Efter en heldag i den hedniska värmen (glorious!) satte jag mig ner med ett glas svalkande vitt vin för att se en gammal Joan Crawford-rulle jag haft på band ett tag, Rain från 1932. Jag tänkte att den borde passa bra just nu, i den tropiska värmen två veckor före midsommar.
Det visade sig vara en riktigt uppfriskande film.
Dock satt jag som på nålar en stor del av den.
Joan Crawford är Sadie Thompson, en prostituerad kvinna som flytt till Pago Pago i Söderhavet undan en fängelsedom i San Francisco. Att hon är prostituerad förstår man ganska snart även om ingen säger det rakt ut - 1932 hade inte Hays-koden hunnit implementeras i Hollywood, så man kunde hinta om sådant. Några år senare kunde man inte det.
När hon väl visar sig gör hon det i all sin glans - en kvinna som livet farit hårt fram med, men som har all sin personliga pondus och värdighet i behåll. Mycket beror detta förstås på Crawfords egen pondus och karisma, som framgår tydligt. Jag har inte sett många filmer med henne förut, men man förstår varför hon blev en sån stjärna. Vilken tung, cool utstrålning hon hade!
Sadie rör sig som en infödd på ön där hon råkar hamna p g a epidemin som brutit ut på fartyget. Hon gör det bästa av situationen, som så ofta tidigare antar man. Hon bondar fort med den lokale makthavaren, en amerikan gift med en inhemsk kvinna, och bekantar sig med de amerikanska soldaterna på ön, för sitt levebröd.
Det jobbiga är att båten också fört med sig ett litet sällskap av missonärer som genast börjar klaga på öns ogudaktiga sällskapsliv. Särskilt Mr Davidson (spelad av Walter Huston, John Hustons pappa) sätter genast igång med att försöka frälsa den syndiga kvinnan från San Francisco.
Det är en av de bästa filmer jag sett om religiöst hyckleri. Mr Davidson, uppblåst av självgod gudfruktighet, tror på fullt allvar att han gör Sadie en tjänst genom att bryskt be henne ta sitt straff i San Francisco, oavsett om hon är skyldig eller ej, eftersom Gud uppskattar botfärdiga syndare. Samtidigt har en av soldaterna fattat tycke för henne, och frågar om hon inte skulle vilja följa med honom till Australien där han har en vän med familj.
De aggressivt avvisande försvarstal som Sadie håller när Davidson klandrar henne på religiösa grunder för hennes syndiga leverne gjorde mig mållös av beundran. Filmen visar med största tydlighet vem som är mest ärlig och uppriktig av de två, oavsett vilket sätt hon tvingas tjäna sitt uppehälle på, och oavsett hans religiösa hänsynslöshet.
Nära slutet var jag rädd för vad som skulle hända - skulle det moralistiska bigotteriet vinna ändå?
Jag behövde naturligtvis inte oroa mig. Sadie gick vidare i livet, och sade till sist fuck you (pardon my french) till alla religiösa livsförnekare.
Och imorgon gryr en ny dag i den tropiska värmen.
3 kommentarer:
Har du sett Gloria Swansons version av Sadie? Den är från 1928 och alldeles stum och härlig. Jag har dessvärre inte sett Joans version, så det är svårt för mig att uttala mig om vilken av dem som är bäst.
Det har jag tyvärr inte gjort - jag har sett alltför få filmer med Swanson, har inte fått tillfälle.
Den borde vara bra den också, om det är samma handling - Swanson hade också en tung karisma, inte helt olik Crawfords!
Underbar beskrivning, jag blir verkligen sugen att se filmen. Dessutom har Joan ett fantastiskt utseende. Pre-Hays rules!
Skicka en kommentar