söndag 26 februari 2012

Dåraktiga kvinnor i Monte Carlo



Det känns som att den här bloggen på sistone blivit en renodlad stumfilmsblogg. Mycket av det kan skyllas på Cinemateket som de senaste månaderna har överträffat mina förväntningar vad gäller stumfilmsutbud. Bring it on.

Tillbaka till von Stroheims tidiga oevre.
1922 gjorde han ett slags variant på sin första film Blind Husbands med den ackompanjerande titeln Foolish Wives. Här har han relokerat till Monte Carlo, men det handlar om samma sak: naiva amerikaner som förförs av europeisk dekadens. Den här gången kommer ett amerikanskt par till jetset-lekstugan vid Medelhavet därför att mannen blivit utsedd till ambassadör. Frun blir genast ansatt av von Stroheim som poserar som rysk aristokrat som tillsammans med sina två kvinnliga bedragare är ute efter alla rika utlänningars pengar. Rättvisan och dygden vinner förstås på slutet.



Men Foolish Wives är längre än Blind Husbands och mer elaborerad. Stroheim byggde i princip en kopia av Monte Carlo på Universals backlot och krävde äkta rysk kaviar i scener som krävde sådan - inget fjös!



Dekadensen är lite mer vågad också. I en tidig scen där fake-aristokraten lägger in första stöten mot den amerikanska frun sitter hon på hotellterassen och läser en skandalroman som heter Foolish Wives (hoho). Stroheim lägger sig i vilstolen mitt emot och öppnar med oblyga ögonkast samt talande strykningar längs ridstövlarna med sin käpp. Minnesvärt. Sedan följer sedvanlig chevaleresk uppvaktning och ett tillfälle att bjuda frugan på en utflykt i omgivningarna medan äkta mannen är upptagen med sina plikter. Under utflykten "låtsas" den ryske ädlingen gå vilse med sin gäst under ett skyfall vilket leder till att de två måste övernatta i ett ruckel hos en bondkvinna. Där följer nästa minnesvärda scen när han gentlemannamässigt vänder ryggen till medan den ärbara amerikanskan tar av sina blöta kläder - men samtidigt plockar upp sin fickspegel så att han kan avnjuta en spegelvänd avklädning. Stroheims flinande, depraverade ansiktsuttryck i spegelns kant är lugnt ett av filmhistoriens stora dekadensögonblick. Dessvärre dyker en lika nerregnad munk upp och önskar nattkvarter, och hindrar honom från att tafsa lite på den sovande frun.





Fake-aristokraten har dock tidigare vid ett oförsiktigt ögonblick lovat familjens mångåriga tjänsteflicka att han ska gifta sig med henne (förmodligen har han gjort mer än så, just sayin'). Vid den tredje minnesvärda scenen förklarar han för henne, känslosamt, att hans ekonomiska situation, till följd av revolution och whatnot, inte är sådan att han kan gifta sig utan att först ha säkrat familjens överlevnad, som officer och gentleman. Han understryker detta med ett vältajmat sammanbrott vid frukosten där de skygga tårarna i själva verket består av vatten från sköljkoppen som han sprätter med välmanikyrerade fingrar på bordsduken. Den något överspända flickan ger honom genast sitt livs besparingar. När hon senare märker att han i själva verket springer efter en rik amerikanska tar hon gruvlig hämnd genom att sätta eld på hotellsviten samtidigt som han inviterat ambassadörsfrun för the final move. Detta leder till att han förstås kastar sig ut från hotellbalkongen före sin kvinnliga gäst och grusar sin gentlemannastatus, och bedrägerierna är snart avslöjade. Den ryske fake-ädlingen möter ett ytterst ovärdigt slut som jag inte ska avslöja.

Inga kommentarer: