Den här gången kommer ett amerikanskt par till jetset-lekstugan vid Medelhavet därför att mannen blivit utsedd till ambassadör. Frun blir genast ansatt av von Stroheim som poserar som rysk aristokrat som tillsammans med sina två kvinnliga bedragare är ute efter alla rika utlänningars pengar. Rättvisan och dygden vinner förstås på slutet.



Men Foolish Wives är längre än Blind Husbands och mer elaborerad. Stroheim byggde i princip en kopia av Monte Carlo på Universals backlot och krävde äkta rysk kaviar i scener som krävde sådan - inget fjös!



Dekadensen är lite mer vågad också. I en tidig scen där fake-aristokraten lägger in första stöten mot den amerikanska frun sitter hon på hotellterassen och läser en skandalroman som heter Foolish Wives (hoho). Stroheim lägger sig i vilstolen mitt emot och öppnar med oblyga ögonkast samt talande strykningar längs ridstövlarna med sin käpp. Minnesvärt. Sedan följer sedvanlig chevaleresk uppvaktning och ett tillfälle att bjuda frugan på en utflykt i omgivningarna medan äkta mannen är upptagen med sina plikter. Under utflykten "låtsas" den ryske ädlingen gå vilse med sin gäst under ett skyfall vilket leder till att de två måste övernatta i ett ruckel hos en bondkvinna. Där följer nästa minnesvärda scen när han gentlemannamässigt vänder ryggen till medan den ärbara amerikanskan tar av sina blöta kläder - men samtidigt plockar upp sin fickspegel så att han kan avnjuta en spegelvänd avklädning. Stroheims flinande, depraverade ansiktsuttryck i spegelns kant är lugnt ett av filmhistoriens stora dekadensögonblick. Dessvärre dyker en lika nerregnad munk upp och önskar nattkvarter, och hindrar honom från att tafsa lite på den sovande frun.





Fake-aristokraten har dock tidigare vid ett oförsiktigt ögonblick lovat familjens mångåriga tjänsteflicka att han ska gifta sig med henne (förmodligen har han gjort mer än så, just sayin'). Vid den tredje minnesvärda scenen förklarar han för henne, känslosamt, att hans ekonomiska situation, till följd av revolution och whatnot, inte är sådan att han kan gifta sig utan att först ha säkrat familjens överlevnad, som officer och gentleman. Han understryker detta med ett vältajmat sammanbrott vid frukosten där de skygga tårarna i själva verket består av vatten från sköljkoppen som han sprätter med välmanikyrerade fingrar på bordsduken. Den något överspända flickan ger honom genast sitt livs besparingar. När hon senare märker att han i själva verket springer efter en rik amerikanska tar hon gruvlig hämnd genom att sätta eld på hotellsviten samtidigt som han inviterat ambassadörsfrun för the final move. Detta leder till att han förstås kastar sig ut från hotellbalkongen före sin kvinnliga gäst och grusar sin gentlemannastatus, och bedrägerierna är snart avslöjade. Den ryske fake-ädlingen möter ett ytterst ovärdigt slut som jag inte ska avslöja.

lördag 11 februari 2012

Bröllopsmarschen



Under den senare delen av 20-talet började Erich von Stroheim fjärma sig från sin vanliga persona som dekadent, ond centraleuropé som förleder sunda amerikaner på farliga vägar. Greed var förstås en vattendelare. När han gjorde The Wedding March 1928 vågade han t o m ge sig själv en sympatisk roll trots att handlingen är förlagd till den gamla skolans Wien med sina duellärrade adelsmän och obegripliga kungliga ceremonier.

Så, en hovet närstående adelsman blir förälskad i en enkel flicka av folket men tvingas av ekonomiska skäl gifta sig med dottern till en rik affärsman för att rädda sin skuldsatta familj. Det är hela handlingen.



Stroheim får därmed tillfälle att visa upp lyriska delar av den wienska kulturen: högtidliga religiöst/patriotiska militära ritualer i full regalia samt svärmerier i lummiga restaurangträdgårdar. Han själv som den förälskade adelsmannen blommar ut i ålderdomliga men rörande romantiska gester. Fay Wray är den enkla (och vidskepliga) flickan av folket som förälskar sig tillbaka och får visa upp lite hysteriska ansiktsuttryck som försmak av hennes scream queen-insatser i King Kong ett par år senare. Att hennes utsedda fästman är en supervulgo slaktare med vattenkamning och ett maniskt behov av att spotta på gatan gör hennes förtjusning i den värdige och melankoliske adelsmannen helt begriplig.



Filmens minnesvärda scener är två.
Dels scenen i början när flickan och hennes familj samt slaktaren och hans familj åser den militära och religiösa ceremoni där hon först uppmärksammar adelsmannen på sin häst. Den är nämligen filmad med åldrig färgteknik vilket var helt oväntat för min del och måste ha gjort ett oförglömligt intryck på den tidens publik. Det känns alltid mycket märkligt när man får se så gamla filmbilder i färg.



Dels den scen där Stroheim inte tvekar att visa upp de absolut grisigaste sidorna av ett överklassigt fylleslag. Orgie är ett alltför svagt ord; medelålders män från rikets "finaste" skikt hinkar skumpa direkt ur flaskan liggande på golvet medan hel- och halvprostituerade kvinnor i exotiska kostymer (en del svarta med chica slavkedjor runt kroppen) krälar över dem. Menat avskräckande officiellt förstås, men säkert också lite, lite kittlande inofficiellt. Det var sånt här som Hays Office och produktionskoden kom till för att stävja, tänker man.



Stroheim hade tänkt sig en mycket längre film av Balzacska proportioner men fick den som vanligt nerklippt mot sin vilja. Det vi kan se idag är ungefär hälften av den tänkta filmen. Det var inte långt till slutet för honom som storhetsvansinnig demonregissör.