Förseglade läppar

Filmen i söndags var lika bra som sin titel.

En fin liten melodram från den svenska stumfilmens senare period, den som kom efter den s k guldåldern. Sent 20-tal alltså. Guldåldern utmärks av exotiska naturscenerier som gick hem i de utländska stugorna, och i väldigt hög grad Selma Lagerlöf-stories.
Vid mitten av 20-talet växlade man om till manus som handlade mer om städer och kontemporära miljöer, det blev mer raffel och glamour. Man började göra samproduktioner med utländska filmbolag och med fler utländska skådespelare. Svensk film miste lite av sin egenart, men blev kanske också lite mer lik film i andra länder. Den var inte så djuplodande heller.
Men det hindrar inte att det kan vara underhållande, skojigt och tekniskt välgjort.

Förseglade läppar stämmer väl ganska bra in på det, gjord 1927 av Gustaf Molander som gjorde rätt många av filmerna den här tiden. Han är nästan den tongivande regissören under det sena 20-talet.

Melodrama i italiensk miljö om en ung flicka, spelad av en väldigt oskuldsfull Mona Mårtensson, som lämnar klosterskolan där hon växt upp för att bo hos sin moster som driver pensionat (tror jag, jag har inte full koll på vad osteria innebär). På tåget träffar hon en engelsk målare spelad av Louis Lerch, bildskön österrikare, som är gift hemma i England med en invalidiserad kvinna. De blir naturligtvis förälskade. På pensionatet lurar dessvärre också mosterns liderlige man, spelad av Edvin Adolphson med ond glimt i ögat, som börjar tafsa på henne utan pardon. Hon flyr till den engelske målaren som så gärna skulle vilja rädda henne men som inte vågar berätta att han är gift.
Hur ska det gå, hur ska det gå?

Dom italienska miljöerna är helt verkliga, och t o m Karin Swanström som spelar mostern lyckas se italiensk ut och fnyser som bara hon kan. Ingen kan arbeta upp sig till raseri i bild så bra som hon. Adolphson fläskar på med sina mest karlakarliga manér (hans ständiga nisch) och hänger omkring i nåt slags italienska kläder. Kastar kniv gör han också. Mårtensson har håret i korkskruvar, är gudfruktig och uppför sig som om hon vore tolv år. Stina Berg, alltid suverän, har en fin biroll som flickans närmaste vän och mentor uppe på klostret, en bastant och barsk nunna med ett hjärta av guld som snusar nässnus och skäller på sin mulåsna.
Exotism helt klart, men inte så mycket att det stör.

I tisdags såg jag ännu en stumfilm, ett kärt återseende, regisserad av Karin Swanström ovan.

Bloggkollegan Rävjägarn har för övrigt skrivit en utmärkt redogörelse för både Förseglade läppar och Flickan i frack här.