Om igen tittade jag på en av dom stumfilmer jag har på dvd. Den här såg jag för bara ett och ett halvt år sedan på Cinemateket - Downhill av Alfred Hitchcock från 1927. Obskyra stumfilmer kan fortfarande vara svåra att få tag på, och den här får nog räknas som en sån. Jag hade turen att spotta den som extramaterial till en tidig talfilm av Hitchcock som jag aldrig har hört talas om, Waltzes from Vienna (vilken osannolik Hichcock-titel!). Den fanns utgiven i en fransk dvd-version, med Downhill som extramaterial. Det är andra gången jag skaffat en Hitchcock-dvd enbart p g a extramaterialet. Textskyltarna var som tur var på engelska med fransk översättning under.
Det är en sedvanlig melodram-handling om en naiv skolpojke på en jätte-engelsk internatskola som tar på sig skulden för en sak som hans rumskompis gjort sig skyldig till.
Filmen svävar lite på målet om vad det egentligen är som har hänt, men så vitt jag förstår var pjäsen som filmen bygger på lite mer explicit; kompisen har gjort flickan i affären intill skolan med barn. Jag antar att det var lite för hardcore för den tidens filmcensur, så i filmen verkar det snarare som om han anklagas för stöld.
Hur som helst blir han förstås relegerad. Hans rika far reagerar som man kan förvänta sig, och vägrar tro honom när han försäkrar att han är oskyldig. Förtvivlad lämnar han hemmet.
Därefter följer en märklig upp-och-ner-och-upp-igen-period. Först försörjer han sig som statist i en revy, när han plötsligt får reda på att han har ärvt en större summa pengar av nån avlägsen släkting. Därefter blir han kär i revyns primadonna, och gifter sig med henne.
Ganska snart visar det sig att hon är en guldgrävare, som mest är ute efter hans pengar, och eftersom han skrivit över bostaden på henne, befinner han sig strax på gatan igen. Sen går det som det ofta går för flickor på film - d v s han hamnar på en skumt ställe i Paris där han försörjer sig som gigolo, och snart är han ett yrande vrak på en loppig madrass på en sunkig hamnkrog i de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles.
På nåt sätt återbördas han till slut till hemmet i England, där fadern ber honom om förlåtelse för att han tvivlade på hans oskuld. Intet öga är torrt.
Hitchcocks stumfilmer är väl lite förbisedda, den mest hågkomna är nog The Lodger från samma år. Men både den och Downhill visar vilken driven bildberättare Hitchcock faktiskt var från början. Det finns några fina sekvenser som stannar i minnet. Den första är nog den där huvudpersonens situation efter avvikelsen från föräldrahemmet presenteras. Först ser man honom i närbild klädd i smoking. Inget speciellt med det. Sen zoomar bilden ut och man ser honom ta upp en beställning från ett par vid ett kafébord på en terrass. Aha, tänker man, han är servitör nu för tiden. När paret går från bordet ser man honom titta sig omkring och sedan stoppa damens cigarett-etui som ligger kvar på bordet i fickan. Aha, tänker man, han har förfallit till tjuveri nu för tiden. Sen, plötsligt, vrider sig kameran lite till höger och, ungefär samtidigt, ser man hur människorna på terrassen börjar sjunga och dansa, och en salong full med publik blir synlig i kanten. På det sättet förstår man alltså att han i själva verket är revy-artist, medverkande på en scen! Strålande!
Under den definitiva down-and-out-perioden i Marseilles har han också en fenomenal feberdröm där han ser sin fördömande fars ansikte på alla personer som omger honom, och hur alla kvinnor som utnyttjat honom längs vägen utför samlas i en skara inför honom, hånskrattande.
Man ser inte så många engelska stumfilmer, och det känns därför annorlunda att se sådana typiska engelska miljöer som murriga internatskolor med allt som hör till, och dom där också väldigt typiska brittiska fysionomierna (vad består dom av egentligen?) i en sådan.
Och så förstås Ivor Novello! Som spelar huvudpersonen, och dessutom skrivit pjäsen som manuset bygger på. Jag har skrivit om honom och hans karriär tidigare, här och här.
Aahhh... Skönhet var aldrig skönare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar