Jag har alltså äntligen sett Greed (eller det som är kvar av den), Erich von Stroheims magnum opus från 1924, av vilken typ nio tiondelar hamnade på klipprumsgolvet mot von Stroheims uttryckliga vilja. Han lyckades aldrig riktigt bli kompatibel med idén om "kommersiell långfilmslängd". Dom som hann se hans egenklippta 10(!)-timmarsversion lär ha varit saliga. Men den klipptes undan för undan ner till dryga 2 timmar. Och det är vad som finns kvar idag.
Om 10-timmarsversionen skulle ha framstått som bättre idag är ju svårt att säga. En så lång film är svår att tänka sig överhuvudtaget.
Men det som är kvar är faktiskt fantastiskt. Man förstår att von Stroheim verkligen gjorde något helt nytt i Hollywood. Han ville inte göra samma glamorösa typ av film med samma glamorösa människor i glamorösa miljöer som Hollywood gjorde i sömnen och spottade ur sig. Han ville göra en film om riktiga människor utan smink i verkliga miljöer som inte var uppstädade och tillrättalagda för att det inte skulle bli för jobbigt. Han ville filmatisera en roman han hade läst, McTeage av Frank Norris som handlade om lägre medelklassliv i San Francisco vid sekelskiftet.
Filmen castades med okända skådespelare för att undvika stjärnfixering och spelades in på plats i San Francisco och Death Valley istället för i studio, något som var unheard of på den tiden.
Det finns egentligen inga riktigt sympatiska personer i filmen, något som fortfarande anses ligga en film i fatet om man följer nutida filmkritik.
Huvudpersonen, McTeage, är i grunden en godmodig man, men dum, och tenderar att följa sina sämre instinkter och vad man säger åt honom. Hans fästmö är först en aningslös familjeflicka och blir sedan en sjukligt snål neurotiker.
Hennes f d fästman, som bor i samma hus, är en förslagen och oljig beg bilhandlartyp, och hennes familj är ett gäng sjabbiga supersmåborgare. När hon och McTeage gifter sig, i hemmet, drar ett begravningståg samtidigt förbi utanför fönstret, som ett olycksbådande omen. Bröllopsmiddagen är en av de mest osmickrande och motbjudande middagsskildringar jag sett på film, med folk som trycker in käk i ansiktet som om det inte fanns nån morgondag. Smörgåsbordsscenen i Pensionat Paradiset är värdig i jämförelse.
Alla övermannas till slut av sin girighet, på olika sätt, och det slutar 100-procentigt illa. Filmen, och boken också kanske, ger en mycket mörk bild av mänskliga strävanden.
Det finns en bitterljuv scen i början av filmen, så mycket mer bitterljuv när man sett slutet, där den klumpige McTeage och hans lika klumpiga fästmö sitter på en smutsig vall nere vid havet och han spelar Närmare Gud till dig för henne på concertina innan regnet kommer (musikvalet framgår av textskylten innan).
Och här kommer musiken in. Visningen på Cinemateket ackompanjerades av Matti Bye och hans band med underbar nyskriven musik, melankolisk med banjo och drag av ålderdomlig americana, och när McTeage klämmer igång Närmare Gud till dig så gör även bandet det, i perfekt synk med concertinan.
Jag är glad att jag fått se det som är kvar av den här filmen, som även i sin stympade version helt klart är en milstolpe i världens filmhistoria.
Möjligheterna att se den är mycket få, den finns obegripligt nog inte utgiven på dvd, men gå till den här sidan och klicka på "vote now!" i högerspalten så kanske detta kan bli verklighet:
http://www.tcm.com/tcmdb/title/892/Greed/
Och för dom som bor i Stockholm: Tisdagar är von Stroheim-dagar på Cinemateket i januari. Missa inte.
3 kommentarer:
Fruktansvärt, jag förstår inte hur jag kunde missa den! Har velat se den länge, men det har ju inte varit så lätt. Jag får trösta mig med att Djävulspakten kom i brevlådan här om dagen. Har sett fram emot att läsa den.
Det är en liten tröst i alla fall!
Ja, det är det. Den är väldig välskriven faktiskt.
Skicka en kommentar