Under den senare delen av 20-talet började Erich von Stroheim fjärma sig från sin vanliga persona som dekadent, ond centraleuropé som förleder sunda amerikaner på farliga vägar. Greed var förstås en vattendelare. När han gjorde The Wedding March 1928 vågade han t o m ge sig själv en sympatisk roll trots att handlingen är förlagd till den gamla skolans Wien med sina duellärrade adelsmän och obegripliga kungliga ceremonier.
Så, en hovet närstående adelsman blir förälskad i en enkel flicka av folket men tvingas av ekonomiska skäl gifta sig med dottern till en rik affärsman för att rädda sin skuldsatta familj. Det är hela handlingen.
Stroheim får därmed tillfälle att visa upp lyriska delar av den wienska kulturen: högtidliga religiöst/patriotiska militära ritualer i full regalia samt svärmerier i lummiga restaurangträdgårdar. Han själv som den förälskade adelsmannen blommar ut i ålderdomliga men rörande romantiska gester. Fay Wray är den enkla (och vidskepliga) flickan av folket som förälskar sig tillbaka och får visa upp lite hysteriska ansiktsuttryck som försmak av hennes scream queen-insatser i King Kong ett par år senare. Att hennes utsedda fästman är en supervulgo slaktare med vattenkamning och ett maniskt behov av att spotta på gatan gör hennes förtjusning i den värdige och melankoliske adelsmannen helt begriplig.
Filmens minnesvärda scener är två.
Dels scenen i början när flickan och hennes familj samt slaktaren och hans familj åser den militära och religiösa ceremoni där hon först uppmärksammar adelsmannen på sin häst. Den är nämligen filmad med åldrig färgteknik vilket var helt oväntat för min del och måste ha gjort ett oförglömligt intryck på den tidens publik. Det känns alltid mycket märkligt när man får se så gamla filmbilder i färg.
Dels den scen där Stroheim inte tvekar att visa upp de absolut grisigaste sidorna av ett överklassigt fylleslag. Orgie är ett alltför svagt ord; medelålders män från rikets "finaste" skikt hinkar skumpa direkt ur flaskan liggande på golvet medan hel- och halvprostituerade kvinnor i exotiska kostymer (en del svarta med chica slavkedjor runt kroppen) krälar över dem. Menat avskräckande officiellt förstås, men säkert också lite, lite kittlande inofficiellt. Det var sånt här som Hays Office och produktionskoden kom till för att stävja, tänker man.
Stroheim hade tänkt sig en mycket längre film av Balzacska proportioner men fick den som vanligt nerklippt mot sin vilja. Det vi kan se idag är ungefär hälften av den tänkta filmen. Det var inte långt till slutet för honom som storhetsvansinnig demonregissör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar