En lucka i min stumfilms-utbildning är fortfarande dom s k alpfilmerna.
Men tills jag får tillfälle att se nån av dom så har jag i alla fall sett Erich von Stroheims första film som regissör, Blind Husbands från 1919.
Den är ett ok Hollywood-substitut. Mer alprelaterad parafernalia ser man sällan i en stumfilm.
Ett gift amerikanskt par kommer till Alperna på semester. Dom har varit gifta ett tag och den trevlige men lite tråkige äkta mannen har hunnit glömma det här med att man ska hålla den romantiska lågan glödande.
De tar in på ett pensionat fullproppat med hjorthorn, ölkrus och dirndl-klänningar. Mannen planerar sin trivsamma bergsbestigning och frun är uttråkad.
Enter von Stroheim i exotisk uniform och fäktningsärr med monokeln i högsta hugg som dashing och ond österrikisk löjtnant och sjuhäradsbetäckare. Han ser genast att här häckar en utländsk kvinna svältfödd på romantik och exotism, och utnyttjar situationen när hennes man är distraherad.
Stroheim hade ju sen första världskriget en väl inarbetad renommé som ond, dekadent centraleuropé i amerikansk film och var inte sen att utnyttja den i sin första egna film. Hans europeiska omoral får förstås sitt straff på slutet (fattas bara annat, i Hollywood!). Å andra sidan fungerade förstås bilden av det exotiska Centraleuropa som en romantisk magnet för den amerikanska filmpubliken. Alla fick vad dom ville ha: äktenskaplig moral - men först lite kittlande, romantisk nästan-otrohet i skuggan av de hisnande alperna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar