söndagen den 15:e juni 2008

Asta och flickan i frack



Stumfilms-orgien är över för den här gången.
Det var som jag drömmer om att Pordenone måste vara. Mina drömmars stad.

Jag och min modärnist-vän Clara satt i Bio Victor på Filmhuset tre kvällar i rad och såg stumfilmer från olika länder och tider. En del var långa, en del var korta, en del var bara fragment eller trailrar från i övrigt försvunna filmer. Språken på mellantexterna varierade, men det var ofta holländska. Dock fick man en textad simultanöversättning till engelska, som svajade lite språkligt sett.


Den första kvällen fick vi se en rafflande trailer från en förlorad tysk film med Asta Nielsen, som verkade mycket lovande. Den får man fortsätta att fantisera om. Samma kväll visades en annan tysk film med Asta som tyvärr var något av ett sömnpiller med vissa logiska luckor. Det kändes ungefär som om en akt blivit borttappad på vägen. Men Asta var bra förstås. Det är roligt att ha sett henne i en film från 10-talet, hennes verkliga heydays.

Den verkliga behållningen med hela festivalen var dels en halvtimmeslång italiensk film från 1919, Umanitá, som är en av de märkligaste filmer jag sett. En antikrigsfilm i metaforform om ett barn som drömmer att hela mänskligheten utplånats i krig och bara han och hans syster finns kvar. Bisarrt nog kom jag att tänka på Derek Jarmans postapokalyptiska film The Last of England när jag såg den.


Dels, förstås, Flickan i frack av Karin Swanström från 1926.
Vilken film!
Allt är som vanligt på ytan, men där under är allting queer. Det är förstås ingen tillfällighet att den bygger på en roman (och ett manus därefter) av Hjalmar Bergman.
Det finns en massa sådana ögonblick. Katja, huvudpersonen, släntrar genom balsalen och bugar för alla flickorna vid väggen, som ser förskräckta ut. Hon landar en jättesnaps och röker cigarr som en skorsten. Hon dansar med en av flickorna. Hon dansar även med sin pojkvän som förfärad föser ut henne på balkongen, och får trösta henne. Den åldrige rektorn ser genom sina tjocka dimmiga glasögon två pojkar som håller om varandra på balkongen. Det gör även det Fogelstad-liknande intellektuella kvinnokollektivet som huserar på pojkvännens släktgård, när de dyker upp morgonen efter sovande bredvid varandra i hästdroskan (se ovan - jag var bara tvungen att visa bilden en gång till!).
Situationer återkommer då det är möjligt att, om man vill det, se något i bilden som officiellt inte finns där. Det gäller förstås även kvinnokollektivet på gården, som innehåller åtminstone en medlem som skulle kunna uppfattas som lesbisk p g a sina tidstypiska attiraljer och manér: kort hår, byxor och monokel i kombo med cigarr/piprökning och ett självsäkert kroppsspråk.
Ordningen kan väl sägas vara återställd i slutet, men innan dess: så underbart!

4 kommentarer:

Jonas Nordin sa...

Visst var väl Flickan I Frack en "klämmig" film! 50-tals filmen är ju rena tramset i jämförelse!Märkte du också hur Ludwigs schäferhund bara försvann när de var ute och åkte båt och Katja ramlade i vattnet med sin lilla mops? Mystiskt... :)

elin lantto sa...

Haah!

Det märkte jag inte alls!
Du är mer skarpsynt än jag.

Nånting att anmäla på imdb...

Vega sa...

Åh, jag såg den igår och förutom den trivsamma helheten kunde jag inte låta bli att förtjusas av Ludwigs konstanta fåntrattsmin! Tror banne mig aldrig jag sett någon se så förälskad ut tidigare!

elin lantto sa...

Det stämmer; han är oemotståndlig på ett töntigt sätt!