Modärnism på filmfestivalen

Filmfestivalen är över för i år.

Jag fick se två filmer av visst intresse för modärnister.
Den första var Vincere av Marco Bellocchio. En film om Mussolinis hemliga fru Ida och den son de fick tillsammans. Jag vet ingenting om vad av detta som är erkänt.



Någon annan tittare beskrev filmen som "operatic" på engelska, och det är helt adekvat. En blandning av spelscener och sekvenser från journalfilmer som beskriver den växande fascismen i Italien, musiksatt med en blandning av heroisk operamusik och originalmusik av ett märkligt slag som påminner om Philip Glass eller liknande.



Någonstans i mitten av filmen besöker Mussolini, politiker på väg upp, en futuristisk konstutställning. Målningar med futurismens typiska försök att avbilda det som inte kan avbildas (fart, ljud o s v) presenterat av konstnärerna iklädda futuristiska västar med vilda mönster och matchande smink.
I övrigt är tiden fint beskriven i detaljer som kläder och möbler. Jag vet inte vad jag ska ska tycka om den här filmen egentligen. Den var intressant, men rörde mig inte så mycket.



Den andra var Coco Chanel & Igor Stravinskij av Jan Kounen (otymplig titel!).
Det var den andra filmen om Coco Chanel jag såg i år. Den första handlade bara om hennes liv fram till det att hennes stora kärlek, engelsmannen "Boy" Cappel, omkommer i en bilolycka, d v s innan hennes stora framgångar som modeskapare.



Den här filmen tar i princip vid där den första slutar. Chanel och Stravinskij träffas första gången i samband med premiären av baletten Våroffer. Ett par år senare, efter revolutionen i Ryssland, får Chanel reda på att Stravinskij och hans familj lever i landsflykt på hotell. Hon erbjuder honom att flytta in i hennes rymliga villa, han accepterar, och detta leder så småningom till en kärleksaffär dem emellan.



I filmen talas enbart franska och ryska, d v s de språk som personerna faktiskt talade. Kanske ser vi början till slutet på traditionen att alla karaktärer från valfritt land talar engelska, eller (vidrigare) att alla talar engelska med affekterad brytning...huvva.
Mads Mikkelsen, känd dansk skådespelare, tar sig an Igor, och verkar tala såväl franska som ryska utan större problem. I övrigt kände jag inte igen någon av skådespelarna.



Även den här filmen var bra och lite lätt rörande ibland, men kändes också oftast detached.
Dock, den är absolut sevärd med tanke på de levande återgivna miljöerna från det tidiga 20-talet. Snygga för- och eftertexter i stram jugendstil, och några direkt psykedeliska tapeter hemma i Cocos skrytvilla. Vissa rum är som Aubrey Beardsley-teckningar som blivit levande.





Dessutom är det ju ganska roligt för en modärnist att få se en iscensättning av den berömda urpremiären för Stravinskijs Våroffer i Paris 1913. Publiken ruttnar på den "konstiga" musiken och det osnygga sättet att dansa, och börjar väsnas och bua. Vaslav Nijinskij, koreografen, råkar i gräl med Stravinskij bakom scenen och stormar skitförbannad ut i korridoren. Grupper i publiken med olika uppfattning om föreställningen skäller ut varandra och börjar slåss, och nån ringer snuten.

Och ungefär så var det verkligen! Ibland var kultur roligare förr.
Only in Paris, people, only in Paris...