Det var en moralisk melodram som kändes väldigt Hollywoodsk, om hur en kvinna 35+ känner sig försummad av sin make och låter sig uppvaktas av en mystisk ex-kung från Balkan(!) som blivit avsatt i en revolution. Samtidigt uppvaktar hennes 17-åriga dotter en nördig paleontolog (!), men när dottern förstår vad som håller på att hända hemmavid beslutar hon sig för att försöka vinna ex-kungens intresse för att rädda sin fars och hemmets lycka. Allt håller på att gå åt helvete förstås, när paleontologen blir sur och drar till Sydamerika, och modern nästan förlöper hemmet och sin man. Men naturligtvis tar alla sitt förnuft till fånga på slutet; paleontologen förlåter dottern för att hon flörtat med kungen, och modern förstår att det finns andra värden i livet än romantik, t ex familjelivets helgd (suck).
Det är typiskt för Hollywoods moral att blotta tanken på att en gift kvinna skulle kunna lämna sin tråkige man för en annan är så unheard of att man måste ta i med stora melodram-släggan för att verkligen, verkligen visa hur väldigt, väldigt förkastligt det är.
I början av filmen får man se hur mannen, den mycket, mycket upptagne affärsmannen, nästan glömmer sin och sin hustrus bröllopsdag. När modern trots allt stannar hos sin man kanske han ev borde förstå att han måste ägna lite mer tid och uppmärksamhet åt henne i fortsättningen. I stället rusar han raka vägen till börsen, och lovar i farten att dom ska åka på en andra bröllopsresa...nån gång. Modern lägger huvudet på sned, och inser att hon inte kan ändra sin man, bara foga sig i hans ouppmärksamhet och tråkighet. Det är ju trots allt hennes lott i livet. Håhåjaja.
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur samma ämne skildras i Erotikon av Mauritz Stiller tre år tidigare. En film där otrohet och skilsmässor behandlas med lätt, ekivok humor och en axelryckning.
Det ligger mer än en ocean mellan Hollywood och Europa.
För övrigt: den nördige, glasögonprydde paleontologen är förstås en förfader i rakt uppstigande led till Cary Grants nördige, glasögonprydde paleontolog i Bringing Up Baby från 1938.
Ännu en film-epilog:
Det var roligt att se om Bolwieser.
Det är en typisk Fassbinder-film, om det sociala spelet, mänsklig förnedring och sånt där. Formmässigt är den också ganska typisk. Allt är i stort sett realistiskt skildrat och alla karaktärerna bär realistiska kläder av 30-talstyp. Men då och då bryts realismen av små bisarra inslag som får en som tittare att vakna upp, och skratta med en klump i magen. Någon börjar skratta plötsligt, utan anledning, lite för högt, lite för länge. Någons raseriutbrott är lite för mycket Kalle Anka för att det ska kännas trovärdigt. Kort sagt: realismen spetsas då och då med stilisering, som bidrar till den svarta, obehagliga humorn, tragikomiken. Dessutom har ALLA karaktärer starkt rödmålade läppar, vilket förstärker känslan av stumfilm med färg och tal.
Spooky.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar