måndag 29 november 2010

Vålnader i Breslau



Jag är fortsatt skeptisk till att läsa deckare för att dom utspelar sig rätt tid och plats.
Nu har jag i alla fall läst en till - Vålnader i Breslau av den polske författaren Marek Krajewski. Tydligen är det den tredje av tre deckare om Breslau under mellankrigstiden när staden fortfarande låg i Tyskland. Nu heter den Wrocław och ligger i Polen.

När jag läste beskrivningen av boken i nån tidning blev jag rätt på - en detektivhistoria i Breslau 1919. Jag fick genast associationer till mörka gränder, skuggor och dimma, febrig expressionism.

Så kul var det ju inte. Inga expressionistiska hallisar eller uppbrutet språk. Bara samma standardrealistiska deckarprosa som vanligt, vad jag tror man skulle kalla pedestrian på engelska. Förvisso anstränger sig Krajewski för att måla upp en mustig bild av staden precis efter kriget, full av alkade poliser, gammalt matos, mörka bakgårdar, horor med sunkig hy och nerdekade krogar och danslokaler. Men de trötta metaforerna är alltför många.
Dessutom lider den av samma sjuka som moderna deckare verkar lida av (jag läser dom inte): en förkärlek för spektakulära brott och fnoskiga seriemördare som inte är särskilt vanliga varken i Breslau 1919 eller nån annanstans. Det räcker inte med ett mord; det måste vara otaliga sammankopplade med ockulta riter och hemliga sällskap.
Det hade kunnat bli bra om han skildrat säg ett mord och en trovärdig kriminell miljö med en realistisk skildring av världen och livet i Breslau just där, just då. Men nej.

Den blev lite bättre efter ca hälften, och går man igång på seriemord och mystiska konspirationer (och inte bryr sig nämvärt om litterär stil) så kanske det kan passa.
Men jag läser hellre några fler expressionistiska alster från tiden ifråga.

fredag 19 november 2010

Einar Jolin - först cool, sen tråkig



Såg den där Einar Jolin-utställningen på Liljevalchs förra helgen.

Utställarna vill tydligen visa att det fanns en klar linje genom hela Jolins produktion, från 1910-talet och framåt, som gick ut på att framhäva yta, okomplicerad skönhet och kontemplation och så kan man förstås se det.



Men det är ett faktum att målningarna från 30-talets mitt och därefter är stendöda. Inte skojigare än det "måleri" man kan se på gallerierna på Hornsgatan på lördageftermiddagarna medan man sippar gratis surt vin och fnissar lite. Stumma Stockholmsvyer, tråkiga porträtt och ännu tråkigare djurbilder, eller (the horror!) vintersport.
Visst, utställningen är tematiskt hängd efter motiv så att man kan se att han under hela tiden målat stilleben, societetsporträtt och utsikter från fönster.
Men det är så uppenbart hur mycket coolare och mer levande målningarna från 10-talet och det tidiga 20-talet är, då när han fortfarande var väldigt influerad av fauvismen - en stil som han enligt utställarna experimenterade med men aldrig kände något för. Spelar roll vad han kände; dom vibrerar av liv, vilda färger och vinklar. Man kan se hur golven under de avbildade personerna buktar av alla kraschande diagonaler, eller hur vattnet, båtarna och husväggarna frontalkrockar mot varandra. Penseldragen är flygande och skissartade och färgerna orealistiska och naiva. Sedan stelnar allt, antar "normala" former och fyra nyanser av gråbeigt.







Naturligtvis var han aldrig nån färg- och formterrorist som Grünewald och Hjertén, men ändå - när han tolkade den där internationella trenden på sitt eget stillsamma vis var han bäst.



Jag köpte vykort av två av hans betydligt färre mansporträtt. Dels ett av den för mig okände författaren Ernst C:son Bredberg från 1918 som halvligger lite dandyartat på en vilstol iklädd hatt, överrock med pälskrage och skor med damasker. Det märkliga inslaget i bilden är en herrhatt som (for no apparent reason) ligger på golvet i bakgrunden.



Dels porträttet av skådespelaren Nils Asther, också från 1918. Det har jag bara sett på bild förut, i svartvitt. IRL är det starkt gult i färgen, och Asther sitter klädd i en riddräkt ser det ut som, i ljusa färger, med keps, ridstövlar och käpp, och ett småleende. Man känner väl igen hans kattögon. Jag är glad att jag fått se det på riktigt.



Men den absolut bästa målningen, hängd på paradplats i centralhallen, fanns inte som vykort och heller inte i katalogen som annars tog upp de flesta målningarna på utställningen. Nästan som om utställarna var lite missnöjda med att han överhuvudtaget målat det; det passar för dåligt in i deras bild av Jolin som en som bara målar fina, smakfulla, icke stötande motiv.

Det slår det mesta jag sett. Det är ett porträtt av författaren Ulla Bjerne, känd för sin intensiva kärleksaffär med Nils Dardel sommaren 1914 (som hon senare skrev en nyckelroman om - must read!), och för sin fäbless för att gå i herrkläder.
På porträttet, målat 1916 eller däromkring, är hon klädd i sin vanliga herrkostym med monokel. Hon står upp, och nedanför henne hukar Nils Asther (igen!) i gul kostym och fluga (kattögonen ännu mer intakta) vars huvud hon lägger en behandskad hand på.
Det är som en plötslig vindpust från Stora Världen.
Bakgrunden till det porträttet skulle jag vilja veta mer om...

söndag 7 november 2010

Halloween-special: Det gamla mentalsjukhuset



Nu är ju Halloween-veckan egentligen över, men jag brukar betrakta hela november som en Halloween-månad på samma sätt som december egentligen är en hel julmånad. Så nu kommer årets Halloween-tips.

Lon Chaney är ju en självklar favorit bland horror-fans, framför allt för hans många samarbeten med Tod Browning.
Det här däremot är förmodligen en av hans mindre kända filmer: The Monster från 1925 av Roland West.

Det fina med filmen är att man får en uppfattning om hur otroligt tidigt skräckfilmens klichéer faktiskt lades fast.

I en liten håla i Indiana (tror jag) försvinner en av ortens starka män efter att han kört på ett träd efter mörkrets inbrott. Hans bil hittas men inte han. I speceriaffären drömmer en av bodbiträdena om att bli privatdetektiv så mycket att han tagit en korrespondenskurs i spårning vilket renderar honom en examen med vidhängande diplom, tjänstevapen och dito handbojor. Resten av det lilla samhället betraktar honom som en nörd, inklusive flickan som han är förälskad i och som åker omkring i den lokala storfräsarens fräna bil. Efter en dans är detta par ute och luståker och råkar köra mot ett träd så att bilen går sönder. Efter de numera klassiska orden: "There's a light in the old sanitarium. Maybe we can use their phone!" går paret upp till det övergivna (tror dom!) mentalsjukhuset uppe på kullen. Som tur är har den nördige privatdetektiv-wannabeen följt efter dom. För väl uppe i huset blir dom inlåsta och hamnar i den onde Dr Ziskas (Lon Chaney!) våld - en f d briljant kirurg som nu gått round the bend, spärrat in den egentliga föreståndaren, gjort mentalpatienterna till sina mordiska slavar, och ser fram emot att börja göra gruvliga experiment på sin första kvinnliga fånge. Om inte den nördiga amatör-detektiven lyckas stoppa honom, förstås.

Det är en mörk och stormig natt - check, nedlagt mentalsjukhus - check, kvinna in distress - check, ond galning med storhetsvansinniga planer - check. Likheterna med Rocky Horror Picture Show faller sig naturligt. Och med en miljon skräckfilmer sedan 1925. De komiska inslagen är lika talrika som de klysch-skräckiga samtidigt som de gotiska skräckmomenten faktiskt är riktigt bra.

Den kan inte mäta sig med Tod Brownings genuint personliga, bizarra filmer förstås - men som trivsam, puttrig standard-skräckis från stumfilmseran är det en trevlig liten Halloween-film.