onsdag 31 december 2008

tisdag 30 december 2008

Den ryska grevinnan


Satt uppe mellan 3 och 5 på morgonen mot julafton för att se filmen Den ryska grevinnan av James Ivory. (Jag hade inte hunnit lära mig inspelningstekniken på videon i föräldrahemmet.)
Jag hade skäl att tro att den var rätt kass, men jag var ändå tvungen att se den eftersom den handlade om Shanghai på 30-talet.

Den var kass.
Behållningen var miljöskildringen från Shanghai strax innan japanerna invaderar, med den märkliga internationella miljön - utlänningar från alla världens hörn som skapat egna små världar mitt i den kinesiska storstaden. Hektiskt nöjesliv med jazzklubbar och spelhålor.

Det mesta annat var sådär. Hela familjen Redgrave, verkar det som, spelar en rysk furstefamilj som flytt revolutionen i hemlandet och hamnat på avvägar i fattigdom i Shanghai. En av döttrarna försörjer familjen som danssällskap och halvprostituerad på en nattklubb, vilket accepteras av nödvändighet men med förakt av resten av familjen. En amerikansk diplomat som blivit blind i ett attentat startar en ny nattklubb och engagerar henne som värdinna. Naturligtvis spirar romansen så småningom medan resten av familjen planerar att lämna den hotade staden, lämna henne efter sig och ta hennes minderåriga dotter med sig.

Man fattar aldrig riktigt varför folk gör vad de gör, familjen R släpar på en irriterande "rysk" accent, och replikerna är så övertydliga att man skäms.

För ett par år sen läste jag Carola Hanssons roman Mästarens dröm som också handlar om västerlänningar i Shanghai under ungefär samma tid. Även den var märkligt likstel och småtråkig, trots den turbulenta tiden och platsen som skildrades.

Det kanske krävs kinesiska regissörer och författare för att fånga det här området på ett adekvat sätt.

måndag 29 december 2008

Den stora färgskrällen



Innan jag golvades av vinter****sjukan hann jag gå och se Den stora färgskrällenLiljevalchs, utställningen med 10-talskonst av Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström.

Den var väldigt fin.
I stora hallen möttes man av den där fantastiska filmsnutten där Isaac och Sigrid dansar tango, uppsmälld i jätteformat på långväggen. Har den inspelad på band från TV nånstans.
Detta gjorde en förstås på gott humör. Som jag hade hoppats hade man blandat Isaac, Sigrid och Leander och hängt i tematisk ordning istället för kronologisk. Kronologisk ordning gör mig illa till mods - den påminner en om att tiden går, och vem vill det? Man vill ju att det ska vara 1919 för evigt. Det var det ju å andra sidan på utställningen, eftersom 1919 var senaste tillkomstår för målningarna.

Isaac och Sigrid var förstås coolast, men det visste man ju redan. Leander Engström var genomgående småtråkig, inte bara p g a ett mesigare formspråk och färgval, utan också för att han alltför ofta valde att klampa omkring i fjällen och måla vattendrag. Isaac och Sigrid var stadsmålare, vilket utställningstexterna påpekade.


Men jag förstår varför den samtida kritiken talade om färgskräll. I en tid när måtten för bildkonst var Grindslanten och Carl Larsson, måste Matisse-elevernas verklighetsuppfattning ha exploderat som en nyårsraket i ansiktet. Stora feta penseldrag i våldsamma diagonaler. Skissartade kroppar. Maskliknande gröna ansikten. Lila himlar, blå träd. Stiliserade slagskuggor över rosa landskap. Huvva.

Många av motiven hade jag förstås sett förut, men en del bara på bild i mindre format. Vissa var helt nya, och sagolika.
Nere vid kapprummet fanns en liten fotokavalkad med en ung och stilig Isaac, och Sigrid som fashionista i oerhört moderiktiga (assnygga) kläder.

I shopen hade man som vanligt pricksäkert valt ut de tråkigaste motiven till vykort.
I ain't surprised.

tisdag 16 december 2008

Själens hemligheter


En extremt stressig tid - men nu har jag äntligen sett sista filmen i expressionistboxen från New York - Geheimnisse einer Seele från 1926. Jag visste inte ens att den var gjord av G W Pabst.

Den är en visuellt fin liten film om psykoanalys. En man spelad av Werner Krauss (Dr Caligari, no less) blir plötsligt rädd för knivar och har mordiska fantasier om sin fru. Detta uppträder ungefär samtidigt som fruns älskade kusin, en upptäcksresande, kommer på besök. Mannen har oroade surrealistiska drömmar på natten, och går till slut till en läkare, som förklarar hans problem i hippa freudianska termer.

Filmen var faktiskt menad som ett sätt att nå ut med de fortfarande ganska nya psykoanalytiska teorierna, även om Freud själv tydligen tyckte den var larvig.


Gamle Freud kan säga vad han vill om den saken. Hans teorier må vara spånade ur en galnings hjärna, men de har gett upphov till fantastiska drömscener. Ett runt torn växer gång på gång upp ur jorden, svängande klockor i ett klocktorn tar formen av kvinnoansikten, och en kinesisk gudabild blir levande. I ett träd i mörkret sitter kusinen i tropikhjälm och skjuter med gevär. Han ser ut som Dodd Osborne i Assar.