Kurt Weills sista tyska verk

Var på opera i onsdags. Det känns extremt konstigt att skriva - ungefär som om det hände jämt. Det gör det inte. Dom operor jag sett live kan räknas på ena handen. Det är inte min grej för det mesta.

Om det inte är Kurt Weill som gjort musiken. Och det var det. Det var Silversjön på Folkoperan, ett något mindre känt verk av honom. Alla känner till hans samarbete med Berthold Brecht och att han gjorde musiken till Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall som Brecht skrev. Silversjön hade jag inte ens hört talas om förut. Det blev hans sista tyska verk, sen var han tvungen att fly från Tyskland. Operan hade premiär 1933, ca tre veckor efter Hitlers installering som rikskansler.
Librettot skrevs av den expressionistiske dramatikern Georg Kaiser.

Historien handlar om hur en hungrande man, Severin, stjäl en ananas i en affär. En polisman, Olim, skjuter honom, han blir skadad och fängslas. När Olim får se att han skjutit mannen för en ynka ananas drabbas han av samvetskval. Han lämnar poliskåren, ser till att få Severin fri, och tar honom till sitt slott som han köpt med hjälp av en gigantisk lotterivinst. Där anstränger han sig för att gottgöra sitt dåd genom sköta om och försöka muntra upp den sårade. Men Severin är full av hat och hämndlystnad och när han får reda på att den som sårade honom är den samme som nu har hand om honom vill han genast mörda honom. Silversjön hägrar vid horisonten, sjön som man kan gå över om man lyckas komma över sina hatiska känslor.

Och allt är så tyskt och modärnt! Scenen är mörk med en stor ställning i flera våningar med spiraltrappor där skådespelarna/sångarna inte bara går utan också hasar, ålar och hänger uppochner. Samtidigt projiceras stora bilder på skärmar här och där i ställningen som passar situationen för handen. Snyggast är nästan kollaget av kriminalia: fingeravtryck, pistoler och mugshots.
Flickorna i mataffären har vällagda små 30-talsfrisyrer samtidigt som dom säljer typ Pucko och Frostflakes. Polismannens kollega har en beige uniform som ser lätt rysk ut och skrattar highpitchade vansinnesskratt. Den nyblivne slottsägarens hushållerska, fru von Luber, har Frankensteins brud-frissa och vampyrtänder och skulle kunna heta fru von Luguber. Och lotteriförsäljaren ser ut som en blandning av Kolingen, Peter Lorre och konferencieren i Cabaret.

Det var ju framför allt för musikens skull jag ville se den. Och den är förstås helt fantastisk. Jag behöver förmodligen inte beskriva den; dom flesta har hört åtminstone nåt ur Tolvskillingsoperan. Trots att Weill tog intryck av så många olika stilar kan man alltid känna igen hans musik.
Och om man inte har hört den - se nån av dom Tim Burton-filmer som Danny Elfman gjort musiken till.
Om han inte haft Kurt Weill som främsta inspirationskälla är jag skapt som en nors.