Jag har fortfarande inte sett så många ryska stumfilmer.
Mest Eisenstein förstås. Men undan för undan betar jag av dom.
I Sovjetunionen kunde man tydligen bli beordrad att göra film om vad som helst. Boris Barnet, som spelade kobojsaren i sin kollega Kulesjovs slapstick-komedi Mr West o s v, fick i uppdrag att göra en trevlig film om statsobligationer 1927.
Han gjorde Flickan med hattasken - en söt romantisk komedi med mycket slapstick, om statsobligationer. Fast bara lite statsobligationer så inte folk skulle bli uttråkade.
Den handlar om en flicka som bor en bit utanför Moskva och försörjer sig och sin far som modist. Hon åker regelbundet till stan för att sälja sina hattar till en butik. Resorna till och från stan följs med intresse av biljettförsäljaren på stationen som är djupt förälskad i henne, och lite nördig. Dock mycket stilig i sin uniform. Filmen börjar med en lång scen där han följer efter henne som en hund på väg till tåget och gör några publikfriande vurpor i snön på vägen. Snö är manna från himlen för slapstickmakare. Det snöiga landskapet i filmen, både i och utanför stan, är för övrigt mycket vackert filmat, och var en tröst att titta på under skämt-"vintern" som rådde tills nyligen.
På tåget stöter hon av en slump på en typiskt goofy student, snäll men slirig, som trampar ner med ena foten i hennes hattask. Efter en utskällning försvinner de åt varsitt håll. Men på romkom-manér kommer de två naturligtvis att stöta på varandra igen och igen inne i stan, och bli mindre och mindre irriterade på varandra för varje gång.
Det är en enkel men samtidigt vild handling som också involverar butiken som hon arbetar åt, det koleriska paret som äger den, en lägenhet uthyrd på falskkontrakt, och, förstås, ett obligationslotteri.
Den tydliga sovjetiska propagandan är närmast noll, men man kan skönja den i subtila antydningar. Det koleriska paret som äger hattbutiken har kristallkrona, äkta mattor och porslinsstatyetter i sin våning. Så beskrivs dom också som två giriga, patetiska gnällspikar. Representanter för l'ancien régime, helt enkelt. Den goofy studenten däremot, han är en hyvens grabb, lite slirig som sagt men utan tillgjorda manér. Han pluggar men använder också sina böcker att sova på om det kniper, och bär hederliga bonnakläder. Ett återkommande komiskt inslag är hur han kaxigt slänger av sig sina stora vantar som då gör en u-sväng och kommer tillbaka igen eftersom dom sitter fast i ärmarna à la bebisvantar. Hans slirighet är av den där superryska Karlsson på taket-typen som kan bli lite påfrestande i längden.
Man kan summera: romkom-statsobligationer 1-0. Myndigheterna fick väl så mycket som behövdes av det senare. Men flugig slapstick var också sovjetiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar